Sambafotboll

“Han var inte intresserad av resultat, att göra mål, tjäna pengar eller vinna. Hans stora glädje var att dribbla, det var det enda som betydde något. Resten tillhörde, för att citera hans biograf Ruy Castro, ‘civilisationens små skitsaker’.”

(Om Garrincha, s. 262 i Fredrik Ekelunds Sambafotboll)

“Hans succé i VM 1958 gjorde honom till ett eftertraktat byte för världens rika klubbar. Italienska klubbar bjöd för den tiden ofattbara 10 miljoner men ingenting hjälpte. Det brasilianska parlamentet sammanträdde och förklarade honom som ‘icke exporterbar nationell helgedom’.”

(Om Pelé, s. 303)

“Jag avskyr den allmäna opinionen. Man fick gärna skjuta folket med maskingevär, det skulle inte röra mig i ryggen. Jag är son till en fabriksägare och tillhör eliten. Jag tillhör högern.”

(typiskt uttalande av Eduardo Viana, ordförande i Rio de Janeiros fotbollsförbund, citerad på s. 136 i Tony Masons Passion of the people? Football in South America)

“Tack vare de 22 spelarna, det bästa landslag som existerat, tack vare de här spelarna, hävdar jag, har Brasilien upptäckt sig självt… De 5-2 därborta, mot alla och mot allt, är en underbart levande seger för oss alla, för var och en av oss… Ingen av oss behöver längre skämmas för sin nationalitet. Flickorna på gatan, kontorsflickorna, butiksbiträdena, skolflickorna, alla rör de sig plötsligt med en Jeanne d’Arcs hållning. Det brasilianska folket ser sig inte längre som en samling skitar.”

(Nelson Rodrigues, dramatiker och fotbollskrönikör, strax efter VM 1958, citerad på s. 67 i Sambafotboll)

“Så kom den dagen då han fick följa med till gatubarnens årliga konferens i huvudstaden Brasília. Aldrig hade han haft så kul. De flesta som deltog på kongressen levde inte på gatan utan väldigt fattigt i olika kåkstäder, precis som han själv. På dagarna hade de konferenser eller demonstrerade utanför den brasilianska kongressen. Och självaste presidenten dök upp och lovade att göra allt för att förbättra de fattigas situation i landet. Inte för att Fernando trodde på presidentens löften, men ändå. Att presidenten dykt upp. Det måste ju betyda att det ändå lönade sig att organisera sig, protestera…
Men störst intryck av alla gjorde ändå idrottsministern när han dök upp. Det var ingen mindre än den gamle fotbollstjärnan Pelé och i Fernandos ögon den främste spelaren som någonsin funnits. Han höll ett tal som Fernando i ärlighetens namn inte mindes särskilt mycket av, men han kom ändå ihåg hur Pelé pekade ut över alla barnen och sade:
– Kom ihåg, er enda chans ligger i att studera, att kämpa så ni kan komma bort från misären.
När Pelé var färdig klev en radikal präst upp i talarstolen. Han fixerade barnen under några sekunder, så sade han med kraftig stämma:
Glöm vad Pelé sa. Vad hjälper det alla barnen i er situation om några av er lyckas flytta och glömma er bakgrund. Istället bör ni kämpa tillsammans för att förbättra förhållandena där ni lever och göra era familjer, vänner och grannar medvetna om varför kåkstäderna ser ut som de gör. Det gäller att förbättra för alla, inte bara för sig själv.”

(från s. 147 i Örjan Bartholdsons Brasilien, den mörka kontinenten)