Intervju med Johan Jönson, del två

(Del ett finns här…)

Jag tycker det är roligt i Efter arbetsschema, att du en bit in i boken börjar prata direkt till läsaren, du gör en slags programförklaring. Var kom det ifrån? Du börjar göra ett manifest, en slags utvärdering.

Jo, jag vet, sidan 500 eller 600. Jag tänkte: Det värsta jag vet är när författare försöker imponera på läsaren med sin stil, sina liknelser; det är förbjudet. Alltså måste jag göra det. Jag fick en sån tanke. Och då började jag med att vända mig till läsaren. Man vet ju alltid att läsaren är där. Jag tycker lika gärna man kunde säga det högt. Dom där partierna har en sorts Claude Simon-stil – alltså jag tror inte jag skriver som honom, Simon är en av mina favoritförfattare, han skriver makalösa böcker – men det är en sån stil, jättemycket kommatering, bisatser. Men dom glitchar så att säga, dom hackar, dom är lite fel hela tiden. Det är lite syftningsfel också.

Ja, det är väldigt mycket komman, det blir väldigt konstigt. Det känns som du skriver väldigt avancerat, men det blir fel.

Jo, precis, det är skevt.

Det är något medvetet alltså? För det känns lite retarderat. Det känns som du försöker skriva fint, men det blir inte bra.

Det var meningen, att det skulle hacka.

Det här kändes väldigt arkaisk på något sätt för mig. Det är en väldigt modernistisk bok och sen kommer du och pratar direkt med läsaren, som någon 1700-talsgrej nästan.

Jo. Jag tyckte… Jag ville säga det högt. Läsaren är en förutsättning. Man vet alltid det. Och jag ville säga det högt.

Det kändes som ett bokslut, som om du ville summera. Det var ganska kul att du sa rakt ut att du ville skriva arbetarsubjekt.

Men det var också att jag kände mig död, privat. Jag tänkte att jag är ju redan död, jag måste se vad som hänt, varför jag är död.

Var det någon sorts katarsis?

Nä, det var ingen befrielse alls. Jag måste bara se hur det har blivit på det här viset.

Men blev väl enklare att se det utifrån?

Nä, det blev det inte. Det blev ingen befrielse alls. Nästa bok är ännu värre. Ännu dödare.

Bara värre och värre?

Ja, i det fallet blev det så. Där är man nog död ända från första början. Den kommer ut i april på Bonniers.

På Bonniers med extrema sexuella fantasier?

Bland annat. Den handlar om mycket. Den är tjock.

Men det passar annars bra på Bonniers.

Jo, men det är bara några grejer. Det är egentligen inte mest om det, det handlar om alkoholism och droger.

Du skrev något för Glänta om alkoholism?

Det är ur den boken. Hela boken ser ut som en sådan dialog.

Dialogen passar bra för dig.

Ja, det är en bra metod, man kommer vidare…

Sån Platon-dialog är lite korkad egentligen, det är ju ingen dialog…

Nä, det är dialektik. Nån som tänker bara. Men så är det hos Platon också.

Platon har alltid rätt! Ingen annan vinner. Men det är ett bra sätt att leda fram tankarna på.

Jag tror det. Då ledsnar man inte så snabbt. Med vanlig prosa tappar jag intresset, om det inte är extremt bra.

Du skriver i Efter arbetsschema att du tycker att det är ganska glest i arbetarlitteraturen? Det finns inte så många arbetarförfattare?

Det finns det, men dom är inte på tapeten. Dom är inte populära, och dom är inte sexiga. Förutom Susanne ??????????. Hennes bok gick väldigt bra. Men hon skriver inte om arbetet så mycket, men familjen och fattigdomen i en arbetarklassfamilj. Inget om arbetet och arbetsrörelserna.

Jag tänkte på det när jag läste Efter arbetsschema, och sedan gick tillbaks och läste I krigsmaskinen – det är ingen som har skrivit om det här förut; hur det är att åka till ett bemanningsföretag. Det är ingen som skrivit om det alls.

Nä, jag vet. Men det är dom nya jobben.

Inte bara dom nya jobben. Fabriksjobb; det är ingen som skriver om det heller.

Page 1 of 3 | Next page