Torsten Weimarcks meditation kring “En digital teater” (från samlingen Solen smälta ner som snö) är överflödande, affirmativ, hälsosamt associativ, likt en present från en generation (40-talisterna) till en annan (maskinungdomen). Orginalitetsmyten är inte värdefull här, men upptäckarlustan, världskaparvärden, det extatiska pionjärarbetet: glädjen att se ny mark, nya vatten. Inte maskinmartyrer, men upptäcktsresande.
Weimarcks och Johannessons storgestade argumenterande, deras färska, trevande världsupptäckarspekulationer är samtidigt intressanta, komiska och beundrandsvärda. Det värdefulla med sådana här tillbakablickar är att man återser det ursprungligen radikala i det nya som växt fram. Att söka något vid rötterna kan i ett ögonblick slunga en långt framåt – att gå tillbaks till “maskinspråksnivå”, att “manipulera hårdvaran”.
Av detta kan vi lära följande:
1. Datorkonstnärer nuförtiden kan inte programmera.
2. Författare nuförtiden kan inte skriva riktiga romaner (som alltså inte är självbiografiskt dravel).
3. Datormusiker nuförtiden kan inte spela instrument eller läsa noter.