Aug 122008
 
Christian BlochYoung American LP

(Den här underbara dub techno-fullängdaren fanns förut att ladda ner gratis från Thinner; numera verkar den dock vara borttagen, men kan bytas ut mot det mesta som finns att hämta där.)

-

När man lyssnar på så här vacker musik är det inte längre aktuellt med självmord, tröga depressioner och svartklätt svårmod. I denna nya elektroniska musik har överlevandet möjliggjorts – mer än överlevnad, dock, snarare är det en poetisk, meditativ tillvaro vi välkomnas till, ett vänskapsförhållande mellan den elektroniske musikartisten (artist här som glamourglans och genikult – eller endast som ett taget namn, en anonym inskrift, en nod bland andra i ett oöverskådligt nätverk av nätverk) och omgivningen; vidsträckta lägenhetslängor, stadsparker, sovrum, buss- och tunnelbanesystem, maskinparker, havskanterna, träd, trottoarer, trafikljus, vardagsrum, allt detta som görs tillgängligt för artisten när maskinerna lärts känna lite bättre. De ger honom, vad han vill nå: musikskapande som upptäktsresande i jungfrulig inre mark, i vänners sällskap.

Vänskapsförhållandet återkommer i de stora upptäkterna i modern musik; det intima umgänget Hendrix förde med effektpedal och elektrisk gitarr; Lee Perry med rullbandspelare och mixerbord; Kraftwerks analogsynthar och trummaskiner; Aphex Twins preparerade pianon, egenskrivna datorprogram, sammanlödda hemelektronik. Jag-upplösningen och medvetandedelningen pågår ständigt. Befinner sig det skapande subjektet i männsikan, i maskinen, i båda och, eller någonstans mitt-i-mellan? Spelar artisterna sina instrument, eller styr ljudverktygen i lika grad över köttet? När människans herravälde över maskinerna rubbas till förmån för en mer jämlik relation uppstår vid tillfällen ljuv, visionär musik.

Oct 212007
 

I sin verksamhet skänker Thinner människovärlden åtskillig elektronisk svalka och porös minimalism. De esoteriska ljudlandskap och lyssningsvägar som har uppdagats av IDM- och ambient-avdelningarnas främsta begåvningar sätts här samman med dub-, electro- och house-genrernas brukskvalitéer. Thinner representerar det bästa från två världar.

En presentation av de släpp som vi här på Runkbåset ständigt återkommer till känns ofrånkomlig.

Rktic – Northern Lights. Perfekt avvägda minimala saker i 15- och 20-minuterslåtar? Ja tack.

Dolby – Dub Expo EP är perfekt dubbig, atmosfärisk minimalism.

Nulleins – Freeway EP samsas fint mellan solsken, pumpande house-techno och Jean Michel Jarre-äventyr.

Marko Fürstenberg – Gesamtlaufzeit LP är en perfekt sammanhållen platta med många dynamamiska och atmosfäriska spår att gå in i. Oakland. The Berlin Wall. Kort, en klassiker.

Holger Flinsch – The Watcher And The Tower EP. Första låten Navigator exemplifierar perfekt den svalkande brisen vi behöver under dub-resandet. Endast Tim Hecker har gjort nåt likvärdigt i genren bruten radiostörning och öpnna landskap. I Timewind förflyttar vi oss över svindlande urbana landskap och tät industri, vi är inte längre i Karibien utan femtio meter över marken i Väst- och östeuropa, och vi ser Paris förorter, Amsterdams dammbyggen, Fabrikerna i Rühr-området, Tjernobyl, hamnarna vid Östersjön. Moonfloat är nåt helt annat; exemplarisk ambient minimalism för spårvagnen, tunnelbanan eller chill out-avdelningen. The Information är mer kvadratisk, men ändå en vacker åktur i maskinen.

Benfay – One Touch Button Music LP har en del exemplariska twists and turns.

Holger Flinsch – Discovery EP. Första spåret är en svepande skogsutflykt med Jean Michel Jarre-influenser, och därefter går man över i ömsom sträng och ömsom förlåtande nytechno.

Ben Businovski – Simulacraic Wonderland. “According to Ben, the album tells a story – ‘something of a futuristic, cyber-punk, film-noir anime film.’ The tracks were written prior to his move to South Korea (where he presently resides) while at student at the University in Australia. Time spent watching Hong Kong action movies and Japanese animation inspired the quixotic idea of an Asian megalopolis.”

Sensual Physics – The Thin Girl. Mästerlig, chilled-out klubbmusik.

Benfay – Born On A Houseboat. Benfays senaste är något av det bästa som kan höras i genren.

Oct 212007
 

Björk är det kvarlevande renässansgeniet, den senaste myten om den ensamma och mångsidiga konstnären. Hennes gestalt tecknas tydligt i en intervju med Aphex Twin där musikern berättar att hon länge velat arbeta med honom, att hon skickat dit advokater för att underteckna kontrakt, osv. Men för honom fungerar det inte så, för att han ska göra nåt med en annan artist måste de titta förbi först och röka en spliff och dricka tjugo koppar té; han föredrar helt enkelt att göra musik med sina vänner.

Aphex Twin är en av dessa stora, varma ironiker som ser vänskap som grund för allt verkligt skapande. Även om Björks senaste erbjuder oss några riktigt heta spår (som Declare Independence och The Dull Flame Of Desire) lyssnar vi längre och mer innerligt på Aphex Twin.

Skapande är inte ensamhet, men vänskap.

Oct 212007
 

Första låten på Inigo Kennedys första släpp låter “europeisk”. Vad menas med “europeisk” om inte nåt kallt, progressivt, episkt, tillbakaframåtblickande, alltså nåt med syntetiska stråkar och komplicerad trumprogrammering. Däri nånstans ryms både essensen av hundratals år framsynt filosoferande och konstnärligt skapande, och referenser till Rother, James, Plaid, Empire (men inte Detroit eller Tokyo). Kanske det här kan kallas “musik för ruiner”? Heiner Müller hade gillat det. Det är inte bruksmusik, men lyssningsmusik på samma sätt som Müller skrev meta-teater.

Glöm inte att även spisa Kennedys visionära live-set.

Jan 072007
 

Varje morgon väcks vi här av högtalarbilarna som som åker runt centrum och pumpar ut högljudd köppropaganda. Vid jul inbillade jag mig att de höjde volymen ett snäpp. I fina, gamla Sverige skulle dylik auditiv nedskräpning omöjliggöras genom en hel hög lagar och bestämmelser, men här nere arbetar byråkratin mer sällan till medborgaren och konsumentens fördel.

Det dröjer nog inte länge förrän jag får slå ihjäl flygande djur som väser fram reklam här inne i lägenheten, så som karaktärerna gör i The Simulacra. Idag nöjer jag mig med kackerlackor.

Apropå det pågående ljudkriget vill jag minnas Kraftwerk som en tystnadens terrorister; i en intervju berättar Ralf och Florian att de jämt bär med sig små kniptänger för att kunna knipsa högtalarsladdar som hjälper fram muzak.

(http://www.contactmusic.com/new/xmlfeed.nsf/mndwebpages/kraftwerk%20destroy%20lift%20music)

Dec 212006
 

Hiphop-kulturen rymmer två av de viktigaste moderna myterna; Afrika Bambaataas planetarism och producentgestalten.

När Afrika Bambaataa och The Soul Sonic Force spelade in Planet Rock skapade de inte bara en ny sorts dansmusik, de sökte även fylla den med ett budskap om Peacy, Unity, Love and Having Fun. Visst låter det platt, men är detta samma budskap om kreativ gemenskap som en motpol till kriminalitet och asocialt beteende som fortfarande mobiliserar miljoner människor världen över.

Tragedy Khadafi gestaltar de kval som följer den svarte mannen i storstaden, med våld, droger, utomlaglig profitorganisering och krossade befrielsedrömmar. Här repriseras Svarta Pantrarnas kamp inuti Zulu Nation-planetarismen. Där ligger explosiviteten.

När han är 13 år går han med i Juice Crew, hem för några av dåtidens storheter som Kool G Rap, Big Daddy Kane, MC Shan, Masta Ace och Biz Markie. Som Intelligent Hoodlum släpper han sin första skiva, fylld av en ursprunlig positiv hållning, som samtidigt är dödligt seriös. Han rappar om sin faders död, sin mors missbruk, fängelsevistelser och svart stolthet.

andra skivan, också fint balanserad mellan uppbyggliga budskap och outblandade slumreportage, märker vi hur ljudbilden förtätas, mörkas, och som The Arab Nazi, under CNN-tiden, följer han en annan väg till befrielse:

“Khadafi, I plant bombs where the feds be
I’m like Moses in the middle of the Red Sea
With infrared and a case full of hundred G’s
Leadin’ my thugs to the land of the free”

När han plockar upp Svarta Pantrarnas avlagda vapen kopplar han också in sig i deras tradition av religiös esoterism, paranoia, konspirationsteorier och självätande kriminalitet.

I gangsterkapitalistismen lyckas vi bäst med att följa reglerna. I dagsläget har de ursprungliga försöken till gemenskapande och social förändring fallit bak i ett ensidigt producerande av entrepenörmyten. Där överlever man, medan bröder mördar varandra på gatorna. Family first, men vem minns Tupac Shakurs ord, “we can never go nowhere, unless we share with each other”.

Den klassiske hiphop-producenten är en aristokratisk jazzmusiker. Ägaren av tusentals sällsynta vinylskivor, “travelling the land, with the SP in my hand“, ser ner på ny och billig hård- och mjukvara, samplingsbibliotek, digital mixing, etc.

Men detta är inte det intressanta.

Producentgestalten är människan på väg in i maskinen. Kraftwerk talade om hur de efter långa timmar i studion kände att “maskinerna spelade dem”. De hade uppnått harmoni med apparaterna, och kommit i kontakt med musikhistoriens okända, framtida flöden, dess oöverblickbara underströmmar skaparenergi.

En liknande sammansmältning mellan Lee Perry och The Black Ark gav oss dub-musik (och i förlängning hiphop och electronica).

Nintendo Teenage Robots är ett högst mytologiskt musikprojekt. Skivkonvulotet och låttitlarna är intressantare än själva musiken, fast så är det nästan jämt med Alec Empires skivor.

Beatsen och de musikaliska experimenten har ofta en hel del kvar att önska, men jag spisar gärna hans skarpt dragna cyberpunk, hans stjärnornas krig med exploderande dödsstjärnor, avrättade stormtroopers, fallande imperier, framtidspiller och stridsspetsar på månens yta.

Befrielsen från mening (röster, låttitlar) föder andra mytologier; Autechres pågående vetenskaplighet och Aphex Twins medicinförteckningar, hans bruset från den engelska kusten (så som Corto Maltese upplevde det, och så som Marlone i Mörkrets hjärta upplever det).

Båda artister kan sägas arbeta mot ett slags modernistiskt INTET, mot Erik Saties nakna skönhet och motsträvighet. Det är skapandet av ett nytt rum (där det spelas möbelmusik, förmodar jag).

Nov 252006
 

“I don’t believe anything, but I have many suspicions. I strongly suspect that a world ‘external to,’ or at least independent of, my senses exists in some sense.

I also suspect that this world shows signs of intelligent design, and I suspect that such intelligence acts via feedback from all parts to all parts and without centralized sovereignity, like Internet; and that it does not function hierarchically, in the style of Oriental despotism, an American corporation or Christian theology.

I somewhat suspect that Theism and Atheism both fail to account for such decentralized intelligencce, rich in circular-causal feedback.

I more-than-half suspect that all ‘good’ writing, or all prose and poetry that one wants to read more than once, proceeds from a kind of ‘alteration in consciousness’, i.e. a kind of controlled schizophrenia. (Don’t become alarmed – I think good acting comes from the same place.)

I sometimes suspect that what Blake called Poetic Imagination expresses this exact thought in the language of his age, and that visits by ‘angels’ and ‘gods’ states it an even more archaic argot.”

(Robert Anton Wilson, http://www.rawilson.com/prethought.shtml)

William Blake hade sina visioner av ett äktenskap mellan himmel och helvete, men levde inte att se denna förening varje dag, bland sina nästa, i kapitalets söndertrasande av gamla diktomier (uppdelningar).

Philip K. Dick skrev igen och igen om en värld där man aldrig vet vad som är verklighet och vad som är människa och vad som är maskin. Han gick lika kraftigt in i den världens politiska, psykologiska och religiösa tillstånd, men han såg den aldrig utanför sina visioner.

På nivåer är Dick inte så anti-psykologisk som man kan önska, men andra säger att just detta är hans finaste, inte de neurotiska navelluddsundersökningarna, men en spröd inkännelse i människornas urverk.

Philip K. Dick och Richard D. James hade båda en tvilling som dog strax efter födseln. I Dicks författarskap märker man av en längtan och saknad efter hans förlorade syster, vilket går som parallellt tema jämte verklighetsmisstanken och känslan av hemlöshet i tillvaron.

Oavsett vilken genre James kliver in i på vilken skiva, är hans musik utav en nerv, en varm maskinmellanmänsklighet, som om maskiner skrattade, sjöng, kved, drömde.

Switch to our mobile site