Vilhelm Ekelund – del 3

(del 1) (del 2) (del 3) (del 4)

Ekelund är motsträvigt umgänge. Arbetet i skogen är hårt men belönande.

Avstånd

Rörelsens frihet är allt. Varav beror rörelsens frihet? Av ditt avståndsförhållande.
Kanske är det så: Ju strängare dina avståndsvillkor – till desto större rörelser förutbestämd.
Säkert finner jag detta: att den som ärligt prövar, ärligt vill hårda karga fattiga villkor, han vinner möjlighet till stora rörelser.
Sann fattigdom, klassisk-hednisk, mystisk, evangelisk, är slagruta.

(…)

Den anklagande blir nog uppmärksammad. Men där är det det uti oss, som vill se ned, som uppmärksammar. Bildning, konst, styrka röja sig i kraften till överseende. Och det uppmärksammas endast av det uti oss, som har en längtan att se upp.

(…)

Studier. – Hur mycket i denna mans liv är ej såsom vore det adresserat enkom till dig! Betänk, att du själv kunde vara ett brev till en kommande.

(…)

Att glädje är möjlig – för en varelse av sådan belägenhet som en människas -, ja, det är en sak av mycket allvar.

(…)

Där den billiga glädjen härskar – att där icke vara hemma: det är en stor ekonomi, och ett rikt vederlag för många umbäranden av sällskapliga lindringsmedel.
Det stora skämtet och den stora sorgen äro tvillingbröder. Men de tillhöra den sällsyntare umgängesvärlden.

(…)

Offra åt glömskan – med sin viljas renaste blod offra: det blev dagens, det blev livets bud. Ty trofast minnas, med blod minnas, det allena vinner nåd inför glömskas gudom.

(…)

Det finns ingen smälek – vore den än så egenartat, än så “individuellt”, ensamt och ensamt-invecklat dig tillmätt och vidhäftad – som du icke i djupaste gemensamhet delar och äger med alla. Men till denna gemensamhet (som är Frihet) kan vägen för dig, just i kraft av ensamt och eget, vara kortare och lättare än för andra. Ja, just där det vill bränna som nålvassast egenartat, i det smärtsammast förvecklade egna av din ställning och dess farlighet, där är punkten varifrån du kan uppstiga. I det du fruktar mest ligger den klaraste anvisningen till din säkerhet. Karaktären kan icke ändras; men i seendets kärlek blir den till valplats för makter, och ljus brister ut där kvävning hotade.

(…)

Mången förtrollning kan man lösa, många spöken rycka masken av, om man förstår att säga spöket i ansiktet – : jag har icke tid för dig!
Men icke är det en synnerlig brådska det gäller! Att icke hava tid är detta: den i självhärskarvilja sig utfyllande, sig byggande levnadsdagen.
Tag ett steg mot – “de små stegens” värld: strax är du vid Österns visdoms källa. Endast i lågheten har du icke tid, – icke tid för den fruktan, vari Tid födes.

(…)

Må var dag föra mig närmare solens hemligheter.

(Spår och tecken, 1930)

Det är ej huvudsaken (- så underligt är det med människan) att ett sår läkes: men att det hålles rent! Ett öppet sår är en ständig händelse.

(…)

Fasthet och färd, att så rikta sig, att dröm och kunskap (levnadssträvan) räcka varandra hand, – att tanke mottager underrättelse och näring av dröm.
Hur många goda ord har jag ej i drömmen hört, som jag sedan blott behövde uppteckna. Jag är lika viss som någon pythagoré om denna kunskapsvägs tillvaro, och tror att mänskolivet under ett sådant regulativ kunde en gång komma till en fastare levnadslära än genom alla förnuftets stadganden.

(Det andra ljuset, 1935)

Smak är en säker brygga mellan människa och människa: mellan ensamhet och ensamhet. Smak är en ständig vänskapsfest.

(…)

Den bästa rörelsen: den som framväxer ur ett täthetskrav – i förhållande till dig själv och till dag – vilket ur sig själv föder rörelsefrihet – : medan däremot en rörelsefrihet, som man har till skänks, så ofta minskar täthetskravet, och därmed blir gagnlös.
Dagen själv – bästa dikt! Men tät skall den vara. – Tät som varje god dikt!

(…)

All diktande verksamhet är ur driften till förtätning: därmed förstärkning, skydd – (hudbildning). Ur erfarenheten av att i vart livsangripande också är livsgrund, – att man överlistar ett farligt genom att stanna däri, taga sin ställning: – att man mångfaldigar faran, förspiller grund-, skydds-, och förstärkningsmöjligheter genom det motsatta, det förströende tillvägagångssättet.
Att såsom diktande leva (vilket i grunden gäller för oss alla) är att förtäta livet.

(…)

Är aforismen den djupast begränsade av litterära former, skulle väl detta – för att betyda något – vara liktydigt med, att den jämväl är den djupast begränsade. Och såsom sådan just – obegränsad.

(…)

Ju renare anspråksfull, ju impopulärare en konst-syftning är – desto mäktigare gör sig tydlighets-kravet gällande.
Det är tydlighets- och klarhetslidelse som bestämmer ett konstnärskap till impopularitet. Verkligt och obevekligt impopulär är i grunden endast klarheten. (…) Intet är personligare, orginellare, egnare, än tydligheten.

(Elpidi, 1939)

Allt självupplevt är glanslöst. Det är det tillsnattade som blänker, – sticker i ögonen. De öppna orden äro aldrig de “nya”, de i-ögonen-fallande. De stå i glanslösheten och lågstil av evig arkaism. Kring alla enkla, outtömliga ting står en tystnad. Att bringa denna tystnad att kännas, att höras, är konst, är visdom.

(…)

Allt dödligt uttrycker värnlöshet. Över en fågelunges hjässa står det lika tydligt tecknat som över en i ondska och dumhet förstenad människas. Men det hör stora andekrafter till för att se det lika, gemensamma. Om icke alltid har den seende sin dag,

(…)

Kan man bestämma vad man vill erinra sig: återavtäcka, återuppväcka sin egendom och rätt? Måste jag ej rikta mitt liv efter högsta igenkänning, då i samvetes spegeldjup jag erfarit, att alla lärdomar och råd som skola göra mig nytta måste vara fysiskt självklara, fysiskt igenkännliga: såsom med hela min varelse återerinrade?

(…)

Fantasi är fyndkraft – i kraft av rotfäst. Fantasi, som mängden dyrkar: påhittigt – i kraft av rotlöst.

(Concordia animi, 1942)

Det tyckes verkligen finnas ett självmissnöje, varförutan man, bokstavligen och andligen talat, icke kan smälta maten. Kanske grundar sig allt levande kultursinne, all yppersta smak i detta förhållande. Vänskapen med sig själv – den mänskliga lyckans kardinalvillkor – tyckes vila på en viss talang att – aldrig vara nöjd med sig själv.

(…)

Vilka tjuvar äro större än öppna famnen -, allmänna förtroendet… “stå väl med folk”!

(…)

Hur vill du göra dig till flykt duglig, om icke genom ett nej till allt det, som är “sten i vingen”! Asketerna ha rätt: det upplevelsevärda i denna värld beror av det nej (konturfrågans – utvidgningsfrågans nej), som skaffar ur vingen sten. Det finnes inte annat upplevelsevärt än frihet. Det är icke möjligt att bära uppenbarelsen av den mänskliga servilismens vidrighet annat än med flyktens vinge (penna fugiente): i synkraft och spaning.

(…)

Vem är friare från alla relationsomsorger än den, som har att göra konst till liv, liv till konst – : var finnes en skönare nödvändighet än den, att endast i konsttanken kunna bevisa sig!

(…)

Människan: ett gränsfenomen’? Hennes högsta goda, hennes ideal tyckes icke kunna bestå annat än i detta: att vara på ett lyckligt sätt – orolig.

(…)

De fria händerna! – Den som är glömd har en stor sak att vinna – : tid. Även där bemärktheten blivit en sporre till att “utnyttja tiden”, har det nästan alltid visat sig, att en tidsförlust, en tidsbestulenhet av ödesdigert slag ägt rum. Om något hör till den musiska världen, helt och oeftergivligt – då är det det rena tidsbegreppet. Ett omutligt begrepp av tid (ädel-begreppet tid) låter sig aldrig i följe med några dagseffekter upprätthålla.

(…)

Den applåderade botgöraren är en löjlighet för gudar och människor – en skärande bitterhet för honom själv. Endast den nyare cirkus-kulturen kunde det vara förbehållet att framvisa en sådan fatalitet!

(…)

Ingenting ärligare, ingenting sakligare – än flykten. Ingen annan gemensamhet än i kraft av renaste ensamhet.

(…)

Växande är man endast i ett kyniskt enkelt. Elementäraste skyddskrafter innesluta osvikbart spirituella motsvarigheter. Bet finnes ett ögats liv, som tillbakaslår angrepp säkrare än allt annat. Att leva för sitt ögas frihet, stärkandet av sin själs hud är visshet om utvidgning.

(…)

Det levande ljuset skyddar, det levande ljuset – döljer. Aforismens hela konstkaraktär, dess festivum, ligger i dess öppenhet – slutenhet, dess karaktär av utsagt – icke utsagt… “tönendes Schweigen”.
Forntid är framtid. I den mån aforismen varit forntids tankeform, är den framtids. Den uttrycker det katolska idealet – det fosterlandslösa – av ordets öppenhet och strandlöshet: det strandlösa vidare, som i allt mänskligt rent metron rymmes.

(…)

Det var ett largo hos Emerson, mot vilket Nietzsches preussarinstinkter uppreste sig. I vad han kallar “det undulerande” hos Goethe möter han egentligen detsamma. Den mänskliga bredden… Rotfastheten i en mild kultur, – just den “sydlighet”, han alltid svärmat kring, och som aldrig öppnade sig för honom. Mot vishetssinne (musiknatur!) sticker han fram med skolning! Professorshögfärd! Den impetus utav Athenes nåd, som varit adelsmärket på hans bildning, blev till romersk sprödhet. Hade han för mycket europeiskt Nordland i blodet, för att kunna lyfta det Goetheska arvtagarskap, han i kraft av musiknatur syntes värd?

(…)

Vad är det i grunden Spinoza åsyftat med sin amor dei annat än det fullständiga beroendet av tankerörelse – och kärleken till detta beroende. Detta såsom högsta “affekt”. Och vad är väl detta annat än vad på mystikernas språk heter “svaghet”, “låghet”, “fattigdom”, “hunger”?

(…)

Det är den inre nödvändigheten, som är försprånget och rikedomen. Och den slutliga utarmningen hos de flesta tänkande (vilken naturligtvis utmärkt väl låter förena sig med en yppig “produktivitet”) består däruti, att den inre nödvändighetens klara (musiska) tvång ersatts av grova (amusiska) affekters.

(…)

Idyll – utan geist, utan salt: just motsats av idyll.

(…)

Där erfarenhetskraft saknas, där hjälper ingen än så utbredd bildning.

(…)

Låghet är ett ästhetiskt-ekonomiskt, d.v.s. konstnärligt begrepp, följaktligen – icke något sentimentalt begrepp. Med de modernas “ödmjukhet”, deras “ringhet” o.s.v. har det intet att skaffa. Där ett varaktigt härskardugligt uppnåtts, har alltid legat en självbetvingandets maktlust inunder. Det är väl fråga, om en sådan känsla kan tilläggas bestämningen “renhet”. Aldrig, i alla händelser, i sentimental mening!
Har någonsin, för tankens och smakens män, något annat som vackert gällt än det, som är av ett strävt, m.a.o. ett renligt slag! Sentimentalitetens ethos hör till sluddrets, till kryparmännens, den kristet-humanistiska vattensoppans – icke till smakens värld.
Gemenskapskänslornas råhet avslöjar sig bäst ur den “självklarhets”-och “naturlighets”-synpunkt (hoc est: marknads-synpunkt) varur de i grunden alltid ses av sina kurtisörer och förfäktare. Smak är fosterlandslöshet, och ingen biskopscirkus. Kärleken till ren luft och rena linjer är oskiljbar från en viss misantropi, en viss – “asocial instinkt”.

(…)

Mot livsäcklet, och förtvivlan över alltings ihålighet, finnes kanske intet verkningsfullare skyddsmedel än en klokt fasthållen – i nyhetsfriskhet bevarad – tacksamhetskänsla. Och intet “hedningeapostelns” ord talar säkrare till mitt hjärta än detta: kathos eleethemen, ouk enkakoumen*. (Kor. II,4). Det har kommit ur ett hjärta, som smakat vad trötthet är – och räddning!

*Eftersom vi har fått förbarmande, tappar vi inte modet. (Kor. II,4)

(…)

Man borde låta förbluffa sig av tråkigheten, men aldrig av – jämnheten! Och hur lätt förväxlar man ej dessa båda…

(…)

Enformigheten är något, som måste anammas med hull och hår! Annars blir den – “mördande”.
Den hela, styrkande enformigheten: livets ljuvaste vin!

(…)

“Ärans törnestig” var en ljuvlig stig för mången – jämförd med den som vidtog, där äran nåtts. Svårare, långt svårare – så klagar Ola Hansson – finner han sin belägenhet på äldre dagar, sedan erkändheten kommit, än någonsin i den fullständiga tystnadens och oförståddhetens tider. Vad betyder detta? – Att han tagit erkändheten på allvar! Hade ej så varit, skulle han fortfarande fått känna sig i strids och ungdoms – i hjärtestyrkande, viljebevingande oförståddhets ungdom och dess mod. På den sunda sidan är man först då, när man inser, och gläder sig åt denna insikt, att man mera borde frukta för erkändheten än för förtvivlan. Ett verkligt förhållande till idé skall aldrig behöva riskera någon erkändhet.

(…)

Sambandet med kynismen hos såväl Emerson som Nietzsche var den bästa ledtråd jag kunnat önska mig. Naturligtvis var detta icke annat än den “rousseauism” – av saklighet och lycka – som långt förut grytt för mig ur erfarenhet och studium. “Medicin och fysiologi – i själva verket mina ledstjärnor”! menar Nietzsche. Ja väl – och vad hade vi annars haft med Nietzsche att skaffa… Men det är just, hur han låtit detta sunda öga grumlas hos sig, denna sättets och produktivitetens helhetssunda aristokratism bortbytas mot den vulgära kamplyckan och dess amusi – det är detta, som utgör ett av de förnämsta tydlighetsvärden jag någonsin tycker mig ha varseblivit i bildningens historia.

(…)

De första ljusen avgöra. En på iakttagelse av djupt enkla, barnsligt allvarsamma villkor uppbyggd studiehängivenhet kan göra underverk. Det torde ingalunda ensamt vara Swedenborgska genomlevanden och vaknanden, som giva rätt till “umgänge med andar”. Den som nått till djupt begrepp av skola (trots en värld omkring av högallvarlig “bildning”) han kan få förbund och underrättelser, sådana som aldrig drömts av högallvarligt skolade. – Här har jag åtminstone varit ärlig, varit verklig. Tomma studier, tomma namn ha aldrig existerat för mig. Allt var umgängestörst, ensamhetsfruktan – blod-törst.

(Atticism – humanism, 1943)

Ögonblick endast! Kanske… Men ögonblick, som kunnat lämna outsinliga brunnar efter sig i medvetandet.
Där det icke finnes något annat ägande än det genom konsten och tanken – där ligga de moment, som äro oss de nödvändigaste, oumbärligaste av alla: de förutan vilka allt rikt, skönt blir till ett giftigt sting, ett grymt hån.

(…)

Ur luften synas de ha hämtat dem, bokstavligen, – sina starkaste jämviktskrafter. Så hos Landor och Emerson, så hos Whitrnan och Nietzsche: i kraft av verklig instinkt till forntidskultur (helhetsmöte av natur och bildning) – empraktisk poesi, empraktisk visdom. Så snart denna divination av ett arkaiskt, ett asklepiadiskt levnadsideal uppflammat, ha de fyllts av produktiv fortkomstmöjlighet. Dagar av lycka… dagar, då de känt sig, som om en enda timme av ren kunskapslycka – vid strand, i skog – hade fört dem vidare, längre, än månader av studier!

(…)

Aldrig har någon i verklighet triumferat över sina fiender mer än på ett sätt: genom att icke ha tid för dem!

(…)

Mystik är tydlighet, är gåta. Det oklara är ingen gåta.

(…)

Pindaros, Edda, ja Gamla testamentet själv visa uppenbart hän på, att – gäller det sammanhang (livs-sammanhang!) – kan ofta det “logiska” sammanhanget vara just – motsatsen.

(…)

Aforismen: den pragmatiska litterära formen, par excellence, Vandrartanke – Kontra lönetanke.

I mötet och händelsen - solutus omni foenore. I detta ligger avskildheten (to aphorismenon*).

Ögonblickets fullhet – och avgränsning. “Ein würdiger Einschnitt in Zeit und Ewigkeit.”

*Det avgränsade.

(…)

Den åldrandes bästa jämnhet -: ur kraften att avvisa ett vunnet och uppnått; vara det rena bladet ännu – för strid, för vår.
Den stora ungdomskonsten: alltid kunna sätta sig på skolbänken, – en samlande, en börjande, en dyrkare av alla tidigheter och första ljus. Det är icke förkrosselsen, som är det egentligt fruktans-värda; det är detta andra: tanken att hava nått något!

(…)

To tes diaites amikton! – Som om det funnes någon grovhet, något förräderi, som, under omständigheter, kan vara grövre än – “hövlighet”, “försonlighet”, “tillgänglighet”!
Men när man kommit så långt, att man faller i extas för det “danska smilet” – då, vid gud, kan man gå hem och lägga sig!

(…)

Det finnes ingen bättre kompass än – flykten. Så länge det finnes något hos dig, som vämjes över dig själv (: som flyr) går du på säker bana, är du ej övergiven.

(Plus salis, 1945)

Till första ljus och helig genesis – allt fästat!

(…)

Min kunskapsmetod: nakenhet, fattigdom; – att kunna ställa mig till disposition för en ljusretning.
Att leva för den absurdaste tanken: denna – att kunna uttänka ett skydd mot mörkret!
Värjandets tempo: det apolliniska tempot: – det mänskliga tempot.

(…)

Spänning – spaning och frid på en gång! En barnslig girighet efter utsikter, stigar och spår och plötslig fjärransyns tjusning, har följt mig hela livet igenom.

(…)

“När själva valfisken har sin lus”, sade en gång Goethe, så får väl jag också finna mig i att ha min“. Det var fråga om en förföljande kritiker, – men var lugn för, att han gärna hade sagt detsamma om många av sina lovtalare!

(…)

Jag var naiv nog att tro, att en ung och dristig människa skulle en gång möta mig och räcka mig handen till bundsförvantskap. Det kommer jag icke att uppleva – men mitt verk skall uppleva det.

(…)

Oavhängigheten har varit min härskande passion. Hur ofta har jag ej sagt mig, i klenmodiga stunder: den har ödelagt ditt liv! – Den förutan skulle jag stupat, innan min verkliga bana begynts; innan jag vetat vad glädje är.

(Nya vakten, 1953)

Ju helare, ju enklare ditt förhållande till dagen, desto händelsedjupare, äventyrsdjupare meditationens kraft.

(…)

Samstämmigheten med sig själv: denna Sokratiska lycka, – concordia, anirni. Ingen har någonsin nått den, utan att av sin samtid ha betraktats som en halvt förryckt.

(…)

Intet är rikare av möjlighet än detta, att verkligen vara ägande av -, hemmahörande uti – vad man äger.
Meditationens gruva heter esse.
Vad i Västerlandet kallas “koncentration”, det är en lamhet, jämförd med Österns begrepp om fördjupning, om frihet.

(…)

Betrakta – andas – mäta. Hålla fast vid detta. Däruti är framsteg möjligt.

(…)

Bäst är skugga; bäst är avsked -, slippa att klaga över “den bittraste ensamhet under sken av mycket sällskap”*; slippa att – i nätter och dagar – vara nära att mista förståndet av äckel över alla de feghets- och dumhetsfraser man nödgats finna sig i att höra, finna sig i att själv uttala – Jag instämmer av hjärtat i Sören Kierkegaards mening: att barn och mycket åldriga äro det enda slags människor, som det stundom kan vara någon vila för sinnet i att tala vid. Från alla de s.k. intelligenta samtal, jag varit vittne till, skulle jag förgäves söka att erinra mig ett ord, som varit värt så mycket som fem öre. För resten får jag bekänna, att jag som oftast känt mig bättre bland de brännmärkta och förolyckade än i vad man kallar “hyggligt folks” sällskap.

(Ars Magna, 1954)

Den största skönhet i ett landskap ligger i den ro, som kan förliknas vid tankehorisontens stillhet i ett rikt, beslutsamt öga.

(…)

Att finna det ädlaste ruset syntes mig stundom som all förnuftig tillvaros mål, all bildnings hemliga mening och livets innersta försvar. I allt glanslöst anade jag symbolen och mystèren av ett oupptäckt, ett obeträtt. Bakom all högre bildning låg för mig det hela paradoxet av en eldfull svalka.

(…)

Det släta är saltets vän – och varaktighetens. Vasst och spetsat – idel dagsverk!

(…)

Tänkar – allvaret: glädjemöjligheten. – Och vari låg den djupaste glädjemöjligheten? I hoppet att få taga sig själv på allvar. Om denna äkthet, denna saklighet har striden stått.

(…)

Av allt som glimmat i denna värld har intet utövat djupare makt över djupa sinnen än – det glanslösa.
Ty – bedrag dig icke: även i det glanslösa är en stjärnhimmel.

(Saltet och helichrysos, 1956)