En av Sveriges största har avlidit.
Salazar-bröderna har lagt och fortsätter att lägga grunden för svensk rap, men ingen i Sverige kan sägas ha gjort mer med genren än Gabriel “Gubb” Åberg.
I mitten av 80-talet började han rappa, och 1992 pressade hans grupp upp 500 vinyler av sin första EP. The Brigade’s First Blood ledde till kontrakt med ett tyskt bolag och spelningar runt om i Europa. “Vi spelade med allt från Compton’s Most Wanted till MC Ren, Lord Finesse, Showbiz & AG, till de som i dag är Saian Super Crew. Jag spelade med alla dem, i Hamburg, i Köln, i Basel, i Oslo, flera gånger med Brigade. Jag har stått på samma scen som Afrika Bambaataa. Vi var 22 bast.”
1996 kom Northern Lightz, en experimentell skiva med live-musiker. I samband med att den skulle tryckas upp i 30,000 exemplar och en större Europaturné väntade fick gruppens A&R sparken på grund av drogproblem. Det var slutet på det tyska äventyret – tillbaks till Göteborg alltså och några hårda år på gatan, men även låtar tillsammans med 3 Ess.
2000 trycker Gubb upp tolvan Respekt, som förutom titellåten även rymde Verbalt rån och Orala steroider, den sistnämnda med en tidig PstQ-vers. Fyra år senare kommer fullängdaren Hundliv, inspelad på rymmen från svensk polis. 2006 och 2008 kommer Illizit Biznizz volym 1 och 2, två underskattade gatu-tapes som han trycker upp själv hemma i lägenheten. (Bland många andra trycker han även upp skivor för Onda från STHLM Inkasso, som nu i dagarna hade skickat iväg beats till Gubb för ett framtida, gemensamt projekt.)
Som med så mycket annan mäktig och äkta musik så var jag tveksam första gången som jag kom i kontakt med Gubb. Jag hade precis vant mig vid PstQ, vilket inte hade varit helt lätt, och här kom en snubbe med ännu grövre göteborgska och armbågade sig fram över beatet. Det tog ett tag innan jag insåg att Gubb antagligen var Sveriges tekniskt sett mest framstående rappare.
Medan resten av landet på ett närsynt och strikt hantverksmässigt sätt räknade stavelser så experimenterade Gubb med röstläge, betoning, double time-flow, inre rim, färgstark GBG-slang, och ett koncentrerat berättande byggt på skarpa bilder, snabba klipp och starka ordval.
Här levde Kool G Rap, Ice Cube och 50 Cent vidare i den svenska ankdammen, och all respekt till artisten bakom Samhällstjänst, men det var Gubb som var först med blues i svensk rap. Arvet från Houston-rapparen Scarface och dennes återhållsama sätt att låta smärttyngda rader klinga av i den sommarnatten går tydligt att känna igen för den som lyssnar.
> Gubb – Livets visa (prod. Large Money Entertainment)
Gubb slutade inte att utvecklas. Jämte skallar hälften så gamla som honom lät Gubbs musik på 2000-talet fräsch och dynamisk. Han var en av de få i landet som kunde gränsla ett fullvuxet Dirty South-beat utan att kastas av som en vante, och på första Illizit Biznizz-skivan haffade han beats från internationellt erkända, Malmö-baserade Large Money Entertainment och smiskade in dem i sitt eget stall.
Det är spöklikt att lyssna på en rappares musik efter att denne trätt över till den andra sidan. Det är en genre fylld av död och mörker, befolkad av soldater som strider för ljuset, för framgångar, förändring och sin egen fortlevnad. När jag träffade Gubb för vår intervju och senare pratade med honom i telefon så gav han ett ganska slitet och stressat intryck. I en intervju med Göteborgs Fria berättade han öppet kring sina plågor: “Jag har problem med tjejen, bostad och så dricker jag för mycket. Men det är ingenting mot hur jag levde för 10–12 år sedan.” Ändå var han full av planer för framtiden, med collabos och nya skivor. Ända till slutet krigade han för svensk hiphop.
Jag är ingen DJ och har säkert missat en del, men här är mina favoriter från Gubbs katalog: 23 låtar fullkomligt kompromisslös hiphop, 23 psalmer från Göteborgs gator.
Vila i frid, Gabriel “Gubb” Åberg, och tack för musiken. Vi syns på andra sidan.
