Talangen, kampen, ankdammen: jag sammanfattar svensk rap 2012

Jag har blivit besatt av tanken att det ska växa fram en musikalisk motmakt på gatunivå i det här landet, ett självförsörjande system som kan befria unga människor från skitjobb och olagligt arbete. Och jag tänker fortsätta att kalla er folkhemsnostalgiker och bolagshoror och smyghipsters och mögliga boombap-farbröder tills svensk rap utvecklar sin egen akustik och sin egen infrastruktur och tar sitt öde i sina egna händer, och leder oss in i en ny och bättre värld.

Ja, den sömniga och sötsliskiga smet som skivbolagen brer ut över rap-Sverige är deprimerande.

Men ändå. Musikaliskt sett så var 2012 ett bra år.

Chorizo Records och Södra Sidan fortsatte att lägga det jävligt bra och rentvättat från amerikanismer. STHLM Inkasso släppte årets svenska skiva. Östblockarn gjorde sin fucking grej. Här i Malmö gick Trappmusik från en bra idé till riktigt bra musik. Abidaz framstod mer och mer som landets bästa rappare. Chapee fortsatte att pumpa ut högkvalitativa raps och beats.

Lika tillfredställande som det var att se Redline och Kartellen nå mainstream-framgångar, lika tråkigt var det att kunna sammanfatta deras nya musik som i stort sett skittråkig.

En sån som mej och Nattetid från Dani M är briljanta, men det var som om jag redan hade hört låtarna från Aki, Stor, Carlito. Redlines kommersiella medvind har mindre att göra med musikens fräschör än den osvikliga lojalitet från lyssnarna som de har odlat genom åren. Det finns inte på kartan att folk inte skulle supporta.

Inget fel i att kidsen älskar en, med som Nabil säger: “vi vet alla vad snittsåldern är på era fans“. Få artister i Sverige gör rap för vuxna. Mycket baseras på minsta gemensamma nämnare, på trötta idéer och ljudbilder, på slentrianmässiga självhjälpsramsor och sossetendenser.

Vilket leder oss in på Kartellens bolagsdebut. Visst, jag förstår grejen. De ville göra en konceptskiva med flera olika budskap – men hade de bara kört på i ursprunglig stil så hade det ändå blivit resultatet, och bättre musik. Det blev det förut. Det kommer det bli igen. Bonusspåret pekar i den riktningen. Det behövs inga “riktiga instrument”, inga “proffsiga ljudbilder”, ingen Thorsten Flinck – sådant solkar ner. Bra musik är alltid bra musik, men det är i en gangsta rap någonstans mellan New York och Los Angeles som Kartellen har sin verkliga styrka, i ett aggressivt och rytmiskt, poetiskt målande talspråk – och i den fullkomligt överväldigande förortsakustik som utgör dess duk.

Sebbe har sagt att han inte ändrade ett ord av Kinesens texter. Det borde han ha gjort. Vad som är fantastiskt som Myspace-inlägg fungerar sämre som rap; för mycket sociologitermer, för spretigt, för lite oväntade ordval och vändningar. Sebbe har redan bemästrat författandet av känslostarka, detaljrika och musikaliskt begåvade texter, och det borde Kartellen utnyttja mer som grupp.

Tryck inte på knappen låter som en A&R-människas vision av en fräck Kartellen-låt, och påminner om den “stadium rap” som Jay-Z, Kanye West, Eminem och 50 Cent har plågat oss med de senaste åren. Ställ dig upp – och speciellt videon – är en klichéspäckad kalkon, svensk rap när den är lika bra som svensk film. Varför lägger Myrna en osannolikt dålig hook på AM43? Varför göra Min bästa vän när den vida överlägsna Bakom dig redan finns? Däremot är skivans titellåt klassiskt Kartellen; refrängen, samplingen, trummorna som smattrar, det stränga berättandet, svärtan, den hårt sammanbitna beslutsamheten.

“Kinesen hade en vision. Först skulle vi skrika, när alla lyssnade skulle vi prata. Nu har vi kommit till stadiet där vi börjar prata och arbetar mer politiskt.” Om nu denna process inte slätade ut musiken. Vägen går från desperado till socialdemokrat, men något av det viktigaste med rap är att det är asocial musik, att det också handlar om en aggressiv energi som tar plats, som är jobbig, störig, som skriker, skryter, som hotar lyssnaren, som saknar skam och samvete, som är problematisk.

Page 2 of 3 | Previous page | Next page