Vad fan använder man en Ginsberg till?

Idag gör vi som Shaun Partridge och bränner ett foto av Allen Ginsberg. I mina tonår gillade jag den här “buddhisten”, kommunistbögen, och friverspoeten, och hans Howl och hans coca cola-bottnar; precis som det ska vara när man just börjat röka hasch, sån här vedervärdig hippie-skit är som populärast då. Men normlöshet är inte värt nåt i sig, och Ginsbergs finaste verser är som bäst ett konstlat, “grovt tillyxat” delirium.

Jag minns att en biografi över Burroughs liv sammanfattar Ginsbergs poetik som ett arv från Blake, och speciellt dennes rengörande av själens öga, hans expansion av den sinnliga världen för att rymma både himmel och helvete; Ginsbergs erfarenheter och oskuld handlade om att äta glass stenad i Greenwich Village, det var hans levnadsalkemi, hans nerkok av femtusen års förspel. Det är en hållning som är likt gräshoppan – helt och hållet mage. I detta ljus ter sig inte hans senare NAMBLA-stöd som så märkligt.