Vilhelm Ekelund – del 3

(del 1) (del 2) (del 3) (del 4)

Ekelund är motsträvigt umgänge. Arbetet i skogen är hårt men belönande.

Avstånd

Rörelsens frihet är allt. Varav beror rörelsens frihet? Av ditt avståndsförhållande.

Kanske är det så: Ju strängare dina avståndsvillkor – till desto större rörelser förutbestämd.

Säkert finner jag detta: att den som ärligt prövar, ärligt vill hårda karga fattiga villkor, han vinner möjlighet till stora rörelser.

Sann fattigdom, klassisk-hednisk, mystisk, evangelisk, är slagruta.

(…)

Den anklagande blir nog uppmärksammad. Men där är det det uti oss, som vill se ned, som uppmärksammar. Bildning, konst, styrka röja sig i kraften till överseende. Och det uppmärksammas endast av det uti oss, som har en längtan att se upp.

(…)

Studier. – Hur mycket i denna mans liv är ej såsom vore det adresserat enkom till dig! Betänk, att du själv kunde vara ett brev till en kommande.

(…)

Att glädje är möjlig – för en varelse av sådan belägenhet som en människas -, ja, det är en sak av mycket allvar.

(…)

Där den billiga glädjen härskar – att där icke vara hemma: det är en stor ekonomi, och ett rikt vederlag för många umbäranden av sällskapliga lindringsmedel.

Det stora skämtet och den stora sorgen äro tvillingbröder. Men de tillhöra den sällsyntare umgängesvärlden.

(…)

Offra åt glömskan – med sin viljas renaste blod offra: det blev dagens, det blev livets bud. Ty trofast minnas, med blod minnas, det allena vinner nåd inför glömskas gudom.

(…)

Det finns ingen smälek – vore den än så egenartat, än så “individuellt”, ensamt och ensamt-invecklat dig tillmätt och vidhäftad – som du icke i djupaste gemensamhet delar och äger med alla. Men till denna gemensamhet (som är Frihet) kan vägen för dig, just i kraft av ensamt och eget, vara kortare och lättare än för andra. Ja, just där det vill bränna som nålvassast egenartat, i det smärtsammast förvecklade egna av din ställning och dess farlighet, där är punkten varifrån du kan uppstiga. I det du fruktar mest ligger den klaraste anvisningen till din säkerhet. Karaktären kan icke ändras; men i seendets kärlek blir den till valplats för makter, och ljus brister ut där kvävning hotade.

(…)

Mången förtrollning kan man lösa, många spöken rycka masken av, om man förstår att säga spöket i ansiktet – : jag har icke tid för dig!

Men icke är det en synnerlig brådska det gäller! Att icke hava tid är detta: den i självhärskarvilja sig utfyllande, sig byggande levnadsdagen.

Tag ett steg mot – “de små stegens” värld: strax är du vid Österns visdoms källa. Endast i lågheten har du icke tid, – icke tid för den fruktan, vari Tid födes.

(…)

Må var dag föra mig närmare solens hemligheter.

(Spår och tecken, 1930)

Det är ej huvudsaken (- så underligt är det med människan) att ett sår läkes: men att det hålles rent! Ett öppet sår är en ständig händelse.

(…)

Fasthet och färd, att så rikta sig, att dröm och kunskap (levnadssträvan) räcka varandra hand, – att tanke mottager underrättelse och näring av dröm.

Hur många goda ord har jag ej i drömmen hört, som jag sedan blott behövde uppteckna. Jag är lika viss som någon pythagoré om denna kunskapsvägs tillvaro, och tror att mänskolivet under ett sådant regulativ kunde en gång komma till en fastare levnadslära än genom alla förnuftets stadganden.

(Det andra ljuset, 1935)

Smak är en säker brygga mellan människa och människa: mellan ensamhet och ensamhet. Smak är en ständig vänskapsfest.

(…)

Den bästa rörelsen: den som framväxer ur ett täthetskrav – i förhållande till dig själv och till dag – vilket ur sig själv föder rörelsefrihet – : medan däremot en rörelsefrihet, som man har till skänks, så ofta minskar täthetskravet, och därmed blir gagnlös.

Dagen själv – bästa dikt! Men tät skall den vara. – Tät som varje god dikt!

(…)

Page 1 of 5 | Next page