Imorgon är det presidentval i Brasilien. I Sverige har man de senaste åren bara haft anledning att deppa, men på andra sidan klotet verkar saker faktiskt rulla i rätt riktning. Dags att fira en smula. Öppna en iskall och häll upp till alla vännerna i sådana där små glas som man föredrar i Brasilien. Pumpa Tim Maia tills grannarna klagar. Säg åt dom att bete sig som folk, “ta ett glas du med - it’s celebration, bitches“.
Då loppet inte har varit lika jämnt som i det svenska valet har jag inte heller följt det som besatt. Sedan ett tag tillbaka har Dilma från PT, det socialdemokratiska regeringspartiet (Lula har suttit två säsonger nu, och jag har varit lite oroligt för att partiet skulle ha svårt att skaka fram en vettig kandidat), legat på nära hälften av rösterna – följt av högeralternativet på runt 25 och de grönas kandidat på runt 10 procent.
Det ser alltså ut som att regeringen fortsätter med sitt omfattande progressiva arbete. Till skillnad från andra latinamerikaska vänsterbossar har det varit svårt att anklaga Lula för populism eller maktfylla (Gud vet att media har gjort sitt bästa). Sprungen ur fackföreningarna, med en knegarstart på Volvo-fabriken utanför São Paulo, är han en socialdemokrat av klassiskt snitt, med en starkt tro på representativ makt, parlamentariska processer, sociala reformer. Obama kanske är hälften svart, men Lula växte upp i extrem fattigdom, ofta utan mat på bordet – så vitt jag vet en världsunik klassresa. (Filmen om honom är dock en smetbomb, välgjord men helt och hållet typisk för den tandlösa, tillrättalagda, receptbaserade kultur som produceras för en utländsk marknad.)
Under PT-regeringen har 24 av Brasiliens 130 miljoner invånare lämnat den extrema fattigdomen, program mot hunger och ohälsa – bland annat det kontroversiella piratkopierandet av HIV-medicin - har nått framgångar, och man har visat hela världen vad en framsynt kulturpolitik kan innebära – men en rejäl satsning på utbildning har uteblivit.
Brasilien har fortfarande bland världens allra brantaste klassklyftor, vilket märks i det skolsystem som cementerar dem. Rika skickar sina barn till privata grundskolor, medan de vars föräldrar inte har råd med avgifterna, som ofta ligger en bit över en minimilön, går till kommunala skolor. Även om man är ambitös och har läshuvud är det svårt att lära sig där, i en problemfylld och kaotisk studiemiljö, med underkvalificerade lärare, enorma klasser, obefintliga resurser. Man kommer sedan att sakna kunskapen för de statliga universiteten, som är de bästa, mest prestigefyllda och svårast att komma in på. De rikas ungar är såklart bättre förberedda.
Med en grundlig reform av skolsystemet skulle den nertrampade underklassen lättare kunna resa sig, ekonomiskt och mentalt. Detta skulle även utmana korruptionen, det andra stora hindret för landets utveckling. En läskunnig (alfabetiseringen i Brasilien ligger på runt 50%) och välutbildad befolkning har lättare att ifrågasätta medias lögner. Politiker som har stulit av offentliga medel skulle inte omväljas lika lätt. I delstaten Alagoas har exempelvis ex-presidenten Fernando Collor chans att vinna guvenörsposten – läs här om hur det gick till när han blev president.
In the 1980s, democracy returned to Brazil, but not to the media. Even without the government pressure to censor or conform, Globo continued with the same ideological mindset under which it had been nurtured and developed. The most famous case is the presidential election of 1989, where Globo essentially created Fernando Collor, and built him up to be the “sane, rational moderate” as contrasted with the “radical, dangerous” Lula. To reinforce this narrative, the network went so far as to adjust the lighting at the presidential debate to cast Lula in dark (“scary”) shadows. Beyond that, they even edited the broadcast in order to make Lula’s answers seem less coherent and more frightening. All of this manipulation worked, and Collor was able to win by a margin of 53%-47%.
Utbildningsreformer är även nödvändiga för att den ekonomiska utvecklingen, som så här långt i mycket har baserats på billig arbetskraft och rika naturtillgångar, ska hålla i sig.
Brazil, the emerging economic giant of Latin America and the world 8th largest economy, has proved to experience a stable and increasing economic growth in the recent past. But it is still controversial to many people that whether this growth in Brazilian economy has translated into human development, that is whether a mere growth in GDP has helped progress in reducing poverty and income inequality, in improving education, health, and access of general people to opportunities to realize their human potentials.
Det finns även viktiga kulturella komponenter i underordningen, främst den reaktionära och pengatokiga evangeliska rörelsen, som utgör ett större hot nu när man allt mer söker politisk representation. Dessutom lider det mångkulturella Brasilien svårt av rasism, åtminstone strukturellt sett; en svart arbetare tjänar 41 % av vad en genomsnittlig vit arbetare tjänar, och det är ovanligt att se svarta representerade på högre poster.
Att få en ändring på allt detta kommer ta tid. Men att PT fortsätter vad de startat är åtminstone ett första steg på vägen. Möjligen kommer Dilma få under 50% i morgondagens val, vilket leder till en andra omgång mellan henne och högerkandidaten Serra den 30:e oktober. Att han skulle vinna där är dock ganska otroligt. Kanske är det dags att emigrera en gång för alla nu.
