Maracatu, Malmö, Mangue Bit och My Brother Jorge
Lika mycket som maracatuns värld sträcker sig bakåt i historien, lika mycket har denna kultur av rytmer och ritualer påverkat senare aktörer.
(så ung och fin… så nybrytande…)
Det börjar med Jorge Ben – en av brasiliansk musiks största – och hans version av samban som sida vid sida med Tropicalia-rörelsen vände upp och ner på sextiotalets Brasilianska musikliv. Det som denna rörelse strävade efter – närheten till gatan och pop-kulturen, ämnesmässig rörlighet, inspirationen från samtida internationell musik, banden till folkmusiken, den rebelliska och eklektiska hållningen – hade Ben redan integrerat i sin musik på ett ytterst tilltalande sätt.
När han slog igenom med sin samba-rock frågade många vad denna musik var för något. Det lät annorlunda från allt som var populärt i Rio De Janeiro på den tiden. Rytmen hade han plockat från maracatun, och han byggde vidare på den med flera briljanta album under 60- och 70-talet.
Jorge Ben – A Banda do Zé Pretinho
(blandade trumlagare, ninjor, knob twiddlers…)
På 90-talet inträffade en till revolution inom brasiliansk populärmusik. Jag citerar mig själv:
Likt 70-talets Bronx var 80-talets Recife (med sina en och en halv miljon invånare Brasiliens fjärde största stad, belägen på landets nordöstra kust) plågat av fattigdom och våld. Enligt en undersökning av levnadsstandard i 100 storstäder världen runt gjord av Population Crisis Committee 1990 hamnade Recife på en vanärande 96:e plats (Hecht, Tobias, At home in the street, s. 232).
“It was as if the whole community was sick, suffering from depression… and we needed to create a new scene in the city.”
“There was a serious problem because nothing was going on in the city. We didn’t have the money to leave and we had the dilemma of whether to change city, or to change the city.”
(Fred 04 och DJ Dolores, ur BBC-dokumentären A Tale Of Four Cities)
Precis som i Bronx visar exemplet Recife att extrema förhållanden kräver radikal musik. Likt hip hop-kulturen var Mangue Bit ett sätt för lokalbefolkningen att stärka sin självkänsla och bryta spiraler av misär och meningslöshet. När den nya kulturen exploderade och spred sig över världen var platsen man kom från inte längre något att skämmas för. Skammen hade ersatts av stolthet.
”From mud to chaos, from chaos to the mud
A robbed man is never fooled twice”
Tillsammans med de tunga maracatu-trummorna lades den musikaliska
grunden med omväxlande funk-, metal-, och Jimi Hendrix-gitarrer, dubeffekter och, precis som i den tidiga hiphopen, Kraftwerk-samplingar.
(…)
En sådan bred blandning, speciellt med rock och rap inblandat, slår sällan väl ut. Det är något med det brasilianska samhället och dess mix mellan nationaliteter som gör att ett eklektiskt uttryck ligger så nära till hands – och faktiskt fungerar.
Page 1 of 2 | Next page