Den okände arbetaren

Översättarna till Vägrandets Dynamik säger i sina inledande kommentarer att Gilles Dauvé “drivit den kommunistiska ortodoxin till den gräns att den slutat vara ortodox.” Vägrandet läsas också som en vägran att låta det kommunistiska tänkandet köra fast i ideologi, att hela tiden anlända vid avvisandet av löne-arbetet, värdet och varan, byråkratin, partier-fackföreningar – för ett radikalt avstamp in i en ny värld. Hans bortom ligger nära till hands, och han har en nerv och ett frätande, verklighetsbaserat tänkande som hela tiden återvänder till sakens kärna – och det är så det låter man talar i egen sak (som jag förstått det är han själv lönearbetare, inte akademiker).

Kritiken av leninism, rådskommunism och arbetarrörelsen i stort och värdeteori för dummies – störtintressant läsning, liksom anteckningarna kring de spanska bankrånarna och den situationistiska internationalens förtjänster och kortslutningar. Och framförallt När uppror dör, historielektioner kring den alltid centrala frågan: “hur man skulle kontrollera arbetarklassen”, om partier-fackföreningar, avtalskloroform, tilltro till statsdemokratin; om de många gånger revolutionen bränts i valurnan och i reformer, hur de spanska anarkisterna lämnade den sociala kampen för fronten, och ett klasskrig vändes till ett republikanskt, anti-fascistiskt krig, och hur anti-fascistiska allianser och parlamentariskt parlamenterande hjälpte till att jämna vägen för Mussolini och Hitler. “Faserna av lugn och kaos i klasskonflikterna skapade en rad politiska formationer som alla hade till syfte att stabilisera samma stat med samma innehåll.”

“Dauvés odogmatiskhet och villighet att när det behövs kritisera de marxistiska urkunderna visar denna boks validitet. Eftersom syftet med texterna är att skildra den dynamik som existerar inom men mot kapitalismen så är det av oerhörd betydelse att använda sig av en metod som låter det radikala tänkandet utvecklas. De revolutionära perspektiven måste vara i ständig rörelse för att komma i kontakt med den nuvarande kommunistiska rörelsens olika uttrycksformer. Om den kommunistiska teorin inte speglar den samtida rörelsen utan lever kvar i tidigare perspektiv så koagulerar den till ideologi.”

“Dauvé är dock inte bara en nejsägare, det finns en dynamik i vägrandet, en affirmation i allt negerande, i klasskampen existerar möjligheten att få stopp på klasskampen. Detta positiva synsätt menar Dauvé är ett socialt perspektiv, till skillnad från ett politiskt dito som i första hand fokuserar på maktövertagande, repression och fiendskap det vill säga på ressentiment.”