Jun 062008
 

Anders Wahlgren – Pistolteatern 1964-67

Ett av Runkbåsets outtalade uppdrag är att gräva sig fram genom gamla sluskiga andrahandsaffärer och dammiga, halvt avvecklade bibliotekskällare följandes det heliga snusket, den helande världssmutsen… hett eftertraktade artefakter, skrapiga inspelningar… osluttänkta historieskrivningar, osedda samband, förbisedda dokument… för att kunna bredda händelseförlopp och göra oväntade kopplingar… för att bringa ljus och respekt till de gamle, och en viss sorts släktskapskänsla till de yngre… någonstans i detta fack faller läsningen av filmaren Anders Wahlgrens Pistolteatern 1964-67.

Boken handlar om nåt gammalt teatraliskt 08-kyffe där författaren fick sin fostran redan som gymnasist genom att sköta teknikerbåset och producera kortfilmer till teaterns föreställningar i mitten av 60-talet, vilket borde varit ett intressant extraknäck.

Pistolteatern hörde jag först talas i samband med Doktor Kosmos, vars andra platta “var en rockopera med en historia om en kille på glid”, och som 1998 blev “en föreställning som gick på Pistolteatern i Stockholm med bandet på scen.” Doktor Kosmos historia är dock inte lika intressant som Pistolteaterns, och det nyproggiga 90-talet bleknar i jämförelse med det experimentella 60-talet. När man läser Wahlgrens bok får man intrycket att Pickan i sin barndom hade mer gemensamt med exempelvis Lars O’månssons godmodiga absurdism än en trångkörd kulturrörelse som såg ner på populärkultur och amatörism. Scenen i Sverige innehöll även förr annat än vissångare, plakatmålare, duktighet och mjukisstalinism. På Pistolteatern satte Öyvind Fahlström upp sina pjäser när Dramaten dissade honom, här reppade Nam June Paik internationellt med musikaliska nakenskandaler, och här sippade Janne “Loffe” Karlsson rödtjut och blåste fint hasch före det dagliga experimentella jazz-jammet satte igång. Man blandade elektronmusik, reklamskyltar, super 8-filmer, lite naket, neo-dadaistisk, pre-Cobainsk möbeldestruktion, psykedeliska färgprojektioner, happenings, ljud-kollage, och mycket annat… sammanfattningsvis, om du är en av alla dessa SQUARES (som ser världen fyrkantigt, istället för svagt elliptiskt, vilket vore mer korrekt) och HATERS (som hatar på experimentell amatörism i allmänhet, maskinungdomens sexuella revolution i synnerhet) så kan du suga samtliga närvarande i Runkbåsets kukar… inte så att jag får lust att sätta ihop någon slags fri teatergrupp, men ändå… den här boken är faktiskt läsvärd.

  3 Responses to “Pistolteatern; antagligen en tung scen på 60-talet…”

  1. Det sena 60-talet var en sprudlande tid, det måste man erkänna – även om man ogillar övervintrade proggare och deras förnöjda uppsyn…

  2. Men frågan är, om det verkligen inte är så, att 70-talet var ännu mer utflippat?

  3. Visst kan man hitta guldkorn i varje tid. Men stämningen på 60-talet var speciell, bland annat eftersom det rådde högkonjunktur då.

    Samma sak för 80-talet, senare hälften: “balearic beat” och remix och den bagen, ja det var lite rusch kring det hela på grund av högkonjunkturen. Grungen som kom efter var kul den med, men det var lågkonjunktursmusik.

Leave a Reply to runkbaset Cancel reply

(required)

(required)

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Switch to our mobile site