Oct 172009
 

Din vän datamaskinen – vad handlar den om? Enligt mig: folkhemmet och datoriseringen. Eller: hur datorteknik influerat våra samhällen. Hur datorer använts för övervakning och kontroll. Men jag kommer också att tänka på den bredare historien om dessa maskiner och dess möten med människor, historien om CCC, Sture Johannesson, hackarna på MIT och Xerox, alla världens datoranvändande tjänstemän, osv. Framförallt handlar det om diskrepansen mellan datorernas kyliga rationalitet och användarnas tillkortakommanden. Men också om den värme som deras kroppar utstrålar.

Pär Thörn verkar i samma fält som bl a Öyvind Fahlström, och verkar faktiskt vara öppet inspirerad av honom (likt Fahlström har han även sysslat en del med ljudexperiment). Men det är roligare att läsa Thörn. Man får inte samma intryck av uppskruvad avantgarde-hybris. Det ligger en varmare slags absurdism i det han skriver, för mer än datorer och teori handlar det om dessa vardagsmänniskors liv. På ett sätt blir det politiskt (det handlar som sagt om en slags “aurafotografering av välfärdsstaten“), men författaren är mil ifrån att skriva läsaren på näsan. Vilket bekräftas av hans inledande uppläsning på Vår Makt-seminariet som jag besöket 2008. De dikter om chefer (det var precis innan Tidsstudiemannen kom ut) han läste upp var inte någon frustande agitation men bara absurda och väldigt roliga.

I slutändan blir det alltså en hel del pluspoäng för honom.

Jun 232009
 

“In other words, Zebra was informing me that the immortality achieved by the early authentic Christians was through DNA or gene pool memory, and that what they told outsiders was a “fish sign, representing Christ,” was in fact a drawing of the DNA molecule. Zebra had already made it clear to me that the early Christians, as representatives of Essenes, had managed to conquer time. This is how they did it: one of their members dies, and was later, by means of an external disinhibiting stimulus, retrieved – which is to say, his later incarnation was induced to remember, to experience anamnesis (the loss of amnesia).

Zebra achieved this with me. I was able to remember my life as an Essene of the first century A.D., and the steps taken to eventually insure a resoration of my memory and hence identity. I was able to retrieve not only two former lives but a knowledge of my primordial origin from the stars.”

(p. 149-150, The Selected Letters of Philip K. Dick vol. 5)

“Were these truly added perceptual faculties – added to the normal – or were they, instead restored perceptual faculties which had been lost, latent, so to speak, all my life? (…) We are imprisoned by blunted faculties; the very blunting itself makes us unaware that we are deformed. But how this blunting came about, by whose actions and why, I have no theory.”

(p. 153, The Selected Letters of Philip K. Dick vol. 5)

Jun 142009
 

While I was there in Metz we saw the French premiere of STAR WARS and I was amazed at the theological implications of what, in the film, is called “the force”. Have you seen the film? I then bought the novel. Beyond doubt there is a profound theological theme to it, and the audience is reacting to it. Also (and I tell you this witha certain hesitation) the description of “the force” in STAR WARS for unaccountable reasons resembles the entity or force which took me over during my religious experiences in March of 1974. That which I saw then, which I call VALIS or Zebra was a plasmatic energy. Read this quotation from the novel STAR WARS (p. 120):

“Remember, the force is omnipresent. It envelops you as it radiates from you. A Jedi warrior can actually feel the force as a physical thing.”

“It is an energy field, then?” Luke inquired.
“It is an energy field and something more,” Kenobi went on, almost mystically. “An aura that at once controls and obeys. It is a nothingness that can accomplish miracles. No one, not even the Jedi scientists, were able to truly define the force. Possibly no one ever will.”

Now page 121:
“I’ve seen a lot of strange things. Too many to believe there couldn’t be something like this ‘force.’ Too many to think that there could be some such controlling one’s actions. I determine my destiny – not some half-mystical energy field.”

Page 81:
“Let us say simply that the force is something a Jedi must deal with. While it has never been properly explained, scientists have theorized it is an energy field generated by living things. Early man suspected its existence, yet remained in ignorance of its potential for millennia. Only certain individuals could recognize the force for what it was. They were mercilessly labeled: charlatans, fakers, mystics – and worse. Even fewer could make use of it. As it was usually beyond their primitive controls, it frequently was too powerful for them. They were misunderstood by their fellows – and worse.”

Eugene, this is as good a description of what I experienced taking me over and guiding me; actually controlling me, in March of 1974 as I myself could write. Also, the character Luke hears the voice of the dead Jedi knight Kenobi, just as, when the plasmatic field which I call VALIS took me over I, too, heard a voice – that of my dead and resurrected leader, Jesus Christ. Whether George Lucas knows it or not, he in his film and novel is making the mystery of our religion real to literally millions of people, by using new names, new descriptions. I have no idea how conscious Lucas is, how deliberately he acted … or whether he was acted upon by God in his writing, as I think we all are to some degree.
Well, I am very tired from my trip and must sign off. Please write again soon, and forgive me for having mislaid your recent letter.

With warm regards,
Phil Dick

P. S. To clarify – I have no doubt that it was the Holy Spirit, the Third Member of the Trinity, which took me over in a theolepsy in March of 1974, but in my notes and novel VALIS I am striving for new formulations, new and fresh ways of expressing what I believe to be the eternal truths, just as I did in MAZE OF DEATH and other earlier novels. As St. Augustine said, there is no end to the wonderful mystery of the Trinity; one can contemplate it for all eternity and yet not know it completely. I do think George Lucas has done something of sensational importance and value for man in STAR WARS: I honestly believe that the Word and Hand of God guided and informed him, whether Lucas is aware of it or not. What I myself have done is a mere tittle in comparison to what Lucas has done – and my audience is a tittle compared to the audience he is reaching, for which I also thank our God, and I realize that our God knows how to reach into the mass of mankind, that mass of mankind being secular now and drawn away from religion. Did I not show this in my own novel UBIK, where the intermediary personality of Glenn Runciter, who stands between man and God, promotes the Word Itself of Ubik to appear in the garbage and rubble and trash of TV commercials, and in vulgar ads in general? I foresaw – and saw – that the Word would come to us not so much down from above, now, in these secular days, but up, so to speak, from the gutter. STAR WARS confirms me. I am sure of this. God speaks to us from popular novels and films; here is a supreme example. Names and creeds and doctrines and dogmas and formulations are not important; what is important is the living Word. And it is that which Lucas depicts and describes in “the force,” as he calls it. And people everywhere are responding.

(p. 101-103, The Selected Letters of Philip K. Dick vol. 5)


May 302009
 

Hans Isakssons film- och TV-analyser är antagligen de bästa av sitt slag i Sverige. I större mändger blir dock hans gammelsocialistiska driv ganska tröttande (han tackar Mao Zedong, av alla personer, i förordet). Men hans resonemang har den förtjänsten att de ofta är både träffande och djupgående, och även om man inte kan stämma in i allt, så skärps ens eget tänkande betydligt under och efter läsningen. Och han har gott om humor. Att det sociala bereds så mycket plats på bekostnad av billigt psykologiserande och filmtekniskt mumbojumbo är uppfriskande, åtminstone för någon som likt jag står oförstående inför de hantverksmässiga mysterierna och all cineatisk terminologi, och tänker på film mer som gladiatorspel och lägereldsberättande.

Isaksson har alltså medvetenhetens fnask i korshåret. Höjdpunkter är bl a Om gangster på bio (en analys i samma anda som det inledande Bertold Brecht-citatet: “Den borgerliga kritikern har alltid haft svårt att se småborgaren i gangstern. Jag tror det kommer sig av att de har så svårt att se gangstern i småborgaren“), hyllningarna till Ken Loachs Raining Stones och Riff-raff (“De – vi – har blivit invandrare i eget samhälle, tillfälliga gäster i vad som bort vara det egna hemmet“), och Något om TV och idrott i vår tid, varur vi plockar två intressanta citat.

“Dåtidens överhet var mycket medveten om att man genom att organisera industrisamhällets spänningar och våldsutbrott, ge dem fasta regler och överföra dem i symbolhandlingar på för ändamålet färdigställda arenor skulle kunna förskaffa sig ett modernt motmedel mot upprorsstämningar bland massorna.”

“Lagidrotter där, liksom i football, de naturliga avbrotten är talrika, t ex ishockey och baseboll, har haft lätt att TV-anpassa sig. En av orsakerna till att den europeiska fotbollen haft så svårt att slå igenom i USA uppges vara dess relativt långa spelsekvenser som försvårar marknadsanpassningen och verkar nerkylande på sponsorer.”

Sammanfattningsvis: – Oavsett om det handlar om Kubrick, Bunuel, Schindler’s List, Åsa-Nisse eller Leif “Loket” Olsson, är det mesta i 24 lögner i sekunden intressant och ytterst välskrivet. Den rekommenderas till alla som suttit framför dumburken någon gång eller kanske t o m har haft oturen att lurats med på bio.

Apr 202009
 

Läste ut Renzo Aneröds Vildsvinet i morse, och har sett till att beställa hans första roman, Löftet – “som framförallt handlar om en grupp människor från arbetarklassen som föddes tidigt sjuttiotal och deras väg in i vuxenlivet. Här var den framväxande outlawkulturen inom mc-världen satt i fokus.”

När läste du senast en nyskriven svensk roman? För elva år sedan läste jag Teratologens Förensligandet, och sen dess: ingenting. Den svenska romankonsten är i dvala. Ingen drömmer om att skriva den stora romanen längre, man föredrar att snickra ihop disco-hits, dokumentärfilmer, dataspel, designerdroger.

Men den svenska romanen har inte dött ännu. Vildsvinet, som jag hittade billigt begagnat, handlar om gangsters och talibaner i Göteborgs förorter, och i bakgrunden hittar vi Backa-branden, flykten från krigets Irak, MC-gäng, förtryckta muslimska kvinnor. Boken har många förtjänster, främst som ett fullkomligt nödvändigt, verklighetsnärmande och uppfriskande icke-liberalt inlägg i integrationsdebatten. Renzo Aneröd letar sig långt nog bortom PK-samhällets papperskulisser att det ska kännas naturligt att jämföra honom med ex. Jim Goad (med skillnaden att Renzo riktar sitt hat mot en tiondel av mänskligheten, för Jim Goad ligger samma siffra närmare 95 hundradelar). Båda levererar dock det vi behöver mest av allt: intelligenta, erfarenhetsprövade och odogmatiska arbetarklassperspektiv.

En blog skriver följande om Aneröds första bok: “Boken innehåller en hel del obehagliga stycken, som får en att må fysiskt illa. I början känns det lite ovant, vilket säkert inte beror på att händelserna är överdramatiserade utan snarare på att Aneröd beskriver ett Sverige som de flesta författare blundar för.” Det stämmer. Ibland är det alltför mycket, för jävla överdrivet hemskt, men tyvärr ser verkligheten ut så. (Även om någon annan författare skulle öppna ögonen för det nuvarande sociala så behöver man veta vad man snackar om för att träffsäkert kunna beskriva situationer och karaktärer. Och vi vet redan: “Författare nuförtiden kan inte skriva romaner som inte är självbiografiskt dravel.“)

Vildsvinet är omöjlig att lägga ner, en sorts social thriller man läser på en dag. Karaktärerna och händelserna kommer en väldigt nära, och det är såklart kul när man känner igen miljöer där man bott och arbetat. De sista partierna löper däremot förbi väl fort. I upplösningen kunde han gärna ha fyllt ut konturerna, och även andra ställen kunna berättandet mejslats ut till större effekt. Men det här är inget för den kompositionstekniske konnässören. Vildsvinet är en bok som drivs av en stark inre, social angelägenhet, dess största styrka ligger i själva berättelserna. Som uppbygglig och belysande litteratur är den exemplarisk, då den dels synliggör existenser och sociala mekanismer de flesta vet litet om, samtidigt som de som är hemma i dessa miljöer och tankesätt dras in i ett större samhälleligt och mänskligt sammanhang under läsningen. Lyckligtvis lämnas slutet öppet, vilket definierar formen och avgör vilket sorts bok vi har att göra med (det handlar alltså varken om proggigt predikande eller ett Hollywood-inspirerat sirapsbad). Form i den meningen betyder mer än raffinerade meningskonstruktioner och idiosynkratiska karaktärsteckningar.

Den blodfattiga svenska romanen ligger fortfarande i koma, men Vildsvinet utgör en livsnödvändig intravenös injektion. Det stora saltet söker ständigt nya sätt att förmedla sina berättelser, och nu har Renzo Aneröd – förutom av tidstypsika företeelser som hårdrock, punk och outlaw-kultur även inspirerad av Jan Fridgegård – stigit fram som en ny sorts proletärförfattare.

Apr 122009
 

Artur Lundkvist skriver i inledningen till samlingen Uppfylld av världen om det säregna sätt som Vallejo satte samman sina dikter på… och det är värt att uppmärksamma. Men väldigt betydelsefullt när man läser första hälften av boken, något som för all del är värt att komma ihåg, är hur tyngd hans tidiga poesi är av traditionen, eller mer än av traditionen: dåvarande litterära trender.

(Han skrev inga genialiska ungdomsdikter, raderna struttar runt och tror dom är nåt, försöker vara speciella, gör sig till. Läsaren får inte ut mycket av det, men kritikern kan säkert känna sig smart. Det är just denna tillgjordhet – denna “kallaste avsiktlighet” – som sticker i ögonen, som är så outhärdlig. Vad som upplevs som långtråkigt i Vallejos poesi är troligen tidstypiskt. Kanske var det på något sätt litteraturhistoriskt kriminellt att skriva klart och kort då? Finast av allt var uppenbarligen att gå i cirklar runt raderna och vifta med armarna och låtsassvettas, som om man sökte plocka ner de exakt rätta orden från själva atmosfärens elektriska urladdningar. Den automatiska skriften, i vars spår så mycket smörja skrivits, spökar igen. Detta gäller Vallejo såväl som Neruda, Lorca, och alla andra uppstyltade modernistpoeter som jag har glömt namnet på. Det handlar om en brist på det som är grunden för nyskapande inom vilket fält som helst: inre nödvändighet och självklarhet, det desperata tillvägagångssätt som räddade Majakovskij, Diktionius och den sene Vallejo från att drunkna i sin egen generations sterila strömningar.)

Vallejo föddes 1892 i Santiago de Chuco, en liten nordperuansk stad, och dog i Paris 1938. 1918 gavs hans första diktsamling, Los Heraldos Negros, ut. Två år senare sätts han i fängelse, “anklagad för inblandning i politiska oroligheter“. 1922 kom Trilce, och även fall Lundkvist påstår att litet skiljer dessa två första samlingarna från den poesi han skrev åren före han dog, förutom “sin ännu mer stegrade förtvivlan och svartsyn, sin ännu hänsynslösare direkthet och skärpa i motsättningarna, den förbittrade dialektiken”, så är det gott att ännu tydligare understryka de sexton år av landsflykt, tillfälligt journalist- och lärararbete, politisk förföljelse, tuberkulos och ytterligare fattigdom som skiljer dom åt i ton och i ämne.

España, aparta de mí este cáliz (1937) och den postumt utgivna Mänskliga dikter (1939) är anledningen till att man idag läser Vallejo, dom förutan vore han säkerligen ganska bortglömd. Här träder den tätaste, mest hjärtskärande poesi man överhuvudtaget kan läsa efter ett tag fram från de vita sidornas trycksvärta.

Den första diktsamlingen, som skrevs under intryck från spanska inbördeskriget, skär djupast. Han berättar om den dödade kamraten – “de har dödat honom, tvingat honom att dö” – Pedro Rojas.

“Visiterande honom som död överraskade de
i hans kropp en större kropp, lämpad
för världens själ,
och i hans rock en död sked.”


Ur Spansk bild av döden:

“Ropa på den! Man måste följa den
ända till foten av fiendens pansarvagnar,
för döden är ett väsen skapat av kraft,
vars början och slut jag bär inpräglade
i mina illusioners huvud,
trots att den är utsatt för samma vanliga fara
som du känner till
och trots att den låtsas inte känna igen mig.”


Ur Fältslag:

“I Madrid, Bilbao, Santandér,
bombades kyrkogårdarna,
och de odödliga döda
med vaksamma ben och eviga skuldror i sina gravar,
de odödliga döda, när de kände, hörde, såg
hur lågt det onda sjunkit, och hur döda
de vilda mördarbanden blivit,”


Idag tycker jag mycket mindre om livet…
från Mänskliga dikter är potentiellt fantastisk, skiktad med starka, orginella bilder, men även med överflödiga upprepningar och utropstecken som bromsar upp diktens tyngd! De nio odjuren är mer uppstramad, och starkare.

“Och olyckligtvis
växer lidandet i världen för varje sekund,
växer trettio minuter i sekunden, steg för steg,
och lidandets natur är fördubblat lidande
och martyriets villkor, köttätande, glupskt,
är lidande, fördubblat lidande
och det renaste gräsets uppgift är
fördubblat lidande
och livets goda innebär fördubblat lidande.”

Sedan Vreden, på något sätt både mer konkret och abstrakt, men eldigare, taggigare.

“Vreden som bryter ner det goda till tvivel,
tvivlet till tre likadana bågar
och bågen sedan till oväntade gravar;
den fattiges vrede
har ett stål mot två dolkar.”

Framme i full frihet, i prosapoetisk form, är han som klarast och starkast, som i den bitvis iskalla Det finns en invalid…, den sorgsna Timmarnas våldsamhet, eller Upptäckten av livet.

“Aldrig förrän nu har det funnits liv. Aldrig förrän nu har folk gått förbi. Aldrig förrän nu har det funnits hus och gator, luft och horisont. Om min vän Peyriet komme just nu skulle jag säga honom att jag inte känner honom och att vi måste börja på nytt. När, i själva verket, har jag lärt känna min vän Peyriet? I dag skulle bli första gången som vi lär känna varandra. Jag skulle säga honom att han skulle gå och återkomma och se på mig som om han inte kände mig, det vill säga för första gången.”

“Hur kort tid jag har levt! Min födelse är så nära att det inte finns någon måttstock för att räkna ut min ålder. Jag är ju just född! Jag har ännu inte levt! Mina herrar, jag är så liten att dagen knappt får rum i mig.”

***

fragmenta, etc. har lagt upp den här dikten av César Vallejo.

Apr 082009
 

Styrkan i Torsten Ekboms Bildstorm träder fram främst i ämnesvalen -bl a ges en hel del utrymme åt den i historieskrivningen annars så nedtonade musiken och arkitekturen. Istället för att älta de största stjärnorna, Picasso, Breton, Dali, Miro, Lorca, Majakovskij, osv. kastas ljus på namn som man inte allra först tänker på i anknytning till uppslagsordet Modernism: Satie, de Chirico, Roussel, Schönberg, Egon Schiele, Alvar Aalto, och helt oväntade amerikaner som Burroughs och Georg Herriman (skaparen av Krazy Kat, seriekonstens kanske främsta verk).

Det är inte enbart idolporträtt som tecknas. Cage får sitt för några av sina uppenbara fånigheter. Vi får veta att Le Corbusier förutom en elitistisk, stadslivshatande stadsplanerare även var en Mussolini-slickande femtekolonnare. Frank Lloyd Wright målas upp som en annan briljant arkitekt och utopiskt reaktionär stadsplanerare. Värdefullt i det här sammanhanget är Ekboms breda kunnande, att han kan göra de rätta kopplingarna och ge oss balanserade analyser och värdeomdömen. Som exempelvis i anknytning till den amerikanske landskapskonstnären Robert Smithson:

“Robert Smithson sympatiserade nog snarare med de okända stenåldersarkitekter som byggde den väldiga kullen Silbury Hill i Wiltshire, de megalitiska stensättningarna, jordkonstens sanna föregångare. Konstnären som mytskapare är kanske den roll som återstår när de sista krystade postmodernisterna bleknar bort på tomhetens museum.”

Författaren betonar flera gånger den sociala situationens betydelse för kulturlivet och konstens uttryck, och speciellt intressant är belysandet av nya estetiska landvinningar ut teknologihistorisk synvinkel.

“Revolutionens färgsprakande, brusande stormvåg vällde fram genom de moderna storstäderna. En ström av revolutionerande uppfinningar bröt fram decennierna kring sekelskiftet: telefonen, atlantiska telegrafkablar, trådlös telegrafi, radion, fonografen, röntgenbilden, filmen, rotationspressen, automobilen, flygplanet.

Stephen Kern visar i en uppslagsrik idéhistorisk studie, “The Culture of Time and Space 1880-1918″ (1983), hur alla dessa uppfinningar och tekniska genombrott skapade en ny upplevelse av tid och rum. Den linjära tiden och det enhetliga rummet bröts sönder i fragment av filmmontaget och de nya kommunikationerna. Det var teknikens omvälvning av tiden och rummet som speglades i kubism och simultanism.

Vilken chock måste det inte ha varit för den första biopubliken som i Georges Méliès filmer upptäckte att det går att köra tiden baklänges: en simhoppare dyker upp ur vattnet och landar elegant på trampolinen! Modernismen är samtida med sådana upplevelser. “Idéer om tid, rörelse, hastighet låg i luften”, som Marcel Duchamp säger i samtalen med Pierre Cabanne.

Den kanadensiska konsthistorikern Marta Braun skriver i en fascinerande studie, Picturing Time (1992), om de uppfinnare och fotografer som på 1870-talet löste det tekniska problemet att fotografera tid och rörelse: fåglarnas flykt, insektsvingarnas rörelser, fäktare och boxare, galopperande hästar. Mest kända har amerikanen Eadweard Muybridges foton av människor i rörelse blivit, men det var fransmannen Étienne-Jules Marey som fulländade tekniken med sin “fusil photographique” 1882, fotogeväret som tog 12 bilder i sekunden, och kronofotografiet – rörelsen fångad i alla sina detaljer på en enda bild i ett flimmer av överlappande gestalter.

Dessa bilder studerades nogsamt av avantgardet. Marcel Duchamps genombrottsmålning fran 1912, Nu descendant un escalier, är en ganska trogen replik av Mareys kronofotografier: ‘I en av Mareys böcker såg jag hur han tecknade fäktare och galopperande hästar med ett system av punkter som avbildade de olika rörelserna. Det var sa jag fick idén till Naken går nedför en trappa.’

Även futuristerna byggde sina rörelsestudier på Mareys foton, exempelvis Giacomo Ballas studie av Flicka som springer på en balkong från 1912. Ben och kropp reducerade till ett sönderbrutet staket av spjälor och räta vinklar snubblande över varandra.

Mareys kronofotografier var, som Marta Braun skriver, de första bilderna sedan renässansen som bröt med centralperspektivet. Ögat fick ställa om sig till ett nytt och komplicerat seende: en bild där de perspektiviska flyktpunkterna gled undan i ett rörligt kontinuum, där olika tidpunkter komprimerades simultant i en serie bilder. Det var en verklig revolution av bildtänkandet som snart skulle fullföljas i kubism och futurism.”

Öyvind Fahlströms surrealistiska diktsamlingar och romaner, den abstrakta expressionismen, och även hans konkreta poesi upplevs idag som småtråkig. De sammansatta, abstrakta men samtidigt idéladdade världskaparmålningarna som tar sin början med Opera (1953-55) – hans första riktigt intressanta målning, en som tar sin radikalt annorlunda form från Fahlströms inköp av den i Sverige nyligen introducerade filtpennan (som också bidrog kraftigt till grafittins breddning) – är behållningen; nyskapande och mind-blowing än idag.

Fahlström älskade serier och använde dem i sina målningar. Vid samma tid odlade Lasse O’Månnson på tidningen MAD en sorts humor som osökt för tankarna till Kafka, Beckett, Ionesco (och som var direkt influerade av dem). Den sjuka humorn och den radikala konsten var två tendenser i tiden, men som levde i skilda världar. Därför känns det skönt när man ser dessa två världar – fint och fult, hög- och lågkultur, målning och serier – blandas samman, inte på Lichtensteins eller Keith Harings lufttunna, blodfattiga nivå, men på ett självklart och kärleksfullt sätt. De verk som Fahlström och några i hans närhet har lämnat efter sig från den här perioden äger samma hjärnsvallande, formsäkra skaparglädje som de tecknarmästarna på MAD representerade.



Kalas på MAD (58-59), med sin rundade, rytmiska kantighet, påminner i sin detaljrikedom, i sin blandnings- och plagiatvilja och i sin virtuositet om en modern grafittimålning.

Flera av Fahlströms senare målningar är infuerade av olika sorters av spel, med utskärda figurer, en låst föränderlighet (med flyttbara magnettecken, antagligen inspirerade av Yaacov Agams transformabla målningar), egna regelsystem och symbolvärldar. De förebådar senare tids datorspelestetik inom konst och film (exempelvis Cory Arcangels och Jodis återanvändande av Super Mario och Wolfentstein 3D, Matrix-trilogins och Elephants shoot ‘em up-estetik, The Sims-husen i A Scanner Darkly).



(Öyvind Fahlström, C.I.A. Monopoly, 1971)

Filtpennan, serietidningar, massproducerade sällskapsspel, alla populärkulturella fenomen som genljöd i Fahlströms målande. För hans abstrakta Ade-Ledic-Nander II (målningen som Joakim Pirinen hittade Socker-Conny i) var SF den stora inspirationen. Han snöade in på sitt världskapande till den grad att han kompletterade målningen med en 30-sidig kombinerad skapelseberättelse-personregister.

“Ur Cages vidöppna estetik hämtade Fahlström något han kallade “livsmaterialet”, dvs insikten att ingenting kunde stängas ute från konsten. Jakten på material kunde börja var som helst, den krävde en ständig uppmärksamhet och beredskap. /…/ Om det var något som Fahlström lärde av amerikanerna var det denna förbehållslösa öppenhet och mottaglighet.” (s. 214 i Bildstorm)

Fahlström framstår efter flytten till New York 1961 som intressantare än de amerikaner som inspirerade honom (Cage, Rauschenberg, Oldenburg) - kanske för att han var så framgångsrik med att kombinera det europeiska och det amerikanska. I det täta, säregna seriekalaset Sitting… six months later (1962) påminns man om den olycksbådande moderniteten i Ernsts, Duchamps och Picabias målningar under Dadas storhetstid, vetenskaplighetens och krigsspelens löfte om katastrof, elektricitetens våldsamhet och likgiltighet, samtidigt som målningen har “den typiska bjärta seriekoloriten, mycket djupare och kraftigare än den dämpade pastellkoloriten från Ade-Ledic-Nander II“.

Även filosofins historia och tänkandets betydelse för konsten lyfts fram av Ekbom. Satie, som var långt framme på många kanter, nämns som “den förste tonsättaren som drog konsekvenserna av sitt tvivel på den konstnärliga Sanningen. De andra försökte ersätta det förlorade med nya sanningar och dogmer. Satie skruvar ner anspråken och demonterar musiken i delsanningar, skärvor, fragment. Kabarémusik, slagdängor, valser, atonala ackordstudier, stränga Bachfugor och koraler. Musik som står alldeles stilla, musik som dansar i ragtimerytmer, barockparodier, sakral musik, hädisk musik, avantgardistisk, nyklassisk…” (s. 52).

Detta utmärkta exempel på högmodernism är också en encyklopedisk definition på postmodernism: blandandet av högt och lågt, den enda berättelsens (Sanningens) död. Sådana exempel gör Ekboms bok intressant. För den som endast är flyktigt bekant med modernismens historieskrivning borde stora delar av Bildstorm vara fantastisk läsning.

Apr 082009
 

Om våren blir man lätt sugen på Ögats historia. Det ligger en passande öppenhet i den boken, en soldyrkan som ser gatan som ett sår, ett sexuellt spänningsfält och äventyr (även vissa av Anne-Marie Berglunds noveller är sådana).

Kanske är inte Himlens blå (som jag just läst klart) inte lika tät och mästerlig, men i vissa bitar når den lika högt. Den säregna dialogen, loggningen av de svindlande tanke- och infallslabyrinterna, är den stora behållningen. Hamsun och Dostojevskij drog konsekvenserna av den realistiska romanen ganska långt, och skildrade med osedvanlig skärpa det ömsom myllrande, ömsom mullrande kaotiskt-kasuella i människans psyke. Bataille kan sägas fortsätta i detta verklighetsnärmande spår, när han så fint balanserat beskriver snusket, avsmaken, besattheterna och heligheten i sitt eget leverne. Precis som i Svält och Mysterier handlar det mycket om poesin och den stegrade livs- och dödskänslan i de absurdistiska infallsförvecklingarnas strömvirvel. Och visst finns det också i denna stegrade livskänsla, i denna strömvirvel, något av den öververklighet som den organiserade surrealismen (läran om det över-reella) baserade hela sitt program på.

Apr 082009
 

Torsten Weimarcks meditation kring “En digital teater” (från samlingen Solen smälta ner som snö) är överflödande, affirmativ, hälsosamt associativ, likt en present från en generation (40-talisterna) till en annan (maskinungdomen). Orginalitetsmyten är inte värdefull här, men upptäckarlustan, världskaparvärden, det extatiska pionjärarbetet: glädjen att se ny mark, nya vatten. Inte maskinmartyrer, men upptäcktsresande.

Weimarcks och Johannessons storgestade argumenterande, deras färska, trevande världsupptäckarspekulationer är samtidigt intressanta, komiska och beundrandsvärda. Det värdefulla med sådana här tillbakablickar är att man återser det ursprungligen radikala i det nya som växt fram. Att söka något vid rötterna kan i ett ögonblick slunga en långt framåt – att gå tillbaks till “maskinspråksnivå”, att “manipulera hårdvaran”.

Av detta kan vi lära följande:

1. Datorkonstnärer nuförtiden kan inte programmera.

2. Författare nuförtiden kan inte skriva riktiga romaner (som alltså inte är självbiografiskt dravel).

3. Datormusiker nuförtiden kan inte spela instrument eller läsa noter.

Apr 022009
 

Old but news to me, according to Wikipedia:

“Florian Schneider, one of the two original co-founders of the pioneering German electronic group Kraftwerk left on 21 November 2008. Commenting shortly after Schneider left the band, the Independent newspaper had this to say about Schneider’s departure: ‘There is something brilliantly Kraftwerkian about the news that Florian Schneider, a founder member of the German electronic pioneers, is leaving the band to pursue a solo career. Many successful bands break up after just a few years. It has apparently taken Schneider and his musical partner, Ralf Hütter, four decades to discover musical differences.‘”

Perhaps The Hacker is right. Is Computer World the best album ever?

On the other hand, you can’t hate on someone if he prefers one of these meisterwerken.

“Along with their message about the unification of man and machine, it seems, Kraftwerk is suggesting that we are all citizens of the same global community. “This is because we live in Düsseldorf,” Hütter points out. “It’s in Germany but it’s only 20 minutes from Holland and a little more than half an hour from Belgium, not even two hours from France. It’s a very mixed area.”

The tunes Europe Endless and Trans-Europe Express also express this idea. “We travel a lot in Europe,” Hütter reports. “And it’s not like in America, where you travel a thousand miles and you’re still in America. Here we have to adapt to different situations more. And electronic music, I find, is by nature an international medium. Radio waves go around the world, and this music can be understood and can communicate with people all around the world. Our music has been called industrial folk music. That’s the way we see it. There’s something ethnic about it. Wherever you go, you never leave the modern world.” This is especially true of Düsseldorf, because the town was the center of German industry before World War ll and consequently was bombed and completely destroyed. The entire city today is newly built. “All our traditions were cut off” Hütter says. “It left a vacuum. We are the first post-War generation, and so we are the beginning of something new”

Because Düsseldorf is still heavily industrial, the sounds of industry have themselves had a direct impact on Kraftwerk’s music. “Our first album was recorded in a studio that was right in the middle of an oil refinery” Hütter recalls. “When we came out the door we could hear the sound of those big flames burning off the fumes – all kinds of industrial noises. Even engines are a kind of music. You can hear the harmonics in their tones. When you walk down the street you have a concert; the cars play symphonies. And we use this fact in our music. ln Autobahn the cars hum a melody. In Trans-Europe Express the train itself is singing.”

But in spite of this emphasis on sound effects, much of Kraftwerk’s music has straightforward tonality and simple, easy-to-understand melodic lines. Entire sections of a tune or even whole tunes may be played on a single chord. The music is invariably in 4/4 time, and virtually always falls into precise, regular, four-bar phrases. Which certainly doesn’t sound progressive when you describe it that way. The effect on the listener, however, is another story.”

(from Electro Shock! Groundbreakers of Synth Music; Greg Rule)

Switch to our mobile site