Valet i Brasilien och landets utveckling
Imorgon är det presidentval i Brasilien. I Sverige har man de senaste åren bara haft anledning att deppa, men på andra sidan klotet verkar saker faktiskt rulla i rätt riktning. Dags att fira en smula. Öppna en iskall och häll upp till alla vännerna i sådana där små glas som man föredrar i Brasilien. Pumpa Tim Maia tills grannarna klagar. Säg åt dom att bete sig som folk, “ta ett glas du med - it’s celebration, bitches“.
Då loppet inte har varit lika jämnt som i det svenska valet har jag inte heller följt det som besatt. Sedan ett tag tillbaka har Dilma från PT, det socialdemokratiska regeringspartiet (Lula har suttit två säsonger nu, och jag har varit lite oroligt för att partiet skulle ha svårt att skaka fram en vettig kandidat), legat på nära hälften av rösterna – följt av högeralternativet på runt 25 och de grönas kandidat på runt 10 procent.
Det ser alltså ut som att regeringen fortsätter med sitt omfattande progressiva arbete. Till skillnad från andra latinamerikaska vänsterbossar har det varit svårt att anklaga Lula för populism eller maktfylla (Gud vet att media har gjort sitt bästa). Sprungen ur fackföreningarna, med en knegarstart på Volvo-fabriken utanför São Paulo, är han en socialdemokrat av klassiskt snitt, med en starkt tro på representativ makt, parlamentariska processer, sociala reformer. Obama kanske är hälften svart, men Lula växte upp i extrem fattigdom, ofta utan mat på bordet – så vitt jag vet en världsunik klassresa. (Filmen om honom är dock en smetbomb, välgjord men helt och hållet typisk för den tandlösa, tillrättalagda, receptbaserade kultur som produceras för en utländsk marknad.)
Under PT-regeringen har 24 av Brasiliens 130 miljoner invånare lämnat den extrema fattigdomen, program mot hunger och ohälsa – bland annat det kontroversiella piratkopierandet av HIV-medicin - har nått framgångar, och man har visat hela världen vad en framsynt kulturpolitik kan innebära – men en rejäl satsning på utbildning har uteblivit.
Brasilien har fortfarande bland världens allra brantaste klassklyftor, vilket märks i det skolsystem som cementerar dem. Rika skickar sina barn till privata grundskolor, medan de vars föräldrar inte har råd med avgifterna, som ofta ligger en bit över en minimilön, går till kommunala skolor. Även om man är ambitös och har läshuvud är det svårt att lära sig där, i en problemfylld och kaotisk studiemiljö, med underkvalificerade lärare, enorma klasser, obefintliga resurser. Man kommer sedan att sakna kunskapen för de statliga universiteten, som är de bästa, mest prestigefyllda och svårast att komma in på. De rikas ungar är såklart bättre förberedda.
Med en grundlig reform av skolsystemet skulle den nertrampade underklassen lättare kunna resa sig, ekonomiskt och mentalt. Detta skulle även utmana korruptionen, det andra stora hindret för landets utveckling. En läskunnig (alfabetiseringen i Brasilien ligger på runt 50%) och välutbildad befolkning har lättare att ifrågasätta medias lögner. Politiker som har stulit av offentliga medel skulle inte omväljas lika lätt. I delstaten Alagoas har exempelvis ex-presidenten Fernando Collor chans att vinna guvenörsposten – läs här om hur det gick till när han blev president.
Page 1 of 2 | Next page