Vilhelm Ekelund – del 2

Ju mer man ser att leva är högsta konst, desto större hoppet att komma till att älska livet.

(…)

Vilket slöseri med tid, kraft, syn att vilja se genom en skum, nersmutsad ruta, när där finns en klar bredvid! Endast läsa de storstilta böckerna -: så bevarar du din själ och din syn frisk.

(Metron, 1918)

-

De som sett djupast i tiderna ha icke varit de som vetat mest om historien. De ha förstått att fråga sig fram, och däri låg deras produktiva kraft.

(Valda sidor och essays, 1920)

-

Gäller det glädje, gäller det att icke ha någon eftergivenhet mot sig själv; snarare betrakta det som en förbrytelse att icke dagligen göra tillfyllest i detta. Ju finare man tillvaratager och utbildar glädjeambition, desto mer utvidgas sanningsmedvetande. Vad är i själva verket sanningsliv annat än följa troget denna ledtråd, som utgöres av våra finaste glädjeinstinkter? Bland dessa som man i allmänhet räknar till mystikens män har funnits en art människor av rena guldet! Dem borde man icke lämna ur sikte, framfor allt icke den samvetsömhet for glädjen som kommit dem att känna sig, vid ett brott mot den, så som en ordinär människa skulle känna sig efter att ha begått en stöld

och liknande.

(…)

Dagjämningstid! Det skulle alltid vara dagjämningstid. Och ljuset är ju alltid lika nytt. Det är den gråa skrovliga demoniska skorpan Vardag, som icke släpper igenom det. Var dag skulle vara som en resa i ett underbart land, där ingen satt sin fot. Övermod! säger man. Men de som eftersträvat att verkligen vara hemma för dagen ha talat på annat sätt. Alla klaga vi över att livet plumpar ner oss och att allt är en sammansvärjning for att ödelägga våra finaste egendomar, – och lägga armarna i kors och äro förnäma. Var tvekan borde dö, alla tvivel vara lösta i detta Platos ord: varken dagen eller natten äro tillräckliga för den, vilken det ligger om hjärtat att bruka sitt förnuft. Varje situation borde underordnas detta; hela ens förhållande till existens och omgivning behärskas och förklaras härav.

(…)

Ynglingen.

Se ej föraktfullt på ynglingstidens förakt, dess fruktan och bitterhet! Där var den vissa aningen om hem och säkerhet; där var den goda instinkten om en kostbar glädje och trygghet på andra sidan Vulgus’ värld; där var en tankens samvetsömtålighet, offervilja och försakelsefröjd mitt i allt det lättsinniga, förhastade, föraktande. Där var aningen om att det oupphinneligas kärlek är det enda stora fasta i livet. Tala ej så överlägset om denna trotsighet, detta självplågeri, denna kärlek till smärtan. Det har funnits, det finnes sådana som i denna trotsighet så småningom lärt sig kärleken till andra, finare och högre smärtor, finare och högre trotsigheter: lärt sig modet att hängiva sig åt len smärtfulla kuren att få sin själs krankheter, sina lögnaktigheter, sina orättvisheter brända ut ur deras dolda gömslen.

(…)

Att träda in i en blomsterrik skog.

Att träda in i en blomsterrik skog om våren kan giva oss en känsla som trädde vi in i en andevärld; eller, som hade just blivit tyst här inne, – som hade talande, sjungande stämmor plötsligt sänkt sig till hemlighetsfulla viskanden. Vem vet vad som säges i skogen, när ingen är där!

(…)

Ljuset.

Ljuset släcker alla smärtor. Ljuset är det svalaste av allt.

(…)

Livets korthet.

Vad är ljuvligare än den vita nordiska junimorgonhimlen! Hur många junimorgnar är där på ett människoliv? De äro ej så synnerligen svåra att räkna, – och allra minst dem man verkligen mött!

(…)

Stoltheten.

Vill du hålla dig upprätt – : fall, på knä. Endast i vördnad är människa människa.

(…)

Träd.

Hur kunna träd sörja! Dryaden i storstadens stenöknar, mellan gnistrande spårvagnsledningar och dånande vagnar, äro icke samma fridfulla väsen som skogens och landsbygdens. Ovidius skulle diktat brottsligas andar fördömda till att tråna i dessa kronor som vissna mitt i sommaren, och Anthologiens skalder skulle låtit dem klaga i impressionistiska epigram. Träd äro varelser som trivas bland goda människor; pöbeln föraktar dem och finner det löjligt att kunna glädja sig över sådant. Träd äro kanske de lyckligaste och skönaste varelserna i skapelsen, och det väcker en så egendomlig känsla att se dem förnedrade och skymfade. Ur ett träd talar överlägsen mildhet och lycka; man blir ren och fin i sinnet när man kan närma sig dess genius och se det med den inre synen. Hur månget träd fanns det ej, som varit som skyddsande, varnare och lärare för de barn som växt upp i dess hägn och aldrig glömt dess viskning.

Page 3 of 4 | Previous page | Next page