Vilhelm Ekelund – del 1

(del 1) (del 2) (del 3) (del 4)

I en not till Vilhelm Ekelund (från Exempel – anteckningar i levnadskonst) refererar Ulf I. Eriksson, ovanligt nog, till det egna livet:

“Ordet här är ‘lifshandling’, ‘handlande lif’ (Båge och lyra 1932) – ej fantasm – ett värde som tillfaller det först när jag förmår ta emot ‘visheten af att vara en flykting, en skyddssökande’. Under flykt blir verkligheten till: jag underkastar mig inte längre. I detta omöjliga av uppbrott och obegränsning fann jag i Vilhelm Ekelunds etopoesi ledning, framkomstmöjlighet.”

Den personliga tonen är otypiskt Eriksson; men typiskt en Ekelund-läsning. Det känns naturligt att sitta med papper och penna – för samtal, modifiering, vidareutveckling – när man läser honom. Med sina livsingripande, oavslutade kvalitéer påminner Ekelunds aforistik mer än mycket annat om Benjamins revolutionära litteratur.

Nedan följer första delen (andra delen finns här, och tredje här) av mina utvalda Ekelund-citat (tagna från Lennart Bruces Det andra ljuset):

“Låt vara att livet måhända är något som ej kan försvaras och bättre icke hade funnits, är det dock stoltare, skönare att vandra hän sin bana under den mörka järnhimlen av evig meningslöshet än känna sig vara det tarvliga objektet för ett mystiskt blindbockspel med en slutlig upplösningsakt i ett jolmigt religiöst paradis. Finns gud, är ju människan löjlig! Hellre den eviga kölden, ödsligheten, öknen och kvalet – ty i dem vinner människan storhet.”

“Det ligger i konstnärens natur att aldrig kunna vila vid något redan vunnet, han är som opieätaren som, en gång fjättrad vid giftet, måste ständigt öka sin ranson för att nå fullständig bedövning.”

(Böcker och vandringar)

“Att glädjen över framgång, världens gunst o.d. är ett svagt, förvirrat, ovärdigt sinnestillstånd var jag alltid fast övertygad om. I sådana tillstånd – det vore ej mänskligt att vara fri från dem – törsta mina nerver efter det ödsliga och beska.”

“I fråga om uppfattning av “djur” och växter kommer framtidens människor att betrakta oss som vildar. Att människan är djur ver man nu. För mig är det naturligt att betrakta vissa djur som – människor. Hunden är oftast ett barn. Hästen har så ofta uttrycket av en djupt livstrött människa.”

“Det personliga hos växter och träd kommer troligtvis för framtidens tänkande och diktande människor att bliva ett rikt, viktigt område.

(…)

De eländiga parodierna på furor i Berlintrakten likna förlästa preussiska magistrar av pseudogermansk typ med smutsgult skägg och ansikten som finniga svin. Jag såg ett sådant träd som alldeles tydligt bar glasögon.”

(Agenda)