Mack Beats har de senaste åren visat sig vara Sveriges kanske skickligaste och mest mångsidiga producent. I år släpper han endast en låt.
Med ett imaginärt smörgåsbord av bangers i studiodatorn så är Chicken Teriyaki ett anmärkningsvärt val.
Visst, det är trap- och juke-influenser i trummorna, nice, och det fylls på med en lämplig mängd basljud. Men det är stelt, själlöst, omusikaliskt. Varför bryter Amin trenden här och oimponerar starkt? Varför lägger Rosh bara hooks om hon nu är svensk raps hopp? Varför pratar Jaqe om Gucci och Versace när han är en New Black-snubbe?
Svensk rap är i en märklig fas nu.
Långsamt börjar folk förstå att det där maskätna boombap-kadavret inte dansar längre. Nya ljud måste finnas. Ska vi ta lite dubstep, lite trap, lite cloud, lite klubbmusik, börja flörta lite med Tumblr-generations 90-talsrekvisita?
Svensk rap nosar runt vilse; sällan blir det smutsigt-men-sublimt likt Main Attrakionz eller Lil B, snarare utstuderat och intetsägande likt modeblog-favoriterna ASAP Mob.
Det finns undantag: Jaqes Malcolm, Ivory, Karim, Selfmade Wave-kollektivet, Abidaz Röd grön blå. Men Chicken Teriyaki kan jag bara minnas som forcerad, fånig, ett fucking fiasko.