(Här kommer sjätte och sista delen. Om du missat dom tidigare delarna, kan du börja från början här)
Varför började du blogga nu?
Dels började jag jobba med den här filmen för fem, sex år sen och då blev det mindre skrivande. Sen jobbade jag väldigt länge med ungdomskultur inom Stockholms stad. Jag började jobba deltid för att ha lite fasta inkomster. Jag jobbade på Kulturhuset med att hjälpa folk att göra tidningar och böcker som ett extraknäck. Det slutade med att jag var föreståndare för en mindre kommunal verksamhet i förorten och jobbade mer än heltid. Och det var inte riktigt vad jag ville göra med livet. Nånstans beslöt jag och min sambo att vi skulle flytta till Malmö, för jag gillar Malmö, och för att koncentrera mig på de saker som jag vill göra med mitt liv. Och då kom jag på att det var länge sen jag skrev och nådde ut till folk. Jag har jobbat mycket med TV och film och det är sån omväg – jag ville ha en direktkontakt som faktiskt är ännu bättre än att skriva för tidningar. Man skriver något och tio sekunder efter börjar nån läsa det. Det är mäktigt. Jag gillar verkligen det.
Det är något som kommer naturligt, dagspolitiska betraktelser och sådant?
Det går i vågor. Jag tycker mycket, om många saker som händer i samhället. Det brukar sällan vara svårt att komma på nåt att skriva om. Jag försöker blanda att skriva om populärkultur jag gillar med dagspolitiska händelser.
Jag tycker det är bra. Dom som kommer från ett kommunistiskt eller automarxistiskt perspektiv skriver inte om dagsaktuella händelser eller populärkultur så ofta.
Dom brukar skriva om Mario Tronti och vad som hände på 70-talet.
Eller översätta gamla texter.
Det är rätt svårt som teoretiker att skriva om något som händer i vardagen överhuvudtaget. Slavoj Zizek är den enda som jag kan komma på på rak arm som kan skriva om vad han sett på bio och vad han lyssnar på för musik. Jag gillar det som fan själv. Jag har svårt att ta till mig tunga politiska texter. Det måste vara exceptionellt intressant och bra för att jag ska ta till mig det. Jag läser inte jättemycket politisk litteratur själv. Jag gillar dom som har en politisk touch på populärkultur eller tvärtom. Det finns några hyfsade skribenter, som Andres Lokko som kan ha jäkligt klarsynta politiska funderingar som bottnar i populärkultur. Det behövs dels de som sitter på sin kammare och funderar djupt. Och förmedlarna, översättarna.
Man kan jämföra sitt jobb med Foucaults panoptikon-koncept, men om man säger att det är som The Matrix då fattar folk direkt. Jag kommer ihåg när jag var i Argentina, killen som jobbade på vandrarhemmet jag bodde på jämförde sin arbetsplats med The Matrix. Det var en tankeställare. Det var Argentina också – hur ska man annars kommunicera med folk, man måste ha myter.
Absolut. Folk lyssnar på musik, läser böcker, går på bio… det är en kulturell överbyggnad som folk från andra delar av världen kan hänga upp diskussioner kring. Det funkar bra. All kultur är politisk i nån mening också. Det jag skriver är inte mer politiskt än nån som skriver i Dagens Nyheter eller någon som utger sig för att vara helt objektiv och saklig. Det är alltid utifrån ett politiskt perspektiv eller ståndpunkt. Det kanske bara inte är lika vanligt att nån har en socialistisk utgångspunkt och skriver om populärkultur.
Varför är det så mycket om skumraskaffärer och Steven Seagal i Högdalen Business School?
Skolan uppstod i en diskussion jag hade med Tarek om varför en del människor vi hade växt upp med, som inte ens hade gått i högstadiet, var helt grymma på att göra affärer och jättesnabba på att räkna ut priser och vikter. Otroliga affärsmän. Jättebra på matte, jättebra på marknadsföring, allt sån där. Och då funderade vi, var fan har dom lärt sig det? Det måste finnas en Business School för småhustlers, för folk som gör skumraskaffärer. Högdalen Business School, det är där dom gått allihop. Det finns ett hemligt institut där dom har utbildats. Och sen har det bara blivit något som hängt med. Jag hade en slogan: “Skumraskaffärer sedan 1967“. Sen går det bara av gammal vana. Det håller på att tappa lite… när jag bara gjorde grejer under avsändaren Högdalen Business School var det ännu tidigare. Det var som ett eget språk och ett framförallt ett bildspråk. Gärna reklambilder från 60-talet med amerikanska, ariska familjer som står på led och ler.
När jag startade skolan var jag väldigt inspirerad av Laibach och Neue Slovenische Kunst. Jag vet inte om du känner till dom. Slovenien har varit härskat av olika totalitära ideologier. Det var kommunistiskt under Tito, det var ockuperat av tyskarna under andra världskriget. Laibach lekte väldigt mycket med det totalitära formspråket. Dom lekte med den förhärskande ideologin i deras samhälle. Våran motsvarighet är inte en totalitär ideologi utan… när man växte upp på 80-talet var det Business och Magament som var den förhärskande ideologin. Jag var sjukt inspirerad av Laibach och ville göra precis vad dom gjorde med sitt samhälles förhärskande ideologi, den totalitära… det ville jag göra som växte upp på 80-talet när yuppie-eran kom. Jag vill göra något liknande och pervertera den och göra den ännu mer öppet pervers än var den är. Laibach var mer nazister än nazisterna i deras formspråk, så jag ville vara mer ohämmat skrupelfri Business, och drog paraleller; småtjuvar är hyfsat hederliga gentemot riktiga affärsmän.
Det var som en ny litteratur, eller en blandning. Berättelsen.
Det finns en myt, det är det som hållit det vid liv såpass länge. Även om jag ytterst sällan gör något Högdalen Business School-relaterat. Det är lite som det Brecht-citatet: “Kritikern har svårt att se småborgaren i gangstern, eftersom han har så svårt att se gangstern i småborgaren“.
Har du sett den filmen, eller läst boken Gomorra? Den är väldigt mycket samma grej. Gång på gång, från olika vinklar hela tiden, så handlar det bara om profit. Det är ingen skillnad, det är samma ekonomiska system, det är bara att en råkar vara laglig och en olaglig.
Alla gangster-epos, från Gudfadern till Sons Of Anarchy, handlar om företagsimperium. Jag tror att Coppola sagt vid nåt tillfälle att han ville göra Gudfadern-trilogin som en metafor för den amerikanska kapitalismen.
Det är synd att gangsters och hustlers har sådan rebellstatus, för de är småföretagare…
Som inte har det vanliga skyddsnätet med domstolar och polis, så dom måste ringa nåt MC-gäng istället. Annars är det egentligen precis samma sak. Jag tror det är i boken Freakanomics som nån ekonom häpnas när han kommer på att en knarkhandlare, det är som om han driver ett företag. Han är helt förvånad.
Om man inte tänkt igenom den tanken, då ser man det som nåt annat, att det endast handlar om asocialitet. Det är bara asocialt drägg, galenskap och knark.
Det är kvalitet på leveranser, leverantörsskulder som ska in, räkna av, marknadsföring, nöjda kunder, missnöjda kunder, konkurrenter, bättre produkter, target marketing – som när kokainet kom till USA: filmstjärnor, rock-stjärnor.