Jun 032007
 

Fältnegergestalten har varit konstant. James Brown talar om samma saker som Ghostface.


“I can do wheelin’, I can do dealin’ (yes you can!!)
But I don’t do no damn squealin’
I can dig rappin’, I’m ready!! I can dig scrappin’
But I can’t dig that backstabbin’ (Oh No!!)”

Lojalitet. Tjallare. Hustling. Hämnd. Det är som en obruten traditionslinje. På sitt internetforum frågar Cormega sina fans om de skämtar, och sätter Marvin Gaye som den störste soul-artisten någonsin. På Malcolm bryter Ghost ner och beklagar sig “Marvin, Marvin…” och på sin vers på Cream 2001 för han en konversation med Marvin Gayes ande. Det är också den som tycks uppfylla honom på Jah World och Impossible.

Ingen har gjort något med mer självklar känsla i rap-genren. Samma sak gäller för Cormegas The True Meaning och Live Your Life.

Jun 032007
 

Kina har varit fältet där respekten för mänskligt liv och den mänskliga kroppen bearbetats längst, från myrarbetet kring kinesiska muren där utslitna slavar användes till byggmaterial till dagens fabrikshelveten, könsgallrande efter-födseln-aborter och statsavrättningar med följande organhandel.

Organhandeln sköts alltså av de korrupta byråkraterna i Kinaland, som plockar njure, hjärta och allt möjligt från avrättade fångar och försöker sen sälja i New York, och i Brasilien är ju en njure nåt man säljer “under disk” att dryga ut hushållskassan. Alltså sköter fattigt folk den biten själva, då deras representanter saknar kinesisk dådskraft.

Jun 032007
 

Cory McKays visulitet är oefterhärmlig, emedan så enkel och verklighetsbunden. Detta paras med hans säregna rimtäthet:

“Your blood stained the pavement like paint from a portrait I painted
Your mom saw the coffin and fainted
You’re swimming with the sharks and the water is tainted
If you feel it in your heart bring it, my infra red beam is on your head
My desert eagle severs people when I squeeze it

Varför saknar ett stort antal rappare denna visualitet, denna kvalitet som gör att deras ord lyfter? Kanske har de inte sett det de beskriver, vilket ger svikande detaljkänsla, och med detta bristande trovärdighet. På Thun & Kicko ger McKay kommentar dessa beklagliga halv-artister (och uppvisar ett rått bildspråk, jämförligt med när han i Dead Man Walking tar emot urladdningen från en Magnum 44 i bröstet på sin skottsäkra väst och klagar på att “the impact hurt my fucking flesh / fucked up my avirex and made my neighbors upset”):


“Who’s tale you tellin’? are you frail or felon?
were you makin’ sales or watchin’ niggas sellin’?
you exploit niggas lives in your rhymes and then avoid ‘em
you never felt the moisture in the air of coke boilin’
you never felt the razor scrapin’ your plate
your hands achin’ yet you keep choppin’ ’cause theres paper to make
you never felt the power of invincibility
clutchin’ a gun like fuck it dun, it’s him or me”

Jun 032007
 

I The Simulacra beskrivs ett framtida, noggrant klasskiktat, korporativistiskt matriarkat. Presidentfrun är den verkliga statschefen, presidenten en artificiell skapelse, en fjärrkontrollerad docka – en “simulacra”. Samhällsmakten koncentreras kring en modersgestalt, och medborgarnas har psykologiskt gjorts ner till hjälplösa barnungar. Förebådar inte detta Deleuzes tankar om kontrollsamhället, och Oedipus-begär som knyts upp mot kapitalismen?

De första sidorna i den här boken är i god ordning löjeväckande, men längre fram ser man bättre vad The Simulacra är – en genialiskt konstruerad, varmt skriven, visionsbändande SF-klassiker. Som vanligt med PKD då alltså LOL ;)

Jun 032007
 

Översättarna till Vägrandets Dynamik säger i sina inledande kommentarer att Gilles Dauvé “drivit den kommunistiska ortodoxin till den gräns att den slutat vara ortodox.” Vägrandet läsas också som en vägran att låta det kommunistiska tänkandet köra fast i ideologi, att hela tiden anlända vid avvisandet av löne-arbetet, värdet och varan, byråkratin, partier-fackföreningar – för ett radikalt avstamp in i en ny värld. Hans bortom ligger nära till hands, och han har en nerv och ett frätande, verklighetsbaserat tänkande som hela tiden återvänder till sakens kärna – och det är så det låter man talar i egen sak (som jag förstått det är han själv lönearbetare, inte akademiker).

Kritiken av leninism, rådskommunism och arbetarrörelsen i stort och värdeteori för dummies – störtintressant läsning, liksom anteckningarna kring de spanska bankrånarna och den situationistiska internationalens förtjänster och kortslutningar. Och framförallt När uppror dör, historielektioner kring den alltid centrala frågan: “hur man skulle kontrollera arbetarklassen”, om partier-fackföreningar, avtalskloroform, tilltro till statsdemokratin; om de många gånger revolutionen bränts i valurnan och i reformer, hur de spanska anarkisterna lämnade den sociala kampen för fronten, och ett klasskrig vändes till ett republikanskt, anti-fascistiskt krig, och hur anti-fascistiska allianser och parlamentariskt parlamenterande hjälpte till att jämna vägen för Mussolini och Hitler. “Faserna av lugn och kaos i klasskonflikterna skapade en rad politiska formationer som alla hade till syfte att stabilisera samma stat med samma innehåll.”

“Dauvés odogmatiskhet och villighet att när det behövs kritisera de marxistiska urkunderna visar denna boks validitet. Eftersom syftet med texterna är att skildra den dynamik som existerar inom men mot kapitalismen så är det av oerhörd betydelse att använda sig av en metod som låter det radikala tänkandet utvecklas. De revolutionära perspektiven måste vara i ständig rörelse för att komma i kontakt med den nuvarande kommunistiska rörelsens olika uttrycksformer. Om den kommunistiska teorin inte speglar den samtida rörelsen utan lever kvar i tidigare perspektiv så koagulerar den till ideologi.”

“Dauvé är dock inte bara en nejsägare, det finns en dynamik i vägrandet, en affirmation i allt negerande, i klasskampen existerar möjligheten att få stopp på klasskampen. Detta positiva synsätt menar Dauvé är ett socialt perspektiv, till skillnad från ett politiskt dito som i första hand fokuserar på maktövertagande, repression och fiendskap det vill säga på ressentiment.”

Switch to our mobile site