Intervju med Fredrik Edin, del sex

(Här kommer sjätte och sista delen. Om du missat dom tidigare delarna, kan du börja från början här)

Varför började du blogga nu?

Dels började jag jobba med den här filmen för fem, sex år sen och då blev det mindre skrivande. Sen jobbade jag väldigt länge med ungdomskultur inom Stockholms stad. Jag började jobba deltid för att ha lite fasta inkomster. Jag jobbade på Kulturhuset med att hjälpa folk att göra tidningar och böcker som ett extraknäck. Det slutade med att jag var föreståndare för en mindre kommunal verksamhet i förorten och jobbade mer än heltid. Och det var inte riktigt vad jag ville göra med livet. Nånstans beslöt jag och min sambo att vi skulle flytta till Malmö, för jag gillar Malmö, och för att koncentrera mig på de saker som jag vill göra med mitt liv. Och då kom jag på att det var länge sen jag skrev och nådde ut till folk. Jag har jobbat mycket med TV och film och det är sån omväg – jag ville ha en direktkontakt som faktiskt är ännu bättre än att skriva för tidningar. Man skriver något och tio sekunder efter börjar nån läsa det. Det är mäktigt. Jag gillar verkligen det.

Det är något som kommer naturligt, dagspolitiska betraktelser och sådant?

Det går i vågor. Jag tycker mycket, om många saker som händer i samhället. Det brukar sällan vara svårt att komma på nåt att skriva om. Jag försöker blanda att skriva om populärkultur jag gillar med dagspolitiska händelser.

Jag tycker det är bra. Dom som kommer från ett kommunistiskt eller automarxistiskt perspektiv skriver inte om dagsaktuella händelser eller populärkultur så ofta.

Dom brukar skriva om Mario Tronti och vad som hände på 70-talet.

Eller översätta gamla texter.

Det är rätt svårt som teoretiker att skriva om något som händer i vardagen överhuvudtaget. Slavoj Zizek är den enda som jag kan komma på på rak arm som kan skriva om vad han sett på bio och vad han lyssnar på för musik. Jag gillar det som fan själv. Jag har svårt att ta till mig tunga politiska texter. Det måste vara exceptionellt intressant och bra för att jag ska ta till mig det. Jag läser inte jättemycket politisk litteratur själv. Jag gillar dom som har en politisk touch på populärkultur eller tvärtom. Det finns några hyfsade skribenter, som Andres Lokko som kan ha jäkligt klarsynta politiska funderingar som bottnar i populärkultur. Det behövs dels de som sitter på sin kammare och funderar djupt. Och förmedlarna, översättarna.

Man kan jämföra sitt jobb med Foucaults panoptikon-koncept, men om man säger att det är som The Matrix då fattar folk direkt. Jag kommer ihåg när jag var i Argentina, killen som jobbade på vandrarhemmet jag bodde på jämförde sin arbetsplats med The Matrix. Det var en tankeställare. Det var Argentina också – hur ska man annars kommunicera med folk, man måste ha myter.

Absolut. Folk lyssnar på musik, läser böcker, går på bio… det är en kulturell överbyggnad som folk från andra delar av världen kan hänga upp diskussioner kring. Det funkar bra. All kultur är politisk i nån mening också. Det jag skriver är inte mer politiskt än nån som skriver i Dagens Nyheter eller någon som utger sig för att vara helt objektiv och saklig. Det är alltid utifrån ett politiskt perspektiv eller ståndpunkt. Det kanske bara inte är lika vanligt att nån har en socialistisk utgångspunkt och skriver om populärkultur.

Varför är det så mycket om skumraskaffärer och Steven Seagal i Högdalen Business School?

Page 1 of 2 | Next page