“som om det över hela jorden föll ett regn över alla jordens gräsmattor”
Det finns inte längre mycket att hoppas på, men till en sak växer tron var dag. Vi befinner oss där just nu – och än mer i framtiden.
Internet erbjuder alla den uppslukande känslan av tidslöshet som tidigare reserverats åt programmerare, spelfanatiker, hårda nördar – maskinen tar över, fysiska rörelser minimeras till fingrar över tangentbordet. Det erbjuder så många, så mycket.
Det behövs ett nytt gränssnitt. Var är de VR-glasögon, -handskar, och -penisfodral som vi lärde känna i gräsklipparmannen och den där Aerosmith-videon? Var är de vätskefyllda tankarna där vi flyter i data? Var är de kombinerade ftp-servrarna och begravningbyråerna? Jag får ont i ögon, rygg och nacke av skärm, mus och tangentbord – när jag egentligen vill vara uppkopplad hela tiden.
Förorternas betongbyggen, löneslavsbarracker, stadscentrats affärspyramider raseras, feodalismens kullersten bryts upp och kastas åt helvete – och sprawlet lever. Datornätverken måste integreras i arkitekturen. Man måste kunna kolla sin mail vid trafikljusen och rådfråga irc-kanalerna vid köttdisken. Som göteborgare vill man gå utmed stranden i Rio de Janeiro medelst några enkla knapptryckningar. Och självklart skall nätradio kall, mekanisk electro pumpas ut i monteringshallarna.
Mänsklighetens slut, ett rhizomatisk nätverk för cp-skador, androider, sjukdomar, köttrobotar, artificiell intelligens, cyborger, maskinapor – vad tänkte amerikanska militären egentligen på när de planerade för framtida kärnvapenkrig?
Jag pratade med en polare om att varje generation har något definierande över sig, nån överskuggande händelse; första världskriget, andra världskriget, Vietnamkriget -