Drexciya i The Wire

Nej, tyvärr – Detroit-duon gästar inte den rättvist hyllade tv-serien, och några Director’s Cut-scener där Omar sitter och putsar hagelbrakare till tonerna av Lab Rat XL går inte att hitta.

Vi får nöja oss med en utmärkt brittisk musiktidning om ett konstprojekt – skapat av den halvt briljante, halvt skitnödige Kodwo Eshun plus kollegor – som utgår från den mytvärld som Drexciya så effektfullt har frammanat genom sina låttitlar och sina skivkonvolut.

(det finns redan ett nyare nummer av The Wire ute – det är OK då vi här på mellannätet bryr oss litet om den linjära världens kronlogiska tillfälligheter)

Konstnärerna i Otololiput-kollektivet är märkbart stolta över att ha fört över denna Detroitska krigsmaskin till konstvärlden, men varför? Styrkan i Eshuns More Brilliant Than The Sun var just förlitandet på musiken och dess värld i sig – att man inte behövde akademin för att tänka och berätta kring (eller rättare sagt inne i) techno, rap, funk, jazz – idéerna finns redan där. Att man nu vänder sig till konstvärldens rum och diskurser för att återplantera de Detroitska fröna känns fattigt.

Som tur är består The Wires Drexciya-special även av en genomgång av gruppens snåriga och svårslagna katalog. Och där droppas hetare och betydligt mer upplysande citat som uppmuntrar till ännu en electro-musikalisk djupdykning.

Stinton’s experience of getting into electronic music was typical of many of his Detroit peers at this time, but his dedication to the vision was anything but. ‘I got my first taste of Techno around 1980-81′, he said in an interview with John Osselaer. ‘I was a kid riding my bike with a small radio and ‘Alleys Of Your Mind’ by Juan Atkins came on. I stopped my bike to get a better listen. It was the sweetest sound I had ever heard at that time. I was hooked, and for the next eight years I would be programmed by some of the best electronic music on the planet by [local radio DJ] The Electrifying Mojo. When it was time I started hooking up with friends trying different styles until one night I could not sleep, cold sweat, tossing and turning and around 3 am September 18, 1989 I stood up and said Drexciya . It felt like a tidal wave rushing across my brain. All kinds of ideas were coming out. I could not stop it and I would not stop it. For the next three years we worked hard to perfect Drexciya before we would release it onto the world. Getting into production was not quick. It took a year of experimenting.’

“A desire to have that kind of dancefloor status, to keep that notion of kick drums and 303s and the notion of sequenced funk, at the same time as to create a sense of enigma and mystery… it’s an unprecendented project to maintain a dancefloor presence and to keep a kind of mystique, what McLuhan calls a participation mystique.”