Talangen, kampen, ankdammen: jag sammanfattar svensk rap 2012

2012 skulle bli Göteborgs år, men få förväntningar infriades. Staden har visat massor av potential – som man mycket tålmodigt väntar med att leva upp till. Black Ghosts skiva sköts upp. Sick Art fortsatte på engelska. Meta Four släppte en halvtråkig video, istället för det utlovade halvdussinet. Balkan Brigaden knep igen.

Förutom Ivos tape med Flame , ett osvenskt och spontant projekt av ett slag som vi behöver mer av, så var det tyst från XO och resten av Dirty Crowd. Giz Lees tape vittnade om talang och hårt arbete, men tyvärr – 2012 så hamnade all svensk rap på engelska i papperskorgen.

Att Gubb lämnade oss var ännu mer tragiskt med alla hans planerade projekt (speciellt det med Onda) och Psalm 23:s stundvisa briljans i åtanke.

Lani Mo – som på pappret inte ens är en hantverksskicklig rappare och som enligt egen utsago bara skriver när det är dags att spela in – levererade äkta känsla och äkta budskap med låtar som Kriget och Solidaritet. Han är en artist som är lätt att tycka om, och har den där närheten mellan innehåll och uttryck som gör att man lyssnar en gång till.

På Simmar i guld känner han sig “som om han har vunnit på hästar”. Det är min favoritrad från 2012. Att se honom rappa sida vid sida med en annan ung, talangfull gaturappare från andra sidan av staden bådar gott för Göteborgs framtid. Dessutom arbetar han smartare än de flesta i Sverige.

Det här med att alla rappare i riket ska retweeta varandras reklam och samspråka sällskapligt på social media – kan det påverka musiken negativt?

Nä, tvärtemot – raps skaparmässiga modus är oskiljaktig en mysig, välkomnande stämning som kan jämföras med ett grunt vatten där små ankor guppar omkring. Kollegialt kamratskap och respekt för varandras gudagivna kreativitet är grunden för kvalitativ gatumusik.

Medan hälften av den svenska scenen satt i möten med sina slavägare så var Lani Mo ute och spelade, och lade pengar på hög; oberoende artist, får precis köpa på Systemet, har redan köpt hus åt föräldrarna. Gör om det – Promoe och Timbuktu (förlåt, glömde, era föräldrar är akademiker och bor väl redan i villa).

Att hårdare tider allmänt sett tvingar fler i Sverige att hustla är problematiskt. Vi har svårt för detta. Vi saknar en tradition av detta. Men att riket skulle vara för litet för att försörja självständiga rappare framstår nu mer och mer som en ursäkt från lata och fantasilösa människor vill att storebror knyter deras skor och snyter deras snor. Independent-modellen fungerar även här.

Men även när vi uppmuntrar en yngre generation att ta för sig och styra upp situationen på ett aggressivt och respektlöst sätt så finns det också något som vi hoppas överlever folkhemmet: tanken om rap som en solidaritetsrörelse.

Alla ska inte rappa som Carlito (helst ska ingen rappa som Carlito, allra minst Carlito själv), men som jag sagt förut: industrin vill bara ha enstaka stjärnor som de kan kontrollera, de avskyr mobs, movements och smutsiga folksamlingar.

Hellre femtio självförsörjande rebeller än fem slätkammade storbolagsstjärnor. Lägg egon och ideologier åt sidan. Som Pimp C förkunnade: det finns inget som industrin (och kapitalet i allmänhet) fruktar så mycket som artister (och arbetare i allmänhet) som lägger ner sin beef och börjar jämföra sina situationer och hjälpa varandra.

Skivbolag behövs inte längre. Det behövs en manager och någon som tar hand om media. Samla kamraterna. Studera historien. Ska du köra rap-karriär så gör det korrekt.

Jag är inte hejaklacksledare. För få säger åt er när ni suger. Vilket inte är sällan. Nittio procent av er ska ha besöksförbud till studion. Ni borde buras in för mikrofonmisshandel. Beats ser med skräck på ert sällskap. Ni saknar talangen, elegansen, intelligensen. Ni har inget att säga och saknar den vilja och hängivenhet som krävs för att föra genren framåt.

Page 1 of 3 | Next page