The Art Of Storytelling: Ice-T

(Ice-T tyngd ligger egentligen som en kritisk röst som lyfte fram tidigare förbisedda perspektiv på ett personligt, högljutt, underhållande och engagerat sätt, då när det ruttna åttiotalet avlöstes av ett än värre nittiotal.

Här inriktar vi oss dock på hans berättande; mer om politik får komma med tiden. Inte för att det skulle existera nån slags avgränsning mellan dessa två sidor, många av hans musiksatta noveller är såklart renrasiga message-raps.)

Under sin storhetstid valde Ice-T ofta beats som luktade östkust, och gärna den revolutionerande sortens boom-bap som Marley Marl och The Bomb Squad utvecklade. Rimstrukturerna och tonfallet följde musiken, istället för det kalifornska tillbakalutandet handlar det om Big Daddy Kane med rakpermanentat hår. Samtidigt exemplifierar han utmärkt det som alltid varit västkustens styrka: historieberättandet.

När framtidens encyklopedier avhandlar The Art Of Storytelling inom hiphopen bör Big L, Biggie och Immortal Technique nämnas jämte Nas och Killah Priests experimentalism och Ghostface Killahs själsrörande mästerverk – och en hel del utrymme bör lämnas åt Ice-T, inte bara för att han uppfann (tekniskt sett Scholly D) gangsta-rap, historieberättandets naturliga hemvist, utan främst för att hans katalog är obestridlig. Andra MC:s har dratt en och annan fin berättande vers, men Ice-T har “millions of those gangster stories”.

Han är en verkligt teknisk berättare, skiftar från första till tredje person, och förmedlar vad han ser och vad han själv upplever med ett hårdkokt språk som lämnar lite utrymme åt tomt moraliserande och mycket ordande. Arrangemanget är raffinerat likt de bästa noveller, och ofta ligger hela historiens tyng på sista raden, eller rentav avslutande ordet.

Soul On Ice är nåt som bara han vågat sig på, en slags spoken word som möjligtvis för tankarna till Gil Scott-Heron och The Last Poets. Titeln visar tydligt på släktskapet med en tidigare generation svarta berättare, som Eldrige Cleaver, Donald Goines, och framförallt Iceberg Slim.

I sin introduktion till dennes Doom Fox berättar Ice-T att han i dessa historier hade sett hur den förre detta hallicken med hjälp av ordets makt vände det kriminella livet ryggen. Den unge rapparen såg hur han kunde göra samma sak med hiphop.

Detta är kulturens själva kärna. Titeln på debutskivan Rhyme Pays bär vittne – rapparen uppmanar de kriminella massorna att omkanalisera sin hunger efter mer i kreativt skapande. Lägg ner era automatvapen och plocka upp en mikrofon. Ice-T langar RAP, inte CRACK, och han kopplar Icebergs Slims levda budskap till Afrika Bambaataas planetarism.

Hos Ice-T är själva skrivmomentet något återkommande, han talar ofta om pennans kontakt med pappret, om hur han “tries to write about fun and the good times, but the pen yanks away and explodes and destroy the rhyme”, om skrivaktens övervinnande av svåra sociala förhållande, Mind Over Matter, hur han stirrar på blockets blå linjer tills blod flödar ur bläcket. “I write rhymes ’til I fall asleep / Wake up with new techniques”.

När han bara har en ensam kort historia att dra så är han inte som fyller ut i onödan, utan spelar hellre in ett mästerverk runt minuten – som The House och Ed.

Page 1 of 3 | Next page