“Den som väntar på nåt gott…

… kan dra åt helvete.”

Hade Natt klockan tolv på dagen skrivits på engelska, hade den varit en mindre underground-klassiker i höjd med Funcrusher Plus, Secret Weapons For Quiet Wars, Violent By Design. Pstq lyckades spela in väldigt kreativa och egna låtar utan att det lät krystat. Han skapade alltså sin egen stil, vilket långt ifrån alla rappare tycks se som intressant numera.

Bristerna i göteborgarens debut var han själv på det klara med; i en gammal intervju meddelas det att nästa skiva skall spelas in i samma studio, i ett svep, i samma stämning. Det vore formeln för framgång. Och förhoppningsvis utan Supreme eller Timbuktu eller nåt sånt, men mer material liknande Vid hans dödsbädd, Vill inte Kan inte, Andas ut, Meningsfylld, och Koboltbomb. Vi får se hur det går.