Arne Reberg – Ivar Lo – de utsattas reporter
Proletärförfattarna går inte att avfärda. Att utesluta dem ur den svenska litteraturhistorien skulle skrika högt och se dåligt ut. Det skulle likna historieförfalskning. I ett isolerings- och tandutdragningsförsök kan man dock klumpa ihop dem och stämpla dem som träiga, tröga och tråkiga.
Vallar man boskap, gallrar rovor, och odlar en hemlig kärlek till skrivandet i en anti-intellektuell uppväxtmiljö, söker ens första böcker troligen gestalta detta sammanhang. Det är nödvändigt och fullkomligt grundläggande. Vill man komma någonvart så måste man skriva sig igenom och bortom sin hittintills förda existens, med all frustration, ångest och trams som ryms däri. Därför skriver vi nödvändigtvis kring acid house, astma, folköl, och bemanningsföretag, och därför fyllde Ivar Lo-Johansson mer än en bok med betraktelser om att knulla får och slita på åkern som ett djävla djur.
Vad som inte står i skolans läroböcker, men som Arne Reberg understryker i Ivar Lo – de utsattas reporter, är att Lo-Johansson kontinuerligt sökte nya fält att låta pennan verka i. 1927 debuterade han med Vagabondliv i Frankrike (som likt den senare Nederstigen i dödsriket med fördel läses som syskonskapelser till George Orwells Nere för räkning i Paris och London. Likt Orwell försökte Lo-Johansson sig också på SF i och med 1967 års Elektra. Kvinna år 2070).
Även om han är mest känd som romanförfattare tar journalistiken upp mycket plats i hans litterära arv, och han tar upp mycket plats i den svenska journalistiken. Ivar Lo-Johansson uppfann det undersökande reportaget i vårt land. Efter att en lång rad av hans romaner och artiklar spelat en avgörande roll i avskaffandet av statarsystemet, ägnades en likvärdig ansträngning åt att förbättra åldervården (efter hans artikelserier eliminerade man de värsta missförhållandena och införde hemtjänst). Pionjärarbete bedrevs också i debatterna kring sport, prostitution och integrationsfrågor – med 1929 års Zigenarväg, och ungdomens sexuella kamp fick luftunderstöd när Lo-Johansson i artiklar försvarade tonårsflickors rätt att ta sexuella initiativ (vilket idag betraktas som en självklarhet, men på hans tid sågs som något mycket kontroversiellt).
Långt senare, med många romaner och novell- och artikelsamlingar bakom sig, skrev han vredgade artiklar om USAs bombningar i Vietnam, som alla refuserades, och han förbittrades över att stå utan en tidning att skriva i. Långt mer än The Internets har säkerligen den rättänkande publicistiska likriktningen bidragit till att sänka ner dagspressen i sin dödskamp.