Malmö Style Wars
Idag kommer den klassiska grafittidokumentären Style Wars (och även Wild Style) att visas någonstans i Malmö (på Nobelvägen 135 närmare bestämt). Det är från det underbara tidsdokumentet som vi har plockat memen “not the biggest or the most beautifulest, but MORE“.
Enligt mig så är konceptet Style Wars även ett uppfräschande sätt att se hur populärkultur äger rum. Det drar linjen mellan folklore och popkultur på ena sidan och anemisk, borgerlig high culture – you know, the place where it’s considered bad taste to diss a deserving motherfucker and everyone is supposed to be so god damn nice all the time, where friendly, healthy competition is replaced by false comradery and cheap plots, they smile in your face and stab you in the back, you’re industry we’re in the streets, etc. – på andra sidan. Om det är nåt som Sverige saknar så är det ett intensifierat Style Wars. Vi behöver den öppensinnade talibanmentaliteten.
(Kolla in Recife, Curitiba och São Paulo i samma serie.)
När jag kom tillbaks till Sverige i slutet av april råkade jag lägga händerna på en gammal Nöjesguiden och Isabelle Ståhls ledare om ett exotiserat och framtida gentrifierat Malmö. Första delen stämmer bra:
Möllan är så fyllt av överraskningar och äventyr: man vet aldrig var natten kommer att ta slut, rätt som det är hamnar man på en hemlig bakgårdsklubb med tjejer som har sin egen second hand-butik och målar tavlor i en trädkoja på fritiden.
Folks romantisering av Möllan påminner lite om mystifieringen kring hur trivsamt allt är i sydeuropa och Tyskland. Myterna handlar ofta om hur autentiskt och äkta allting är där nere: där finns minsann inga stora, opersonliga köpcentrum, istället handlar man allt i små mysiga delikatessbutiker. Alla beter sig som om de känner varandra och alla kulturella barriärer är upplösta.
Avslutningen stämmer dock inte lika bra; där hon säger att Möllan
i själva verket är en ganska hipster-homogen plats där vita medelklasskids hänger i samma stela barer med dyr öl och dryga bartenders varje fredag. Alla hamnar på Debaser till sist och snyggdansar för att få hångla med någon identisk glasögonpoppare och polisen ropar Apajävel om den ser någon ickearisk person. Folk vill jobba med media och läser trettiopoängskurser för att verka intellektuella och äter minst lika mycket antidepressiva som resten av Sverige. Och nej, vi dansar inte afrikansk dans på gatorna. Det är bara en tidsfråga innan Möllan är lika gentrifierat och kommersialiserat som Lilla torg.
Hon har rätt i att vita medelklasskids håller sig inom sina grupper lika mycket som överallt annars. Men det är inte bara en tidsfråga innan Möllan är homogent och gentrifierat. Vad som saknas för att hopplösheten inte ska sätta in är det perspektiv som Fredrik Edin lyfter fram när han jämför spotifiering med gentrifiering och säger att Allting handlar om bandbredd:
Page 1 of 3 | Next page