Grown in Detroit eller Norrland

I Brasilien hade jag privilegiet att en bit utanför Rio De Janeiro besöka en Quilombo, ett kollektivt samhälle med långa traditioner som skapats av före detta slavar. När ekonomin i Brasilien skiftade fokus från socker till guld, eller om det var till kaffe, hände det som så att ägarna övergav plantaget och lämnade slavarna kvar. Som bestämde sig för att gemensamt fortsätta bruka jorden. Idag har regeringen erkänt dom som rättmättiga ägare avmarken och den flod som flyter därigenom. Det finns idag över tusen liknande quilombos utspridda över Brasilien.

Visserligen är det ett jävla slit att hålla igång självförsörjningen. Men jag har aldrig förut träffat så trevliga och hjälpsamma människor. Till skillnad från i slummen finns ingen kriminalitet, inga poliser, ingen går hungrig, och man behöver inte gå runt och vänta på att träffas av en förlupen kula från knarkgerillornas vilda västernliknande shootouts eller polisernas räder (och oroar du dig för en kulturell retardering i detta samhälle på runt 500 personer kan jag intyga att man rappar bättre här än i din förort).

Quilombos och liknande projekt är fortfarande en marginell företeelse. Industriarbetaren utgör ännu majoritet i ekonomin, även fall han inte längre på traditionellt vis dansar det löpande bandets ballet. Men för en allt större andel av befolkning erbjuder städerna inga bostäder och få möjligheter till försörjning. Det vore mer praktiskt att verka i glesbygden.

En romantisk tillbakagång till småskalighet och teknikfientlighet är inte att rekommendera. Men vi måste vara beredda på denna våg som kommer, beredda på att bredda, variera, sprida och intensifiera kamperna. Städer kommer att glesas ut och glesbygder befolkas. En Exodus, en utveckling näraliggande poeten Lars Mikael Raattamaas uttalande om att “det skulle bli en otroligt mäktig kraft om människor i förort, landsbygd och småstäder skulle slå sig samman politiskt” vore önskvärt, en utvidgning från Marx fokus på städernas utbildade och välorganiserade industriproletariat. Framförallt: vill man en samhällsförändring måste man ställa sig de frågor som Johannes Nilsson är inne på i sina skarpa reflektioner kring Det Stundande Upproret.

Sist men inte minst har den osynliga kommittén i sin övergripande analys helt och hållet förbisett det faktum att Maktens i första hand inte härskar genom våld, utan genom vårat samtycke, som i sin tur bottnar i vårat beroende. De är visserligen inne och nosar på detta faktum när de konstaterar att det är ett stort problem att två procent av befolkningen förser resten med deras näring. Detta innebär att all makt i slutändan ligger hos dem som distribuerar denna näring bland folket. Säg att den osynliga kommitténs kamplystna gemenskaper lyckas i sin föresats att ta över gatan fullständigt i två dagar, tre, fyra… när tror ni svälten sätter in? Vem ska leverera maten? Militären? En bunt sverigedemokratiska bönder?

Page 3 of 3 | Previous page