Killer Mike-look a like Young Twizzy letting his heart bleed all over the hottest track from Araab Muzik’s Electronic Dream, keeping true to the DIY-steeze by jacking the visuals (from a Justice-video?), too.
While other dude’s punchlines are pretty strong, and work OK here, they don’t make me want to research his oeuvre and shit. We’ll keep an eye open for Twizzy, though.
“Angels and Demons in my head and they argue at night… I guess that’s why I aint the partying type.”
“In the early Eighties, a romance better remembered than relived, the vocoder was the main machine of electro hip-hop, the black voice removed from itself, dispossessed by Reaganomics, recession and urban renewal, and escaping to outer space where there was more room to do the Webbo, where the weight was taken but the odds of being heard were no less favorable.”
(Citerat från s. 22 i Dave Tompkins How To Wreck A Nice Beach, boken om vocoderns dubbla musikaliska och militära historia, som jag just påbörjat.)
http://www.youtube.com/watch?v=0vhtc_O8II0
Jag måste ha varit mer off än vanligt på senaste, för inte nog med att jag missade att posta För Äkta, Kvarteret, Allt Jag Vill Ha (med Mohammed Ali), Södra Sidan-remixen och gästverserna på Från Förorten så har jag missat att Kinesen har en boktrilogi på gång tillsammans med Cyril Hellman AKA snubben som skrev det första reportaget om Kartellen – “första boken (Spelet är spelet) släpps i vår”.
Och först nu börjar jag pumpa Reflektion på riktigt. Jag blev lite ställd först, som många andra antar jag, av att den kostade 229 kr, levererades i en rosa kartong, och var helt uppfuckad flowmässigt av någon ny rappare som lät som Mikael Persbrandt.
Det är dock en bra skiva, det förstår vem som helst, men att man inte tog med Fallande Änglar? Sättet som Sebbe växlar mellan sång och rap här är den viktigaste svenska uppfinningen sedan Dogge jämförde snutens modus operandi med Show Med Nalle.
“Med en sten i mitt hjärta och min dotter i min famn…”
För att gottgöra för min senhet: en av förra årets allra bästa låtar, nerburkad av undertecknad.
Kartellen – Vilsna Själar (Choppad och Burkad)
“… och våra politiker skrattar och skålar / medan ungarna i orten trampar på nålar, / slavar åt Satan, fast utan galler, / här ute finns det tusentals Medans Vi Faller.”
Gubb kickade gangstaskit medan du lekte med Pokemon. Respekt är en av de bästa svenska raplåtarna någonsin (även fall resten av solodebuten bara fläckvis nådde upp till den nivån) och grejerna med Wolf Brigade och även 3 Ess ligger på en hög nivå om man tänker på när det spelades in.
Nu är Göteborgs stolthet tillbaka och gör helt rätt i att skita i vad som hänt sen sist inom rap och istället leverera traditionell, inåtblickande banditpoesi över en frysboxkall pianoloop. “När blir det min familjs tur… längst fram på bänken?“
Första bänken är från albumet Psalm 23 som kommer till vintern. Glädjande nog kommer gamle vapendragaren Kristus att langa beats, och lokala rävar som Obx, Chato, Stuken och Parham kommer att gästa.
Västkusten ställ er upp.
Ännu en Livewire-stänkare upp i nättaket. The Mekanix borde få medalj ur konungens hand för årets bästa basgångar 2011 (samspelet mellan knorr och boom här är inte att leka med – precis som på detta nysskomna mästerverk från Shady Nate som Onda tipsade om!) och likt sin skivbolagschef / crewledare J. Stalin ger oss Stevie Joe de där samtidigt såriga och skitsnackande verserna som vi älskar.
Nästan allt jag hört med Livewire har varit hårt som granit. Är de det bästa crewet inom hiphop just nu?
(via Space Age Hustle)
ASAP Nast’s verse on Purple Swag Chapter 2 is really good… but that above line giving me a reason to post this gem again, that’s what’s really, really good…
Paid In Full är en av de bästa raplåtarna of all time; en perfekt skriven text, ett tidlöst, själfullt, översmittsamt beat (enligt Cormega den heliga gralen inom rap, och hur kan jag säga emot?) – med tiden något bara mer och mer på Motown- och Beatles-nivå, alltså något monumentalt klassiskt och en av de få låtar – ärligt är dom inte många – från åttiotalet som kan mäta sig med dagens sound.
Och filmen var bättre än vad jag förväntade mig – med en Jay-Z i producentstolen (den stolen har väl dock oftast en försvinnande liten kreativ input; oftast handlar det väl snarast om att pröjsa för kalaset). Med Avon Barksdale i huvudrollen, en Sergio Tachini-draperad sidekick, Killa Cam som hänsynlös muscle med det välsmorda munlädret, Noreaga i en liten biroll, genomgående fantastisk musik – och kläder! – så lägger sig Paid In Full helt rätt i racet, och lyckas undvika både ofrivilliga low budget-pinsamheter och mainstreambakade moralkakor. Bland hood-filmer med rap-soundtrack placerar den sig bakom Fresh, New Jack City, Menace II Society, New Jersey Drive och Above The Rim, men en försvarlig bit framför pinsamheter som Juice och vad det nu var som Spike Lee döpte sina försök i genren till.
Trots att alla hela tiden ser förbannat superfly ut så smular storyns kallt logiska kugghjul obönhörligen sönder den förhärligande bilden av åttiotalets kokainkapitalism. Men författaren till det självbiografiska manuset hade sina invändningar:
Roc Marciano har ännu en gång haft den goda smaken att arbeta med Arch Druids, vilka vi skrev om här på burken tidigare i år..Tror desvärre att länken till låten inte funkar så den kommer här igen så ingen blir besviken. Även om jag anser att deras tidigare samarbete Scorched Earth Policy är bättre än dehär så håller de fortfarande sjukt hög klass. En hel platta med Arch Druids beats å Roc Marciano vers är vad jag vill ha i julklapp.