Vilhelm Ekelund har definierat god rap-musik

I ett samtal med Vilhelm Ekelund ville vännen K.A. Svensson bestämt ha hans åsikt om den yngre poeten Gunnar Ekelöf.

“Svensson ville mildra reaktionen genom att framhålla mindre vansinniga passager i den senare delen av boken. Men Ekelund genmälde: ‘Vansinniga skulle jag inte vilja kalla dem – det är alldeles för vackert ord för sådant. Vansinne är något man måste ha respekt för: en bok av en vansinnig person skulle jag läsa med största intresse. Nej, vad som berör en så ytterst vidrigt i den här sorten är just dess egenskap av motsats till vansinne: den är produkten av den kallaste avsiktlighet.’”

Avsiktlighet är ett användbart och klargörande begrepp. Det är att göra sig till i texten, att beräkna en önskad effekt hos lyssnaren, självmedvetenhet. Denna sjuka har frätt in i mycket rap-musik runt milleniumskiftet och framåt och gjort den tråkig, förutsägbar.

Självklarheten – avsiktlighetens motpol, och den egna stilen saknas. Mycket av hiphopens sorgliga tillstånd kan tillskrivas skivbolagen. Men artisterna har själva stor del i det. Jadakiss, Jay-Z, Nas, och många andra, lider med tiden mer och mer av det jag talar om; vid få tillfällen lyckas de överkomma problemet med avsiktligheten, och då får de arbeta jävla hårt. (Visst, självklart… Illmatic är kliniskt fri från avsiktlighet, men Nas är inte nån sjuttonåring som hänger på parkbänken hela dagarna längre. Rap är hans jobb.)

Vad är definitionen på självklarhet? Biggie, Too Short, Scarface, Big Pun, Tragedy Khadafi, osv…

På Show U How säger Marcus, “I heard somewhere that hip hop was dying, well give that motherfucker mouth to mouth“; om alla rappare som gnällde ägde hälften av hans självklarhet och stil så skulle de haft sitt på det torra.

4 comments on this post.
  1. fragmentarius:

    “Get rich or die trying” var en rappares motto. Avsiktligheten är integrerad i hela den kommersiella populärkulturapparaten på ett sätt som Ekelund inte ens kunde ha föreställt sig. Showbiz är själva definitionen på avsiktlighet.

    “Hate the game, not the player” säger man dock. Det finns förstås även rappare som spelar “spelet” med ett slags integritet och självklarhet som du säger.

    Vet f.ö. inte mycket om hiphop men tyckte ju västkustarna och särskilt 2Pac var rätt svängiga när det begav sig… :)

  2. brytburken:

    Visst är det så. Man vill nästan gråta när man ser alla dessa talangfulla musiker göra iskalla beräkningar över vilket sound de tror kommer ge dom en “hit”.

    2pac var speciell då han kunde spela olika roller med samma ärlighet och intensitet. Likt Biggie, Too Short, Big Pun, osv… deras stil var så att säga skärd ur ett stycke. Man skulle kunna säga att deras motsägelser var mer livstrogna än profittrogna, if that makes any sense.

    Rap säger nåt om influenser också, att man kan kopiera och imitera på ett bra och ett dåligt sätt, hyllande eller sniket… vilket som är vilket avgörs av smaken man får i munnen av att lyssna på låten.

    Avsiktligheten handlar dock inte enbart om profitvilja. Det intressant är att begreppet exakt ringar in både Ekelöf och den senare Nas. De verkar sakna integritet och självklarhet men utan att “spelet”, profitviljan, egentligen spelar in… avsiktligheten är också något även utanför ekonomin.

    Uttryckt på ett annat sätt: Man baserar helt enkelt sitt skrivande på livet i för liten utsträckning. “Life imitates art”, här i negativ bemärkelse. Den kalla beräkningen i skaparögonblicket… en extremt tillkämpad stil, and not in a good way.

  3. fragmentarius:

    Något av det bästa jag hört i hiphopväg hette ironiskt nog “Loyal to the game”, originalversionen på baksidan av “Regulate”:

    http://bit.ly/NzuuE

    Njut inte bara av samplingarna, utan även poesin:

    “…the hoes be humpin on ma thang
    cause it hangs
    like the nets
    from above the rim.”

    Det livstrogna är just där det populära kan bli angeläget. Där tycker jag annars Brecht är svårslagbar:

    Und der Haifisch,
    der hat Zähne
    und die trägt er
    im Gesicht
    und Macheath, der
    hat ein Messer
    doch das Messer
    sieht man nicht.

    http://bit.ly/3wGu7e

  4. brytburken:

    Såna precisa, vardagliga rader definierar i mycket historieberättande i rap. Ghostface Killah är en mästare på detta, liksom GZA och Raekwon. En personlig favorit är Killarmy’s låt Day One, när P.R. Terrorist säger:

    “We was kids back then, you was my only friend
    Playin cowboys and indians with coathangers
    Now the only thing I tuck in my coat, a chrome banger”

    Det är en sån stark bild, hur improviserade leksaksvapen byts ut mot riktiga vapen under uppväxten…

Leave a comment