Karl Larsson – Nightsong

Det är spännande att vara åtminstone en smula upphetsad över en senare svensk diktsamling. Det händer trots allt inte ofta.

Eller dikter, jag vet inte, jag tror att vi måste börja tillverka ett nytt slags små böcker, mellan aforismer, essä och lyrik; gå tillbaks till ofullföljda, syntesvilliga vektorer som Nietzsche och Vilhelm Ekelund och fortsätta därifrån, utan att glömma var vi befinner oss.

Nåt sånt gör Karl Larsson i Nightsong. De båda nämnda aforisterna gör sig inte till känna, men han lägger ut en text som är pratig men ändå skarp, och rör sig mellan poesi och korthuggen essäform. Det abstrakta, språkspelen, hypermodernismen följer klara resonemang. Dessa har dock från och med andra delen svårt att hålla intresset uppe, med resultat att hela boken faller ihop.

Att Larsson söker förmedla en sån här syntes, kring teman som datorspel, krigsmetaforer, fantasy och hackerfilosofi (och på ett sätt som är mycket mer spännande och dynamiskt än vad det låter när jag skriver här), är ändå exemplariskt.

Leave a comment