Grown in Detroit eller Norrland

Var på en ödetomt i Malmös industriområde i förrgår och såg en dokumentär från ödetomternas ödetomt, den halvt avindustrialiserade, mytologisk-amerikanska metropolen Detroit. I samarbete med Doc Lounge hade Folkets bio smällt upp en fet duk vid korsningen mellan Nobelvägen och Industrigatan för att visa Grown In Detroit, en dokumentär som både pekar bakåt och framåt.

Detroits befolkning har halverats de senaste femtio åren. Rasupplopp och arbetsbrist i och med stängda bilfabriker har lett till att människor flyr staden. Stora områden av Detroit är övergivna. Gräs växer högt där det förut har stått hus. Jag läser en turists beskrivning av hur han sitter i timmar vid ett trafikljus i de här områdena och läser en bok – utan att se en enda bil. Eller en enda människa.

Fotografierna av detta urbana förfall har alltid fascinerat mig. Som att se in i framtiden. Så kommer alla städer att se ut snart. Detroit är ett spöke som jagar stadsinvånaren, ett ställe som likt Nevada-öknen och Tjernobyls skogar ständigt återkommer i mina tankar. Som i förrgår, innan jag fick höra om den här visningen, då jag av en slump klickade in på det här bildspelet.

Hard times inspires great music brukar man säga, och motorstadens invånare har heroiskt satt sin axel mot historiens kugghjul och pressat det yttersta ur efterkrigstiden: Motown (objektivt sett världens viktigaste populärmusik… säger du Bob Marley så frågar jag dig: vem gjorde de jamaicanska artisterna före honom covers på?), The Stooges, MC5, Parliament-Funkadelic, Derrick May, Juan Atkins, Carl Craig, Jeff Mills, monumentala institutioner som Underground Resistance.

Samma krigsskådeplatskänsla som man ser i foton från Detroit kan man höra i Funkadelics syradränkta gitarreffekter och skärande rundgång. Samma kalla ödslighet, samma känsla av urbant förfall råder där som i den mekaniska och repetitiva musik som man döpte till techno. Det låg nära till hands för Juan Atkins och Derrick May att på 80-talet skapa en slags cyberpunkmusik, eftersom de varje dag såg ut över ett slags cyberpunklandskap.

Levnadsförhållandena i Detroit ligger en bit under exempelvis Limhamn eller Lidingö. Endast på senare år har Oakland och St. Louis lyckats peta ner Detroit från förstaplatsen bland landets mest våldsamma städer. Den avsaknad av boendetäthet och socialt liv och rörelse som Jane Jacobs varnade för i The Death and Life of Great American Cities gör sig påmind. Spritaffärrer är vanligare än mataffärer. I dokumentären får vi veta att 90% av flickorna hoppar av high school när de blir med barn. Varför plugga vidare när det inte finns några jobb? Alla dessa ungdomar utan inkomster. All denna jord som ligger övergiven. Varför inte göra det bästa av situationen?

På Catherine Ferguson Academy, en av tre special-high schools i USA för tonårsmammor, fick en lärare idén att eleverna skulle lära sig att både bruka den övergivna jorden och sälja det som produceras. Som man gjorde på samma ställe några generationer tillbaks. Dels är det ett sätt att försörja sig. Dels börjar staden leva igen. Dels får Detroit tillgång till bättre mat (Internets Celebreties Bodega-kortfilm nosar på samma problem). Jag menar vad annat kan man göra?

Filmen visar oss en tillbakagång som ger visst framtidshopp.

Mat- och hälsofrågan måste såklart dras längre än till de småskaliga lösningar som presenteras i Grown In Detroit. Varför är exempelvis inte all mat som säljs ekologisk och KRAV- och rättvisemärkt? Vi behöver större perspektiv. Men det är inte den ideologiska förträffligheten som intresserar oss i den här filmen. Lösningar finns inte här, men det ställs nödvändiga frågor.

Precis som i Det stundande upproret, som jag kom att tänka på efter filmen. Den senaste veckan har det i den pågående studiecirkeln kring den boken förts ett intressant samtal om det urbana. Vad är stadens framtid? Vad ska det komma av all denna mark och alla dessa människor som förklarats överflödiga? En brännhet fråga. Hur ska arbetskraft som bortrationaliserats kunna kontrolleras? Arbetsförmedlingens åtgärder kan omöjligen vara tillräckliga i långa loppet.

Storstädernas fattigare delar i Sverige präglas inte av en lika långt driven ödslighet och övergivenhet som i Detroit. Men vi har att göra med en arbetslöshet och kanske främst en bostadsbrist som är förkrossande för den uppväxande generationen.

Rostsverige är ett fantastiskt fotoarkiv från övergivna städer och samhällen runt om i Sverige. Frågan som inställer sig när man kollar igenom bilderna av dessa ödsliga och säreget sköna platser: Varför ockuperar man inte dessa byggnader? Och odlar jorden? En del skulle säkerligen föredra detta framför att ruttna bort i betongförorterna. Städernas centraliserande kraft håller på att tappa fart. Eller åtminstone ändra riktning. Utvecklingen tecknar en våg som redan har vänt. Men vilken väg tar vi nu?

Frågan som måste ställas är givetvis vad som ersätter den borttynande uppdelningen mellan stad och landsbygd. Vilka nya mobiliteter, vilka förtätningar och förglesningar, vilka ljud och vilka tystnader.

Brasilien ska ha VM 2014. Två år senare organiserar man OS. Båda spektaklen ska äga rum i Rio de Janeiro. Minns hur man inför OS i Atlanta 1996 “städade upp” innerstan genom att helt enkelt bussa bort alla icke önskvärda – uteliggarna, knarkarna, galningarna, hororna, langarna – till stadens marginaler. I Rio De Janeiro ligger de enorma kåkstäderna mitt inne i centrum. Helt inpå Copacabana. Hur ska man kunna rensa upp där? Visserligen har Lula-regeringen genomfört en rad reformer för att få favelan på fötter, men det är en piss i havet. Misären är överväldigande. De strukturella problemen sitter djupt.

En äldre bekant kommer med en oväntad infallsvinkel när jag diskuterar detta med honom. Regeringen har börjat så smått med att hjälpa sluminvånarna att köpa lägenheter billigare, men vet du hur mycket detta program skulle kosta i större skala? Bättre i så fall att man erbjuder hjälp att flytta ut på landet, där det finns enorma områden mark som är nästintill övergivna. Börja odla, börja producera. Varför inte? Frågan är dock hur det ska gå till – genom statlig planering, statliga subventioner, gräsrotsalternativ, alternativa samhällsbyggen, ockupationer?

I Brasilien hade jag privilegiet att en bit utanför Rio De Janeiro besöka en Quilombo, ett kollektivt samhälle med långa traditioner som skapats av före detta slavar. När ekonomin i Brasilien skiftade fokus från socker till guld, eller om det var till kaffe, hände det som så att ägarna övergav plantaget och lämnade slavarna kvar. Som bestämde sig för att gemensamt fortsätta bruka jorden. Idag har regeringen erkänt dom som rättmättiga ägare avmarken och den flod som flyter därigenom. Det finns idag över tusen liknande quilombos utspridda över Brasilien.

Visserligen är det ett jävla slit att hålla igång självförsörjningen. Men jag har aldrig förut träffat så trevliga och hjälpsamma människor. Till skillnad från i slummen finns ingen kriminalitet, inga poliser, ingen går hungrig, och man behöver inte gå runt och vänta på att träffas av en förlupen kula från knarkgerillornas vilda västernliknande shootouts eller polisernas räder (och oroar du dig för en kulturell retardering i detta samhälle på runt 500 personer kan jag intyga att man rappar bättre här än i din förort).

Quilombos och liknande projekt är fortfarande en marginell företeelse. Industriarbetaren utgör ännu majoritet i ekonomin, även fall han inte längre på traditionellt vis dansar det löpande bandets ballet. Men för en allt större andel av befolkning erbjuder städerna inga bostäder och få möjligheter till försörjning. Det vore mer praktiskt att verka i glesbygden.

En romantisk tillbakagång till småskalighet och teknikfientlighet är inte att rekommendera. Men vi måste vara beredda på denna våg som kommer, beredda på att bredda, variera, sprida och intensifiera kamperna. Städer kommer att glesas ut och glesbygder befolkas. En Exodus, en utveckling näraliggande poeten Lars Mikael Raattamaas uttalande om att “det skulle bli en otroligt mäktig kraft om människor i förort, landsbygd och småstäder skulle slå sig samman politiskt” vore önskvärt, en utvidgning från Marx fokus på städernas utbildade och välorganiserade industriproletariat. Framförallt: vill man en samhällsförändring måste man ställa sig de frågor som Johannes Nilsson är inne på i sina skarpa reflektioner kring Det Stundande Upproret.

Sist men inte minst har den osynliga kommittén i sin övergripande analys helt och hållet förbisett det faktum att Maktens i första hand inte härskar genom våld, utan genom vårat samtycke, som i sin tur bottnar i vårat beroende. De är visserligen inne och nosar på detta faktum när de konstaterar att det är ett stort problem att två procent av befolkningen förser resten med deras näring. Detta innebär att all makt i slutändan ligger hos dem som distribuerar denna näring bland folket. Säg att den osynliga kommitténs kamplystna gemenskaper lyckas i sin föresats att ta över gatan fullständigt i två dagar, tre, fyra… när tror ni svälten sätter in? Vem ska leverera maten? Militären? En bunt sverigedemokratiska bönder?