Vilhelm Ekelund – del 2
(del 1) (del 2) (del 3) (del 4)
Det lidande geniet lämnar jag kvar hos Vilhelm Ekelund; mina byten är ovidlåtenhetstanken, naturinlevelsen, kulturkritiken, nonkonformismen, det levda skrivandet.
När man har en fruktansvärd känslighet, en smärtsam irascibilité för dumheten, förtalet, orättvisan – då är det i sanning den fruktansvärdaste olycka att också vara tung, stel, föga rörlig. Då är fara för kvävning nära. Den som har en himmel av oupphörligt sig tornande förmörkande molnmassor kan vara lycklig: om han är storm. Så var Strindberg lycklig.
(Agenda, 1913-1914)
-
Lycklig den som kan resa ifrån sitt kval. Den lyckan har den producerande. Med arbete lägger han länder och hav mellan sig och sin misär.
(…)
Att vara rik och misantropisk går väl för sig. Schopenhauer blommade förträffligt i sitt världsförakt. Men ve dig, fattiga människoföraktare! – dina vägar äro glödgade.
(…)
Sedan Emerson, Amiel, Nietzsche upptäckt det stora poemet, – kan någon längre taga “lyriken”, denna de intellektuellt impotentas konst, på allvar?
(Nordiskt och klassiskt, 1914)
-
Halkyone
I den nordiska poesien dominerar sommarn, helt naturligt. Vinterns kraftiga skönheter har man sällan rätt haft öga för. Egendomligt förefaller det att diktningen sålunda aldrig riktigt uppmärksammat den underliga tiden kring vintersolståndet, de s.k. halcyonides: dessa mörkgyllne mäktiga dagar, då horisonten växer, havet krusar sig som om sommaren, det sakta vågsuset har en sommarlig ton och öar plötsligt blir synliga, som varit dolda under synranden sedan de första höstfrostdagarna. Mitt på dagen råder ett milt varmt dunkel likt skymningen av en högsommarkväll.
Hur stor är ej symbolen i den gamla dikten, sorgens segersymbol. På det nakna havet lägger den underliga fågeln, Halkyone, sitt bo i dessa korta fridsdagar. De stora andarna äro dessa halkyoner i mänsklighetens liv. För andens seger lägger sig tillvarons vinterstorm. De skapa och föda i några korta dagar, medan ljus och mörker kämpa. Havet lyder, och den sällsynta artens bestånd är säkrat.
(…)
Dagen
Dagen är en prins som går förklädd.
Livets konst: att hålla dagen i ära.
Så listigt är livet, att vi för idel indisposition och förströddhet låta det gå oss ur händerna. Alltid var där något som först skulle röjas ur vägen, fejas väck: alltid var det någon annan dag som skulle bli den riktiga och aldrig den närvarande, som ju var en helt simpel vanlig dag…
- – - -
Den morgon jag står upp för första gången efter en sjukdom och ser havet och öarnas backar skina i solblåsten genom trädgårdens blommande popplar vet jag mer än jag
någonsin fått veta i studierna. Intet ord av Montesquieu älskar jag så som detta: “Jag vaknar varje morgon med en hemlighetsfull glädje över att se ljuset; jag ser det med ett slags hänryckning.”
(…)
Böcker som man blir färdig med äro rakt inga böcker. En riktig bok är en outtömlighet, liksom ett riktigt lyriskt poem. De verkliga amatörerna av den ädla skrivkonsten känner man igen på, att de ge den största njutningen vid omläsningen. De duga därför endast för läskunniga – ett nästan lika sällsynt släkte som de goda författarna. – Publicitetens tunna luft! När en diktare blivit offentligt erkänd och offentligt hatad, är han som ett träd som flyttats från sin goda fredade växtplats i skogen ut på en stadsgatans asfalt. Den moderna litteraturen ger mestadels bilden av en park eller en trädgård. Avsiktligheten skär i ögonen. -
(…)
Att man lider av “världens orättvisa” bevisar först och främst att man – har god tid. De som haft något ordentligt att göra ha ignorerat allt sådant. De ha icke tid.
(…)
Jag blir glad, när jag hör den 90-årige Carlyle vid läsningen av Plutarchos göra den anmärkningen: skillnaden mellan goda böcker och dåliga är bokstavligen omätlig.
Läsa är kanske bara ett surrogat för bättre, men det är sannerligen ingen liten sak att hålla blicken klar för det faktum att några böcker är verkliga böcker, ett faktum som icke alltför många ha sinne för.
Page 1 of 4 | Next page