Sprawl 1 – Ord men inget språk (del 5)

(taget från Lars Mikael Raattamaas diktsamling Politiskt Våld)

> ORD MEN INGET SPRÅK <

“Det var där livet fanns, på något vis.” Susan Howe säger det. I en intervju. Hon berättar om tiden vid början av åttiotalet. Om överlappningen mellan poesi och teori. Jag minns det, bara något år senare. The Clash hade splittrats. Mick Jones var inte med längre. I bokhandeln stod det böcker som hette Vansinnets historia, Minima moralia, A Thousand Plateaus, Upplysningens dialektik, Truth in Painting, Anxiety of influence. Susan Howe säger: “När jag gick in på en bokhandel, gick jag direkt till kritikhyllan. Alla gjorde det. Blanchot, Bataille, Derrida…” Vi behövde inte ens förstå. Jag hade samlat på namn på punkband, nu samlade jag på tyska och franska namn.

if like living it overwhelms but doesn’t

mend there’s nothing you easily can do.

find one

that does thus explore it

extol it. one.

there are guides no longer

are only us followers. will surely grow.

also tell us that we falter, so we can

as soon as we can, possibly. as we can.

we will.

Bruce Andrews, Getting readv to have been

frightened, 1988

Den här texten handlar om language. Eller rättare L=A=N=G=U=A=G=E. Sakta börjar också det ordet fastna. En amerikansk grupp poeter. Från slutet av 70-talet och framåt. introduktionen sker inte här. Den finns i nummer 6 och 7-8 av OEI (2001). Några viktiga trådar bara. Charles Bernstein, som tillsammans med Bruce Andrews startade L=A=N=G=U=A=G=E – det var en tidning – har talat om deras arbete som redaktionellt. Language var en poetisk rörelse utan program och manifest. De ville samla skrivande människor runt om i USA som de tyckte arbetade med samma sak. Därur den andra tråden, Language har alltid varit småskaligt. Små förlag, uppläsningar med få människor, små upplagor. Numer har flera av de som var med och startade rörelsen välbetalda professorstjänster men på något sätt fortsätter småskaligheten. En ovilja mot en centraliserad poesiindustri med sina Walt Whitman och Allen Ginsberg-kopior, där passar också spoken word ofta väldigt väl in. Language i kortversionen är upplösningen av all essentialism. Konkret och materiellt – ordens teknologi. Language handlar om språkblivandet.

Det är där livet finns. Det är det som den här texten handlar om. Ungefär ett decennium efter kritikhyllorna började jag se Language. Det fanns poeter som arbetade med samma saker som jag, jag behövde inte bara gå tillbaka till sextiotalet och Bengt-Emil Johnson. Orden; de konkreta orden; ordens materia; ingenting är neutralt; det jag har skrivit har jag skrivit på raderna; inte ens tystnaden är neutral; de politiska orden; alla dikotomier dödar; Form-innehåll my ass; politiken finns inte i innehållet; politiken löser upp den binära maktrelationen; poesin måste skrivas i alla former; också de som ännu inte finns; poesiblivandet. Så där ungefär. Det är där livet finns. Jag har aldrig i någon högre grad läst samtida poesi. I alla fall inte på främmande språk. Plötsligt en flod. En konkret flod.

och några väljer Shaffer. De bankar

desto bättre. Och det ser ut att vara

skyldigsmuttar

sådana män litar på. Några låter mödrar

besätta vakttornet, kommer verkligen in

till hennes yppighet, enkel men liderlig,

fyll hennes

fantasier tills hon sjunger psalmer.

Be henne och tigg fast vid sängen

med magen och väskorna fullproppade av

grädde gödd med mat, fryst allt som ätits,

i slagdängan godögats fog, högt

slumra in, och vakna från hetharm

rånaren gör kniven, ledsen-snuten

togs ut, gick iväg att ströva omkring för

evigt.

Frestade var tunga att säga annorledes.

Stacy Doris, Paramour, 2000,

min översättning.

Tomas Tranströmer skrev i Det vilda torget från 1983: “Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk”. Jag har alltid haft en känsla av att det är mig han menar. Tranströmer skrev så himla fint. Alla poeter verkade skriva som han. Alla läsare ville läsa honom. Det jag skrev liknade inte dikter, det liknade inte språk. I ett refusionsbrev skrev förlaget: “Det känns som att vara instängd i bruset.” Det är den finaste kritik jag har fått. Det var exakt så jag ville skriva. En kamrat gav mig rådet att skriva som om det liknade dikter. Då blev boken publicerad. Glädjens krig… Sedan började texterna alltmer likna poesi igen.

Page 1 of 2 | Next page