Jonas Grönlund jämför i Sydsvenskan den Malmöbaserade gatukonstnären Dan Parks provokationer med Sex Pistols.
Första gången jag såg hans affischer var i Göteborg strax efter mordet på Anna Lindh; en grynig fotokopia på utrikesministern, från andra hållet en arm hållandes en kniv, och texten “Ett hugg för Sverige”. Estetiskt nytänkande och en gnutta humor från högerextremisterna, gissade jag.
Cripple Bastards grejer och Ruptures Soap Farm är estetiskt oemotståndliga. Och jag sätter Jim Goads ANSWER Me! och några andra publikationer i samma anda högt. Att det existerar en undervegetation av JVVF-artister ser jag som nödvändigt för ett samhälles mentala hälsa.
De riktar sig till likasinnade, och håller sig för sig själva.
Dan Park klistrar främst upp sina – kanske inte rasistiska men definitivt främlingsnedlåtande – affischer i de delar av centrala Malmö som är mycket invandrartäta (och mycket PK-folktäta – vilka man till hans fördel kan gissa vara hans primära målgrupp). Hade Jim Goad gått runt och delat ut det ökända våldtäktsnumret av ANSWER Me! på kvinnojourer hade jag värderat honom annorlunda.
Till skillnad från Goad verkar dock Park inte ha något intressant att säga. Provokation utan patos är i vuxen ålder bara en slags avsiktlighet (tack än en gång, V.E.), och påminner mig mer om att prata med mat i munnen eller när någon klampar in hos mig med skorna på än att likt Johnny Rotten reta hela det fortfarande andra världskriget-självgoda brittiska imperiet genom att matcha hakkors med säkerhetsnålar och bondageaccessoarer (för att ta ett väldigt enkelt exempel).
Nihilismen är en process, ett fortgående arbete där man river ner för att etablera nya värden. Ser man det inte som en resa kan man lika gärna stanna på sin kammare. Den JVVF-estetik som Park företräder frammanar bilden av en idiot som sitter och kluddar med sin egen avföring, men jag misstänker att Park egentligen har mer gemensamt med en Lars Vilks än en Jim Goad (frågan är dock om inte också Goad står närmare Vilks åsikter än mina egna nu). Konst kan vara reaktionär även då den axlar outsiderrollen.
Ett problem i sammanhanget är ändå vänsterns självhatande PK-mentalitet som inte enbart stöter bort stora delar av arbetarklassen, men också refraktära, egensinniga, och i grunden kamratligt inställda typer, som Johannes Nilsson (ett till enkelt exempel) som förklarar att han på senare har “haft betydligt större utbyte av högerradikaler, primitivister, apokalyptiker, konspiracister och andra dårar långt bort från tråget, vilka trots tillkortakommanden av allehanda slag drar vissa logiska slutsatser från verkliga förhållanden.”
Har själv träffat på och snackat med Park i Malmö och imponerats av hans breda musikkunnande. Samtidigt förstod jag att allt inte var hundra i huvet på honom, inte exakt hela tiden åtminstone, ett intryck som förstärktes av att senare se honom kuta runt och skrikandes jaga duvor på Värnhemstorget – men kanske framförallt av faktumet: 42 år gammal, och håller på med “provokativ gatukonst”.
Till hans försvar måste man dock säga att några av hans affischer är roliga. Och han borde självklart inte ha blivit avstängd från sin skola, eller vad det nu var som hände.
