Raekwon live i Malmö

Nöjd efter att ha bränt pengar jag egentligen inte har på att se en av världens bästa rappare live. Ja.

Babels affärsidé att deleta luftkonditionering och på så sätt få sina brats, hipsters och förvirrade plastgangsters att hinka mer öl är upplagt för sedvanligt svenskt fyllekaos – och helt olidligt på en techno-kväll – men för Raekwon känns det svettdrypande rätt.

Nån kortväxt rappare med medelmåttig mikrofonkontroll i svart fitted och grönrutig hipsterskjorta öppnar, men den andra snubben (Nomad?) kör en fyndig kollektivtrafikshyllning över det överköttiga beatet från den där Lloyd Banks-låten om bilar som börjar på B.

Ready To Die och Illmatic kan möjligen mäta sig med OB4CL som den främsta representationen av tekniskt tight New York-rap, men är inte lika högstående beatmässigt. Utan introt och Shark Niggaz (vilka man ogärna skippar; som vi alla vet något extremt sällsynt när det gäller skits) så har OB4CL hela sexton låtar, som alla självklart inte är lika bra, men lagda i perfekt ordning. Sättet som skivan böljar och flyter fram på är oefterlikneligt, tidlöst. I den här XXL-artikeln berättas det att man tänkte sig att den skulle rulla som en film; U-God spelar en rånare som blir skjuten i första låten, och dyker alltså inte upp igen. Flera låtar liknar embryon till obskyra gangsterfilmmanus. Black Scorcese Black Coppoloa Black Sergio Leone.

Mafia flicks, tyin up tricks was his main hobby

Teachin his seed Wu-Tang karate

Mixin drinks in clubs, hairy chest with many minks

Night time rollin with spics

Extra live, he claimed he couldn’t die, top rank

Took sixteen shots in his fist to bank

And his pet piranha, he named him marijuana

Smokin ganja, callin his weed paisandra

Claimin New York was ancient Babylon

Where the sky stayed the color of grey, like her-oin

I can’t front though, truck loads of endo

Soon to blow slow, his ass is out now, tally-hoe

En skogstät ljudbild med oändliga skrymslen att snöa in i; sättet som RZA sätter samman små glanslösa ljudsnuttar till storslaget skimrande men genomsmutsiga kompositioner är hjärnskrynklande. (Du får vara uppmärksam för att känna igen orginalet för exv Ice Cream, andra samplingar är mer uppenbara.)

Raekwons andra skivor är avundsjuka för live märker man vad folk föredrar. Hans senaste, Shaolin Vs. Wu-Tang, är förvånansvärt bra, men fungerar inte lika bra live. Likt alla grupper som skapar ett eget universum genom sin musik uppmuntrar Wu-Tang till sektbeteende, och när Raekwon kör anthems från sin egen eller gruppens debutskiva blir det som ett väckelsemöte. Raekwon behöver inte göra mycket för att få igång publiken, men gör det bra.

Han, eller några av hans otaliga gräshållare/drinkmixare, har heller inget emot att köra andras verser på Wu-låtar, och här splittras konserten en smula. 36 Chambers-klassikerna borde vara nästan omöjliga att hålla sig borta från på scen, men att nöja sig med Raekwons vers på Protect Ya Neck då det finns plats för åtta rappare till på den låten är svårt, oavsett hur enorm den låter live. Ghostface skulle ha varit med. Det hade varit historiens kraftigaste show, speciellt om de rappade femtio procent över breaks och soulklassiker (jag fick nästan en swaginfarkt när DJ Symphony slängde på Curtis Mayfield i en välbehövlig fruktpaus).

1 comment on this post.
  1. Emil Åstrand:

    Hej!

    Sjukt bra gig av Raekwon :) tog lite bilder på giget, du kan hitta dom här:
    http://festivalphoto.net/index.php?page=2&concertID=18243

Leave a comment