Intervju med Squadda B (Main Attrakionz)
Innan ni fortsätter att läsa rekommenderar jag att ni laddar ner och sätter på den här låten som Squadda B skickade över till Brytburkens trogna läsare:
Main Attrakionz – Last Bars Of 2010 (BRYTBURKEN EXCLUSIVE!!!)
Det måste vara något med vattnet i The Bay.
Main Attrakionz mutant-rap från de senaste månaderna är en logisk fortsättning på den karga monsterfunk som Rick Rock, Droop-E och DJ Fresh har släppt lös från Bay Area 51 de senaste åren – men lika mycket som buktområdet skiter i hur resten av landet anser att hiphop ska låta, lika lite bryr sig 19-åriga Squabba B och Mondre Man om regionala konventioner. De flowar lika väl över Alchemist-instrumentaler och screwad 80-talssoul som sin hemstads mullrande 808:or. Eller som i youtube-mästerverket Legion Of Doom – över sönderklippta indie pop-vocals.
Efter tio-femton genomlyssningar inser jag att det saknas något. Inga snares. Inga claps. Man har tagit bort tvåan från Boom Bapens klassiska ettan-tvåan-funk. Allting är på ettan. Bara boom kvar. Har detta hänt någon gång förut?
Det är lätt att argumentera mot kombinationen weed och musikskapande när man pumpar ett Main Attrakionz-tape – kvalitetskollen blir ibland lidande. Men utan den här obrydda levnadsstämningen skulle man möjligen inte kunna röra sig över keyboards och bakgator likt ett senamerikanskt Pink Floyd.
Ibland för Main Attrakionz tankarna till The Piper At The Gates Of Dawn, ibland till Dark Side Of The Moon – och ibland växlar de musikaliskt mode halvvägs in i en låt. Young As Fuck börjar som en naivt hållen uppväxtshistoria över spastisk trumprogrammering och en barnsligt choppad piano-loop (de tidiga Pink Floyd-singlarnas Syd Barret är in the building) – tre minuter och 26 sekunder in i låten osäkrar någon ett hagelgevär, världens tyngsta pianoackord slungar dig hundra meter upp i luften. Boomande kickdrums spränger oss ännu längre bort från jordytan, och bakom de hela tiden expanderande pianoackorden lyfter smattrande claps och frenetiska hi-hats oss högre, upp genom molnen.
”I kiss the concrete, how much I love my turf… So many niggas died around here you think this bitch done had a curse (…) As I look out my window, I smoke, blunt in mouth. I’m stupid high, feeling like a bullet couldn’t beat me, feel the world is mines… the world is mines”.
I år lanserade bloggen Space Age Hustle med sin internetsamling 3 Years Ahead termen ”cloud rap” för att beskriva en gemensam estetik som kring ”a lot of new artists singularly focused on stepping outside of rap’s comfort zone and doing what they want with beats and lyrics”. Termen träffar rätt. På Legion Of Doom rappar Squadda B (som producerade sju av den samlingens sexton låtar) t.o.m. att de ”stay burning weed on top of clouds”.
The Bay Area känns halvt bortglömt i hiphopens historieskrivning. Namn som 2pac, Too Short, Spice-1, Digital Underground, Mac Dre, Souls Of Mischief och E-40 har inte lyckats etsa in bukten i mainstream-medvetandet på samma sätt som Bronx, Compton, eller den smutsiga södern.
Page 1 of 3 | Next page