Vilhelm Ekelund – del 2

Läsa dessa böcker ofta. Sådana kunna endast läsas långsamt. Böcker som man kan läsa hastigt…! Man känner en bok bl.a. på att den måste läsas långsamt. Att det finns folk som också äro i stånd till att läsa den “fort” är icke bokens fel!

Läsa hastigt lir precis lika galet som äta hastigt.

Om man kunde riktigt klart utsäga vad det är som gör en bok till bok.

Somliga tro att det ligger i något de kalla “komposition” och som de ha en oerhörd respekt för.

Vad som gör komposition i en bok – for att nu använda detta det dummaste av alla dumma uttryck – är detsammu som engelsmännen kalla folklighet (gentlemanliness: the gentle Shakespeare t.ex,) ; det är kraften till förbindelse med den mänskliga agelägenheten, kärleken till den; det är i själva aromen av världsobesmittad, konventionslös, vårlig, ny, ren natur.

(..)

Larmet av en stor stad kan ha något melodiskt, välgörande. Jag hade en gång ett rum, som var så beläget, att det oavbrutna bullret utifrån, på något avstånd, över en gård, kom till att likna ljudet av ett vattenfall, ett kvarnfall i en å, som man förnimmer det i en stilla sommarnatt. Det sög upp och smälte samman i sin massa allt enskilt pinande och irriterande.

(…)

Att vilja ha det hela på en gång och färdigt är ett stort misstag. Man skall icke sätta sig och vänta på klarheten och tro att verket kommer som en blixt och visar dig vägarna gratis. Man får treva sig fram på god tro och vara nöjd med litet. Så håller man kraften och modet vid liv. Man ser ofta en typ av gott begåvade artister och diktare som icke kunna färmå sig till sådant långsamt segt sökande, icke vilja sätta handen till verket förrän de fått det liksom till skänks, och på något mystiskt vis – varom de ha en högst oklar föreställning – alla svårigheter och alla tvivelaktigheter blåsts undan. Under tiden sinar emellertid kraften, helt enkelt på grund av bristande övning, liksom en muskel svinner hän när den ligger obrukad. Och folk med mindre begåvning men mer förnöjsamhet gå dem långt förbi. Den som tror sig klok och “genial” en gång för alla har stängt dörrar och fönster för sanningen, men den som känner sin fattigdom har öppnat dem och blir belönad.

(…)

Livet är överallt mörkt kraftigt Shakespeareskt. På varje punkt är där lika långt till det heligaste.

(…)

Citera är farligt. Det finns ord som äro så starka, så lågande av liv att de bränna tvärs igenom en bok, tillintetgöra den.

(…)

Varpå känner man den goda boken.” Bl.a. därpå att man blir delaktig av skribentens egen glädje vid sitt arbete, Den egentliga tråkigheten ligger, mycket riktigt, i glädjelösheten. Ty det andligas innersta väsen är glädje.

(…)

När man kommit långt bort från sig själv, när livet slungat in sina grövsta stenar i ens spindelvävar, då är förnöjsamhet av nöden. Vägen hem är lång och tung – man ville förtvivla.

(…)

Till att förstå mycket måste man ha förirrat sig djupt in i törnesnåren… De varnande exemplen hjälpa ej; man måste själv vara nära att bliva ett sådant, innan man ser klart.

(…)

Finns det någonsin tankevilja utan maktvilja? Ja – en obeskrivligt ljuv – : när man är döden nära. Är detta det bästa?

(…)

När man mistat alla ambitioner, går man under – : ifall man icke samtidigt upptäcker för sitt inre öga den största och gudalikaste av alla – den att icke ha någon.

(…)

Det hemlösa i livet – : man kan bära det i hjärtat som förlamande, förtärande makt; och man kan hava det som tordön och blixt kring sitt huvud. Det vore förlust, det vore mord på din själ att tillstänga alla dörrar för sorgen; men sorg är icke rätt sorg, om den icke lyfter.

(…)

Där är ställen hos vissa författare som liksom ligga utanför ramen av deras verk, ställen där man plötsligt känner att mannen som talar icke är den litteräre arbetaren Så och Så, utan människan, högt över all “litteratur”, klar, djup, god – men också med en vild klang, som far genom själen likt sjöfågelsskriket kring en ödslig havsvik.

(…)

För de sterila (“die Besserwisser”) är aldrig något bra nog. För entusiasten är heller aldrig något bra nog. Men det är en annan sak!

(…)

När man kommit därhän att man finner det bekvämast och intressantast att låta irritera sig av livseländet, svär man på alltings lönlöshet. Men i själva verket är det enda bekväma och intressanta att icke låta irritera sig. Världen är icke ful; den är förfärlig, ja – men det är något helt annat.

(Veri similia, 1915-1916)

-

Page 2 of 4 | Previous page | Next page