Det märkliga med en film som Moderna tider är att den faktiskt är så bra som ryktet gör gällande; en rolig, otroligt stark och infallsrik satir på industrisamhället, som nidporträtterar det rullande bandets uppfinnare (antisemiten, arbetarhataren och fackföreningsfienden Henry Ford) och skildrar den dagliga kampen i hemmet, fabriken, fängelset, på gatan med mycket hjärta och rättfärdig vrede, men endast genom att använda scen efter scen med den allra mest fysiska sortens ramla-på-röven-humor. Och vi lär oss att det enda sättet vi kan klara oss igenom detta sociala helvete, denna luftkonditionerade mardröm, är tillsammans, endast så kan vi leva och överleva, och röra oss framåt.
The Tramp and the Dictator handlar såklart om The Great Dictator och det är intressant att höra folk prata om situationen denna film föddes ur; Hitler och Chaplin var på 30-talet antagligen planetens två mesta välkända personer, mustaschen hade de gemsamt men en av dem representerade terror och förtryck, och den andra djupa skratt och underdog-perspektiv. Det var dock mer än moderiktigt ansiktshår de delade – de var födda samma vecka, samma månad, samma år, och fick båda uppleva grov fattigdom, svåra motgångar, och se samhället skakas i grunden av grava sociala kriser innan de beslöt sig för att lämna sina hemland och förändra världen. Vi får också veta att Hitler tog teaterlektioner för att putsa sina uppviglarfärdigheter, något som, enligt en samtida tysk iakttagare som kommer till tals i filmen, mer än något annat tog honom till makten… Chaplin ska också ha sagt att Hitler var en av de största aktörer han någonsin sett. Det var i hög grad så Det tredje riket skapades, genom storslagna spektakel, en expansiv framåtanda (alltså riktigt jävla drag under galoscherna) och en estetisering av politiken.
Annat intressant är när man får se arkivfilmer från nazi-möten i USA; på trettiotalet anordnade det amerikanska nazistpartiet (som följde det tyska partiprogrammet till punkt och pricka) massmöten med 20 000 deltagare, och vid samma tid konsulterade chefen på MGM ständigt den tyske ambassadören när nya filmprojekt skulle flaggas igenom, man ville ju inte göra något som gick emot tyska intressen… stora delar av Hollywood praktiserade alltså indirekt nazi-censur, och Chaplin fick finansiera sin Hitler-parodi ur egen ficka, och oroade sig med all rätt för att hans film inte skulle få visas överhuvudtaget… det var väl också helt i sin ordning, för America was doing big business with Hitler, han var ganska populär till skillnad från judarna, i alla fall fram till Pearl Harbour – men det är en annan historia.
Har för mig att “Diktatorn” var förbjuden här i Sverige, i varje fall fram till cirka ’43 eller så…