Till soldaterna därute

Skickar en historielektion till er därute som väntar på att slå nazister på käften, och med den en förhoppning om att man så mycket som det är möjligt undviker att leka gäng – och den bedrövliga sektmentalitet som följer med det.

Våldsverkare skall inte skiljas från oss övriga. De får aldrig vara specialister eller någon slags förtrupp. Det är allas vårt ansvar att med våra egna kroppar stoppa fascisternas framfart.

Antifascistiskt våld har en lång och rik tradition, vilket den välgjorda franska dokumentären ovan visar med all önskvärd tydlighet. Spontant säger jag att dessa skinnhuvejagare, trots en högre benägenhet till verkligt våldsamt våld, framstår som långt mer kultiverade än exempelvis de halvlökiga hardcore-huliganerna i FSU (som Gangland (!) har avhandlat sensationellt-hysteriskt).

Nu vill jag se en svensk genomgång av motsvarande miljöer - från ungsyndikalister som saboterar nazistmöten “genom att blåsa nyspulver över publiken“, till de som gav sina liv i spanska inbördeskriget, till den folkliga mobilisering  som jagade bort SD från Växjö under 1994 års valturné, till AFA och RF och fram till Ortens soldater.

Men vem är rätt person för att skriva den historien?

Och till de som tycker att det enbart är polisens uppgift att stoppa “medborgargarden” och annat fascistvåld tillägnar jag följande citat:

Vi hade varit på ängen innan och spelat fotboll, börjar Kerem. Och sen var jag på väg hem och skulle gå över bron, det är enda vägen hem. Jag hör några killar skrika ”Det kommer rasister!” Alla börjar springa och jag hör att dom skriker ”Där är svartskallarna!” Jag är kvar, kan ju inte springa, jag hade redan kryckor, var med om en bilolycka tidigare. Då hoppar dom på mig. Ger mig en spark på ena foten så jag ramlar ner, sen fortsatte dom att sparka mig överallt, ryggen. Allting. Jag försöker komma upp på fötter och får en flaska rakt i huvudet. Sen tittar jag upp och får en till flaska rakt i ansiktet.

Vi står exakt på platsen där misshandeln skedde kvällen innan. Kerem tittar ängsligt nerför bron:

- Jag trodde dom skulle kasta ner mig, fortsätter han. Polisen stod typ 10 meter ifrån sig men gjorde ingenting.

Kerem berättar vidare om hur han haltade mot pizzerian, blodig i ansiktet. Han såg flera poliser på vägen men fick ingen hjälp.

- Jag sa ”vad är det för poliser ni är?” Det enda svaret jag får tillbaka är ett flin från en av dom.