Apr 022009
 

Fokuset här har för en tid varit något som kan sammanfattas “Den visionära traditionen”, det som Aldous Huxleys korta bok Heaven and Hell talar om; en gemensam mystisk erfarenhet som delas av alla världsreligioner så väl som vissa mottagliga konstnärer och hantverkare genom tiderna – men också “Den visionära traditionen” så som den manifesterar sig hos samtidiga kulturer sprungna ur artefakter som effektpedalen, videobandet, synthesizern, trummaskinen, hemdatorn, osv.

I det sammanhanget är det viktigt att betona likheterna mellan insikterna och visdomen i kärnan hos de traditionella världsreligionerna, och de teorier kring konsensusverkligheten som utarbetats av sentida immanenta filosofer och moderna vetenskapsmän.

Och självklart är det viktigt att lära mer om situationen idag för mytologiskt medvetet historieberättande och visionära konströrelser (i bred mening). Två för oss värdefulla tendenser i populärkulturen: den visionära traditionen – med sin inbyggda strävan till mystisk insikt (en känsla av något större än vad våra sinnen kan förnimma, att kropp och hjärna inte är åtskilda, att tänkandet är större än medvetandet, att allt på något sätt är del av allt, att vi är del av något större och på något sammankopplade, osv) – och gemenskapandet, skapandet av alternativa världar och sociala rum.

I det sammanhanget är Gary Svensson utmärkta genomgång av tidig svensk datorkonst Digitala pionjärer intressant. Nedan följer utdrag från boken tillsammans med några kortare kommentarer.

(s. 45) “Det som Frank Dietrich (1986) synliggjorde, var att konstformen, med början från 1965, etablerats bland konstnärer och kom att bli nånting annat än ett uppvisande av tekniska landvinningar. Det började mellan åren 1965-1968 bli möjligt att identifiera gruppen datorkonstnärer. Men var det vid universiteten eller vi forskningsavdelningarna på större företag man borde leta för att hitta tidiga svenska pionjärer eller kanske bland radikala konstnärer?”

(s. 59) “Av en slump hade en TV-dokumentär om en grupp amerikanska jazz-musiker misslyckats tekniskt och skulle kasseras. Planerna ändrades genom förhandlingar med en producent /…/ materialet blev tillgängligt som underlag för ett kort TV-experiment, där delar av filmmaterialet bearbetades elektroniskt så att bildsekvenserna med jazz-musikerna gradvis upplöstes i svävande rytmiska föränderliga rörelser, synkront i takt med musiken.”

(s. 76) “När jag i början av 60-talet först kom i kontakt med datorproducerad musik – framför allt Xenakis musik och möjlighet att närmare studera den – uppstod en våldsamt stegrad framstegsoptimism inom mig. Datorn verkade inte ha några begränsningar och i framtiden skulle den ge konstnörerna svindlande möjligheter att uttrycka sig och i grunden förändra konsten.” (Lars-Gunnar Bodin)

(s. 79) “Datoranvändningen förändrades alltså från en avpersonifieringsmetod till en metodik för multimediala framställningar”.

Lars-Gunnar Bodin rörde sig alltså bort från konkretisternas estetik (här främst användandet av slumpen eller talserier för estetisk verksamhet) till datorestetiken. Detta var en ingång till datorkonsten bland många andra.

(s. 81) “Själva kompositionen var enligt Bodin det viktiga medan resultatet av denna, det vill säga “den fysiska bilden” lätt går att återskapa ifall det skulle bli nödvändigt. Kompositionerna var, i likhet med musikaliska kompositioner, nedskrivna och origianalen är bevarande. De fysiska bilderna blir enligt detta betraktelsesätt olika former av framföranden – ett förhållande till bildkonst som var radikalt i Sverige i början av 1960-talet.”

Denna “utvidging” och “dematerialisering” konstaterades och tydliggjordes bl a i Gene Youngbloods Expanded Cinema från 1970.

(s. 96) “Nu arbetar jag med generering och visualisering. Inte för att simulera grafiska eller måleriska effekter eller använda mimetiska effekter definierade i andra media. Det är roligare att måla på riktigt än att låtsas göra det! Jag gör bilder som handlar om bilden själv, ‘self-similarity’. Inga anekdotiska eller illustrerande bilder. Back to basics; färg och form. Exploring Picture Space.” (Sture Johannesson, föreläsning 1995)

(s. 108) “Istället ville man genom projektet belysa utvecklingen av det nya mediet, dess användning, kontroll och etablering: ‘det “nya nervsystemet” och televisionen som sådan i alla länder som vår tids största Monument. Inte bara alla dessa Monument alla “kaknästorn” i alla länder talar sitt tydliga språk men också mängden av betraktare.’” (Ture Sjölander om Monument-projektet, som förutom en film bl a resulterade i en skiva med musik av Hansson & Karlsson.)

(s. 118) “Ann-Charlotte och Sture Johannesson förutspådde en digital revolution, framförallt inom produktion, information samt inom kommunikation. De ställde frågan huruvida mikrostudiotekniken skulle kunna bli framtidens folkkonst. I detta har de redan blivit sannspådda. Studion blev en unik skapelse men tvingades lägga ned 1986, då tekniken redan var föråldrad och helt annan utrustning fanns på marknaden.”

Digitalteatern var långt framme. Redan 1977 hade de nio stycken Apple II som var ihopkopplade i ett nätverk, och de stöddes av Apples Steve Wozniak, dessa revolutionerande maskiners uppfinnare.

De verkligt värdefulla skaparfälten kom dock inte att utgöras av dylika “produktionsceller”, men av mer plattformstypiska hacker-sammanslutningar och demo-grupper. De skatter som denna scen hämtade från sina upptäcktsfärder i kiselriket framstår som långt mer imponerande, estetiskt och konceptuellt, än vad som helst de traditionellt skolade modernisterna tidigare hade tagit fram.

Till Digitalteaterns pluskonto bör dock läggas ett med demo-scenen gemensamt övervinnande av den konservativa konstsyn som ser datorns uppgift att efterlikna äldre tekniker. De gjorde även något som kom att visa sig vara grundläggande för utforskandet av datorns skapande möjligheter: de betonade leken i utforskandet av maskinerna. Konstkritikern Torsten Weimarck i En digital teater (från samlingen Solen smälta ner som snö):

“Framförallt under 1900-talet har diskrepansen mellan produktivkrafternas utveklingsgrad och deras konstnärliga utnyttjande blivit särskilt frapperande – i förhållande till de existerande resurserna har helt enkelt de konstnärliga teknikerna krympt ihop på ett påfallande sätt. Utbrytningsförsöken tycks mest ha handlat om att förneka teknologins konstnärliga möjligheter, men jämsides finns naturligtvis också konstnärliga strömningar som utnyttjat dem väldigt medvetet. Det är delvis i det sammanhanget som Sture envetet hävdar konstnärens, ja över huvud taget människans oinskränkta rätt till produktivkrafterna. Det är karakteristiskt att han aldrig någonsin tvekat, eller snarare, aldrig någonsin kunnat avhålla sig från att leka, experimentera och fantisera kring de senaste möjligheterna inom elektronik och dator- och videoteknik. Med en lika förbluffande som avväpnande självklarhet har han ständigt hävdat rätten till lust och lek i förhållande till denna gravallvarliga, politiskt ohyggliga och ekonomiskt dyrbara teknik.”

(s. 133) “Datorkonstens utveckling mot en alltmer lättmanövrerad men också mångfacetterad konstform, medförde att delar av de tidiga experimenten föll i glömska. Genom monitorerna förändrades själva gränssnittet. Det som under 1960-talet tagit veckor i anspråk i fråga om programmering kunde efter det att persondatorerna introducerats åstadkommas under bråkdelen av denna tidsrymd. Det är dock ej enbart en förändring av tidsaspekten som kommit att prägla senare datorkonst; det är också märkbart att vissa typer av experimentlusta försvunnit. Konstnärerna var ej längre beroende av samarbete med datatekniker, men likfullt var de beroende av både prågramvarans och hårdvarans möjligheter. Snarare blev det så att avståndet mellan programutvecklare och konstnärer har ökat. Exempelvis i de falldå konstnärer använder datorer tillverkade för en generell marknad med anonyma utvecklare. Det kunde lätt bli så att de tekniska begränsningarna ej längre ifrågasattes.”

(s. 137) “I och med att avancerad teknik kom att bli en viktig del av den experimentella konsten, ser vi att konstnärsrollen blivit mer komplex. Verken får exempelvis fler upphovsmän, fler konstnärer eller en blandning av konstnärer och tekniker. Detta problem är till viss del samtida med modernismen. Jag vill ändå peka hur komplexiteten har tilltagit. Tydligast blir problemet med upphovsrätten i fråga om TV-experimenten, vilka innefattar alla ovan nämnda ingredienser plus att det också finns fler personer inblandade i produktionsledet: TV-producenter, upphovsmän till musiken, redaktörer etc. I de fall där själva beställningen men också konstnärens roll varit tydlig, som i fallet med Jan W Morthensons Supersonics, har också ovanstående problem minimerats. Vi kan likväl i samtliga fall tydligt se ett utvidgat konstnärsbegrepp som i vissa fall närmar sig ett slags entreprenörskap.”

(http://runkbaset.blogspot.com/2005/09/andy-warhols-filosofi-frn-till-b-och.html)

Från och med introduktionen av den första hemdatorn Altair 1975, och succén för Apple II två år senare, kom förutsättningarna för datorkonsten att förändras avsevärt:

(s. 148) “De mer moderna, användarvänliga datorerna togs tacksamt emot, även om det fortfarande fanns de som intresserade sig för tekniska frågor och datorspråket i sig. Nu uppstod en situation där många konstnärer nöjde sig med de egenskaper som de programmen innefattade, en liknande fråga som musiker ställdes inför i och med användandet av förfabricerade ljud, trots de rika möjligheterna till programmering av unika, mer individuella ljud.”

(s. 153) “Tendensen är tydlig, de tidigare matematiska uttryckssätten ersattes till stor del av figurativa motivval när monitorerna blev standardutrustning och när rastertekniken utvecklades.”

(s. 155) “Datorkonsten kom måhända att utvccklas mot en delvis avbildande och narrativ praktik, men den tidiga datorkonsten hade sällan en mimetisk ambition. Istället kan vi följa hur tekniken utnyttjades för att nå snabbare resultat, att utföra beräkningar i en konkretistisk tradition som existerade långt innan datorerna introducerats.”

(s. 160) “Datorerna kom att medföra visioner om framtida möjligheter för mänskligheten, vilket naturligtvis också kom att intressera konstnärer. Framtagningen av datorer och automatiseringsprinciper för data, var en form av det som Youngblood skulle kalla för “Metadesign”, skapandet av en universell struktur eller ett yttre ramverk: ‘The only reasonable strategy of instigating a revolution in communication is metadesign – the creation of context rather than content. Telecommunication networks and computer programmes are examples of metadesign. Metadesign creates new social situations, provides access to alternative experience and has taken on the original positions of avant-garde – such as redefining art, developing autonomous reality-communities.”

(s. 163) “I den sköna nya världen omformades ‘The Doors of Perception’ till att bli ett ‘Windows’ mot cyberrymden, varigenom de två ‘två kulturerna’ samt den inre och den yttre resan tycks ha kommit att förenas.”

Med nätet vändes västerlandet, etc. mot sig självt, i en fram-återgång till en arkaisk, hypermodern, traditionell, visionär, självorganiserande gemenskap, inspirerad av “grekiska nätverk” och “underjordens medeltidsmytologi”.

Feb 232009
 

David Strauss: bekännaren och skriftställaren tillhör de minst omtalade av Nietzsches skrifter, men har en intressant öppning. Efter Tysklands seger över Frankrike 1871 ser författaren mycket klart faran i att tro att segern betyder en den tyska kulturens överlägsenhet. “Denna villfarelse (…) är i stånd att förvandla vår seger till ett fullständigt nederlag: till ett nederlag, ja ett utplånande av den tyska anden till förmån för det ‘tyska riket’.

N. gjorde helt rätt när han här skiljde mellan kulturen och militären, och på så sätt varnade för framtida totaliserande, nationalistiska tendenser som kom att smula sönder sunda bildningssträvanden och den tyska anden i stort – “Och vem vet om det då är något bevänt med den återstående tyska kroppen!”

Nov 262008
 

Det finns en nackdel med J.G. Ballards “komprimerade romaner” – de fungerar oftast inte. Historieskelettet saknar kött, bendammet bärs bort av vinden. Läsningen lämnar sällan något kvar.

De stycken i Skändlighetsutställningen som trots allt träffar målet är de som främst drivs av idé- och formmässig konceptualitet, som Varför jag vill knulla Ronald Reagan och den briljanta Jarry-parafrasen Mordet på John Fitzgerald Kennedy sett som en biltävling i nedförsbacke. Symptomatisk nog är också Ballards kommentarer ibland mer intressanta än novellerna.

Anledningen till att Cronenbergs filmatisering av Crash (vars fragmentariska embryo återfinns i Skändlighetsutställningen) är så sömnig är att han gör sig mycket bättre med egna manus än adaptioner, snarare än att det här inte är potentiellt högexplosiv filmmytologi. Tillsammans med Burroughs tillhör Ballard de väldigt få som kan få ihop hypermodern prosa på ett anständigt sätt.

Sep 102008
 

Arne Reberg – Ivar Lo – de utsattas reporter

Proletärförfattarna går inte att avfärda. Att utesluta dem ur den svenska litteraturhistorien skulle skrika högt och se dåligt ut. Det skulle likna historieförfalskning. I ett isolerings- och tandutdragningsförsök kan man dock klumpa ihop dem och stämpla dem som träiga, tröga och tråkiga.

Vallar man boskap, gallrar rovor, och odlar en hemlig kärlek till skrivandet i en anti-intellektuell uppväxtmiljö, söker ens första böcker troligen gestalta detta sammanhang. Det är nödvändigt och fullkomligt grundläggande. Vill man komma någonvart så måste man skriva sig igenom och bortom sin hittintills förda existens, med all frustration, ångest och trams som ryms däri. Därför skriver vi nödvändigtvis kring acid house, astma, folköl, och bemanningsföretag, och därför fyllde Ivar Lo-Johansson mer än en bok med betraktelser om att knulla får och slita på åkern som ett djävla djur.

Vad som inte står i skolans läroböcker, men som Arne Reberg understryker i Ivar Lo – de utsattas reporter, är att Lo-Johansson kontinuerligt sökte nya fält att låta pennan verka i. 1927 debuterade han med Vagabondliv i Frankrike (som likt den senare Nederstigen i dödsriket med fördel läses som syskonskapelser till George Orwells Nere för räkning i Paris och London. Likt Orwell försökte Lo-Johansson sig också på SF i och med 1967 års Elektra. Kvinna år 2070).

Även om han är mest känd som romanförfattare tar journalistiken upp mycket plats i hans litterära arv, och han tar upp mycket plats i den svenska journalistiken. Ivar Lo-Johansson uppfann det undersökande reportaget i vårt land. Efter att en lång rad av hans romaner och artiklar spelat en avgörande roll i avskaffandet av statarsystemet, ägnades en likvärdig ansträngning åt att förbättra åldervården (efter hans artikelserier eliminerade man de värsta missförhållandena och införde hemtjänst). Pionjärarbete bedrevs också i debatterna kring sport, prostitution och integrationsfrågor – med 1929 års Zigenarväg, och ungdomens sexuella kamp fick luftunderstöd när Lo-Johansson i artiklar försvarade tonårsflickors rätt att ta sexuella initiativ (vilket idag betraktas som en självklarhet, men på hans tid sågs som något mycket kontroversiellt).

Långt senare, med många romaner och novell- och artikelsamlingar bakom sig, skrev han vredgade artiklar om USAs bombningar i Vietnam, som alla refuserades, och han förbittrades över att stå utan en tidning att skriva i. Långt mer än The Internets har säkerligen den rättänkande publicistiska likriktningen bidragit till att sänka ner dagspressen i sin dödskamp.

Jun 062008
 

Anders Wahlgren – Pistolteatern 1964-67

Ett av Runkbåsets outtalade uppdrag är att gräva sig fram genom gamla sluskiga andrahandsaffärer och dammiga, halvt avvecklade bibliotekskällare följandes det heliga snusket, den helande världssmutsen… hett eftertraktade artefakter, skrapiga inspelningar… osluttänkta historieskrivningar, osedda samband, förbisedda dokument… för att kunna bredda händelseförlopp och göra oväntade kopplingar… för att bringa ljus och respekt till de gamle, och en viss sorts släktskapskänsla till de yngre… någonstans i detta fack faller läsningen av filmaren Anders Wahlgrens Pistolteatern 1964-67.

Boken handlar om nåt gammalt teatraliskt 08-kyffe där författaren fick sin fostran redan som gymnasist genom att sköta teknikerbåset och producera kortfilmer till teaterns föreställningar i mitten av 60-talet, vilket borde varit ett intressant extraknäck.

Pistolteatern hörde jag först talas i samband med Doktor Kosmos, vars andra platta “var en rockopera med en historia om en kille på glid”, och som 1998 blev “en föreställning som gick på Pistolteatern i Stockholm med bandet på scen.” Doktor Kosmos historia är dock inte lika intressant som Pistolteaterns, och det nyproggiga 90-talet bleknar i jämförelse med det experimentella 60-talet. När man läser Wahlgrens bok får man intrycket att Pickan i sin barndom hade mer gemensamt med exempelvis Lars O’månssons godmodiga absurdism än en trångkörd kulturrörelse som såg ner på populärkultur och amatörism. Scenen i Sverige innehöll även förr annat än vissångare, plakatmålare, duktighet och mjukisstalinism. På Pistolteatern satte Öyvind Fahlström upp sina pjäser när Dramaten dissade honom, här reppade Nam June Paik internationellt med musikaliska nakenskandaler, och här sippade Janne “Loffe” Karlsson rödtjut och blåste fint hasch före det dagliga experimentella jazz-jammet satte igång. Man blandade elektronmusik, reklamskyltar, super 8-filmer, lite naket, neo-dadaistisk, pre-Cobainsk möbeldestruktion, psykedeliska färgprojektioner, happenings, ljud-kollage, och mycket annat… sammanfattningsvis, om du är en av alla dessa SQUARES (som ser världen fyrkantigt, istället för svagt elliptiskt, vilket vore mer korrekt) och HATERS (som hatar på experimentell amatörism i allmänhet, maskinungdomens sexuella revolution i synnerhet) så kan du suga samtliga närvarande i Runkbåsets kukar… inte så att jag får lust att sätta ihop någon slags fri teatergrupp, men ändå… den här boken är faktiskt läsvärd.

Nov 162007
 

Om Keanu Reeves agerar slappt och uttryckslöst är det för att vardagen runt honom bäst kan beskrivas som slapp och uttryckslös. (Han är knappast den skickligaste nya skådespelaren, men möjligen den största, i mytologisk mening).

En sjysst film och sjysst röka är det mesta, bästa man kan hoppas på här nånstans i västerlandet, utan pengar eller kvinnor.

Oct 212007
 

“Out of bed early. Went to the window, like every morning. I’m asking the world, or at least this place, with this morning ritual.”

Some works continue, refreshingly undisguised, into Johan Jönson’s books of “poetry”; some jargon from Heiner Müller, some drug-and-sex-metaphysics from Burroughs, and some concepts from Deleuze, Virilio, and others. However, it is also possible to absorb him as death metal, grindcore, Skinny Puppy, Meshuggah, Autechre, Merzbow. That is probably the interpretation that will get you the closest to these books.

The two years from Johan Jönsons debut Som Samplingsdikter (“As Sample Poems“) to Näst sista våldet (“The Next To Last Violence“) are important. The form has been straightened up – each spread is four lines, an empty line, another four lines, and the same thing on the other page, which is a contrast to the debut’s rambling, lightly edited first person monologues. The subject-matter also finds itself more concentrated. The undertitle Stycken ur anställningen (“Pieces from the employment“) hints at a movement away from the autobiographical to stark images of work in hospitals, laboratories, apartment buildings, subways, civil war, insect-consciousness. The text has become more naked, open, without hope – and fertile. We can continue here.

Much of the bleeding heart anarchist-sentiments that always could be found in the earlier books have been sweated away when we come to I krigsmaskinen (“In The War Machine“) – even though the tendency to research and analyze the planet remains. Something could be said here about writers who take efforts to create other stories than those from their own short life, who write themselves out of their own shitty angst and self-absorption (what Swedish poet-turned-aphorist Vilhelm Ekelund called “lyrical ‘unhappiness’ -: cowardice, a feminine bluntness in reasoning-tools, feminine self-pity, lack of interest in the truth“.

I read MONOMTRL as “one material” – a mass where everything affects everything, everything is needed (an outgrowth on the Spinoza-Deleuze-branch) – but also “materialistic”; all noise is needed, all the dirt, all distortion, all the patient, waiting, trying, testing, experimental work. Here it means descriptions of cities, blurry monologues, over-edited samples, noise, work-place-reports, distortion, repetition, in an unstructured composition; an open system, a continuing work.

“WHAT MEANS SOMETHING?
Unresolvable oppositions.
Other people’s suffering.
Sex-less blow jobs.
Short stories about God.”

Here follows some excerpts from MONOMTRL, translated into english.

***

9

Vibrations woke me up in the middle of the night. Had dreamt about death as a well-doer. An infinite number of nurses in white that floated forth and gave deadly and painless injections to everyone who preferred to be dead, but were afraid of the process of dying itself. Before the injections the nurses fulfilled everyone’s last sexual desires.

***

OPEN FIELDS

… an open space in different grays … between … the cast concrete-foundations that … gives support to the city-states streets and squares … an annihilating light … on its way forward … entering …

-

… a parking place … thrown out into space … outside of … the city is felt … in connection to … an incalculable shopping center … but … going away … or drowning … a dull electric ocean in an artificial green that … floats … a slow-flowing transparence … an interstellar gel … reflections of light … and subject the decorated shopping cart … that is about to speak …

-

… steppe-desert-landscape-sepia … insoluble with the sepia of the production … heaven and sand is blurred together … chopped-of cattle head … or buried cattle … close … in the feverish and very slow phenomenology … dusk and dawn … unidentified floating particles … dissolution between vision and experience … a deserted barn … mild hallucination about wide-spread death … and a possible newly awoken glitch … to restart from … to finish …

-

… glistening green corridor in movement … geometric waterfall of fluorescent lamps … a clinic and seducing vacuum-draft… right in front of … on the same level … nothing behind the mute and static light-flow …

***

IX

If we could see the networks of electricity, telephone- and computer-communication with our own eyes, we would see that matter has freed itself and has started thinking and that the earth is covered by an aura of diffuse light.

***

AN ARGONAUT MACHINE

1. Play. Cum. Noise. Through

2. me. Yes. Rectally. De
stroy. Play. Re

3. Make me. Stop. Wombs
pump. In
spurts out

4. 5. symptom-carriers. Silver dots. Directly
in the motor-wheelchairs. Rec. The Dollar Sign.
Rerewind. In the out
march of microbes. The front
asses constitutes a. Noise. Single. In.

6. 7. 9. A coordination system. One.
Mumbling. Wide open mechanical and.

8. Flat abyss. In. Silence. Still. All
directions. Play. The surviving.
Mumbling. Shit on the or
igin-machine. Give us
residence permits and. Fastforward.
Our daily. Blood sacrifice. I
give birth and kill. One

10. 11. 14. triangle. Becomes and
becomes. What you want. Pause.
Die. My body. A negative circle.
Are no longer. Use.
Noise. Flicker. Play. Here.

15. Chopped of body
parts. Of me.

16. 17. 29. Rec. Mirror-rectangular. I am made.
To that slave. Rerewind. Play.
I can constitute. If. Again. Bubbling

13. silver dots. I. Am re
territorialized. I.
The pentagon. On bare.
Knees. Stop. With gaping
eyes. And gaping

18. 20. 19. mouth. And. Noise.
Fastforward. Rerewind. Play.

24. Still. Rec. Mumbling. Chopped
up-bodily-ness. Here.
Scrawling. My Heart. Pause. But.

25. 26. 44. That is. Play.

29. 28. A technical. Artefact. Play. Pause.
Yes. But. That.
Fastforward. Rerewind. Still. Working.
For. Mumbling.

27. The girls. Noise.
Flicker. Silence.
Play.

23. Rec. About. Mani. Hackings.

31. Padme. Rec.

¥‡ºŠ™§. Hum. Mmmm.

Sep 202007
 

“It was in this ocean current that the Nautilus was now navigating. On leaving the Bahama Channel, which is thirty miles wide and more than a thousand feet deep, the Gulf Stream flows at about five miles an hour. This speed decreases steadily as it goes north and it must be hoped that this regular trend will persist, for should its speed and direction be changed, the climate in Europe would undergo an upheaval of incalculable consequences.”

Climate-changes of “incalculable consequences”? Sounds like a definition of global warming. Jules Verne predicted that on page 351 in Twenty Thousand Leagues Under The Sea about 138 years ago.

When I go on reading and he starts explaining how electricity would work in the future I can understand why Bruce Sterling holds him as one of his biggest influences; here you’ll find the same healthy obsession with telling straight stories of high weirdness and scientific inventions that defines anything good by Sterling, and the well-bred, adventurous protagonists seem to spring from the same technological optimism (there’s nothing corny about that optimism, to me Verne and Sterling (together with Tesla, Newton, Fueller and others) represent a kind of rational, corrosive thinking that has made this planet a better place to live on, and which I thankfully count among the characteristics of the human organism).

In our times world science has gone through a degenerative stage; seldomly is the imagination of the masses teased by perfect weapons and bombastic underwater vessels as in the time of Jules Verne and Alfred Jarry. They find life on Mars, increasingly powerful telescopes are charting the properties of fucked-up planets really far away, even brazilians are floating in space, and nobody gives a fuck. Some of this is of course Sterling’s fault. In the 80s he and his comrades in the armed revolutionairy cells of classic cyberpunk helped to reintroduce a technological optimism that had been missing in popular culture since the Space Race of the 60s, but as a contrast to the Babel-works and Whitey On The Moon-adventures of the past, they left the reader on a microscopic, continually mutating DIY-horizont. (Who could, in the shadow of Kamikaze cold war capitalism, know that it was, just like in Terminator 3, the radio amateurs who would inherit the earth?) Looking at the big picture, you can see that the macro-applications of Vernes age disappeared from the field of SF.

But was Verne really all that different from the iconoclasts of recent history? According to Sterling, no:

“It might, for instance, be argued that Jules Verne was a nice guy who loved his Mom, while the brutish antihuman cyberpunks advocate drugs, anarchy, brain-plugs and the destruction of everything sacred

This objection is bogus. Captain Nemo was a technical anarcho-terrorist. Jules Verne passed out radical pamphlets in 1848 when the streets of Paris were strewn with dead. And yet Jules Verne is considered a Victorian optimist (those who have read him must doubt this) while the cyberpunks are often declared nihilists (by those who pick and choose in the canon). Why? It is the tenor of the times, I think.”

In Twenty Thousand Leagues Under The Sea Verne both bores and fascinates us with endless listings of the sea life peculiarities that meet the visitors aboard Captain Nemo’s Nautilius, but the heart of story of the story is the ship itself and its enigmatic captain, a man who sees a necessity, not in new continents, but new men, “nautical towns, clusters of submarine dwellings which, like the Nautilus, would rise to the surface every morning to breathe – free towns, independent cities, if ever there were!” (A comparison with Stephenson’s marine platform clusters in Snow Crash could be at its place here. More interesting than to see this book as a revered classic – a piece on a museum – is to see it as a still vital source for ideas and fantastic impulses. That’s the way it must have been viewed by Robert Anton Wilson; Hagbard Celiné from the Illuminatus-trilogy reminds us more than a little of Captain Nemo.)

As I read about intricate coral reefs, giant jellyfish, sunken ships frozen in time at the ocean floor, the majestic icebergs of the poles, societies of walrus, immense species of whale and the menacing, perfectly built killing machines known as sharks I can’t help but once more think about the sea these days and the weird, rapid changes that must be taking place in its waters due to global warming. SF will surely have reasons to visit the seven seas more frequently in the future.

Jul 272007
 

In Like Flynn placerar Wu Ming i en skola av nya, fräscha prosa-månglare vilka vi menar innebör döden för seriösa roman-författare och deras dödstråkiga karaktärspsykologi och värdelösa moraliska ställningstaganden. I denna utrensning lämnas plats för karnevaliska, häpnadsväckande händelseförlopp, märkliga litterära möten och nog med sex, våld och high weirdness för att pigga upp de mest dästa skräpkulturskonnässörer.

Och du har väl inte missat Henry Jenkins goa intervju med Wu Ming 1 och 2?

“Explain: that’s what the avantgarde never do, indeed, they enjoy being obscure, they mistake obscure for radical, they don’t want to give the people access to their work. They are enemies of the people. We never acted like that: the more people understand what we’re doing, the happier we are.”

Och när vi talar allmänt om mytbygge kan vi släppa in en annan intervju här, med den i den första intervjun nämnde Borges.

“But as I think of the many myths, there is one that is very harmful, and that is the myth of countries. I mean, why should I think of myself as being an Argentine, and not a Chilean, and not an Uraguayan. I don’t know really. All of those myths that we impose on ourselves- and they make for hatred, for war, for enmity- are very harmful. Well, I suppose in the long run, governments and countries will die out and we’ll be just, well, cosmopolitans.”

Jul 272007
 

Idag gör vi som Shaun Partridge och bränner ett foto av Allen Ginsberg. I mina tonår gillade jag den här “buddhisten”, kommunistbögen, och friverspoeten, och hans Howl och hans coca cola-bottnar; precis som det ska vara när man just börjat röka hasch, sån här vedervärdig hippie-skit är som populärast då. Men normlöshet är inte värt nåt i sig, och Ginsbergs finaste verser är som bäst ett konstlat, “grovt tillyxat” delirium.

Jag minns att en biografi över Burroughs liv sammanfattar Ginsbergs poetik som ett arv från Blake, och speciellt dennes rengörande av själens öga, hans expansion av den sinnliga världen för att rymma både himmel och helvete; Ginsbergs erfarenheter och oskuld handlade om att äta glass stenad i Greenwich Village, det var hans levnadsalkemi, hans nerkok av femtusen års förspel. Det är en hållning som är likt gräshoppan – helt och hållet mage. I detta ljus ter sig inte hans senare NAMBLA-stöd som så märkligt.

Switch to our mobile site