Sep 042011
 

Många skrattade säkert skadeglatt när Dogge uppträde för Livets Ord tillsammans med Carola, Sveriges andra förortsrepresentant, och raljerade över hur lågt killen hade sjunkit och hur totalt han hade tappat det. Men som han uttrycker det på deras fjärde skiva: “kredd och respekt betalar inte mitt barns blöjor“. Att han clownar loss i Ulf Ekbergs hus betyder inte att han sympatiserar med hans läror – även om han dock är något i Sverige, och speciellt i dess vänster, så föraktat som en bekännande kristen – bara att han försöjer sin familj.

När någon rappare uttrycker sympati för Nation Of Islam, ett samfund som förutom UFOs även tror på att den vite mannen skapades av en ond vetenskapsman vid namn “Yakub”, höjs däremot inte ett ögonbryn. Vore inte antisemitismen, rastänkandet, homofobin och sexismen nog, så är denna form av islam också politiskt och ekonomiskt reaktionär. Bara vi får en egen, rasmässigt ren nation med starka ledare, skarpa hierarkier och gammaldags värderingar så kommer allt bli bra. När de förespråkar att svarta ska starta egna företag som en väg framåt liknar de Alliansen mer än svarta pantrarna; den enda omfördelningspolitik som tycks vara intressant är den som går från den troendes bankkonto till ledarskiktets fickor.

Men NOI och liknande är och har varit otroligt viktiga som ett både kroppsligt och mentalt självförsvar hos Amerikas svarta befolkning, och att man där oftare söker svar hos religionen än hos revolutionen har en historisk bakgrund i regeringens så mycket hårdare repression mot allt som liknar arbetarpolitik.

Man ska inte heller förvänta sig att stort musikskapande skulle ha något att göra med skarpsint politiskt tänkande. Storheten hos 2pac låg i den igenkännande världsbilden, rättvisepatoset, det explosiva berättandet, inte i någon halvsmält programförklaring från Thug Life-partiet.

Jag älskar, älskar, älskar rap och har en respekt för islam som sträcker sig bortom en vänsterfärgad, PK-klädd idé om min fiendes fiende… men det vore roligt om alla rebelliska poser och all revolutionär retorik återigen kunde göras sällskap av lika revolutionöra idéer.

Sep 022011
 

Western Tink isn’t the greatest rapper out, nor is Beautiful Lou the greatest producer. But they both sound like none other, creating their own musical universe, one video at a time. That alone – not giving a single fuck about what’s hot, carving out your own lane, yet still coming different each time – makes them better than 99% of all others active.

Sep 012011
 

Harlem har överlevt bättre än resten av äpplet eftersom de i högre grad insåg att hiphopens fundament är ett kontinuerligt Style Wars där stagnering betyder död. Anpassar du dig inte efter gatans förändringar fasas du obönhörligen ut, bit för bit.

Jag fattade aldrig grejen med Dipset- och Byrdgang-rörelsen, och håller nu bara på att komma i kapp, men det var fel att dissa dem för att de hämtade inspiration från resten av landet: synthesizer-beats (därför lyckades även Prodigy släppa bättre musik än andra!), Dickies och Chuck Taylors, bandanas, och viktigast – mixtapeformatet. Lika fel är det idag att klandra Rocky och hans producent för att de låter sig inspireras av DJ Screw och hans klick, lika fel som det vore att klandra Pimp C och MC Ren för vad de tog från Marley Marl och Run DMC.

Därför, för att han inte är arrogant nog att vägra låta sig påverkas av utomNew Yorkska innovationer, är ASAP Rocky en av de få New York-snubbar som verkligen kan flyta fram över ett Clams Casino-beat. Istället för uppkört i hiphop-historiens arsle håller han huvudet högt bland molnen, men med båda fötterna stadigt planterade på Harlems asfalt.

Demons visar han ännu en gång upp hans fallenhet för tät, Camron-liknande lyricism, dynamiskt flytande och halvsjungna refränger, och förmågan att på några få rader röra sig från introspektiv klagan, till aggressiva vapenhot, till sexuellt skryt – alltså den rörlighet som utmärker alla verkligt dugliga rappare.
Ett underbart beat som annars skulle förbli instrumentalt blev en lika bra låt.

“hipsters buy a heart but I can tell you how the streets feel…”

Sep 012011
 

Ken – Ta Det Lugnt (Choppad och Burkad)

Det var en bedrift att få M.O.P. på hooken till sin nya singel – ännu mer på svenska.

Ändå fattades något med Plocka Han: inga klockrena oneliners, ett funkigt men knappast monstruöst beat – till skillnad från andra singlar som Wharrup och speciellt Ta Det Lugnt, som var så fet att den krävde tre-fyra remixar… och nu även en Choppad och Burkad version.

“trött på svenska rappare, dom är så jävla dryga…”

Switch to our mobile site