Sprawl 1 – Om det modernaste (del 1)

Dialogen vill framställa det främmande som något välbekant. Poiesis går motsatt väg. För att försätta sig ansikte mot ansikte med det främmande söker sig poesin genom det bekanta: ting; namn; rutiner. Genom att låta det främmande som alltid finns där i det välbekanta grå skina. Glimt av ljus kommer in i den dunkla versen. Men det gråa undgår på intet sätt att förvandlas till stereotyp, det intressanta är egentligen nyansen, mellanläget. När vi får syn på vanligheten på nytt där i mörkret så visar den sig vara byggd av starka nyanser. Finna är annorstädes – Ett hittande utan ljus.

Dikt 2 i avdelning II i Partitur av Gunnar Ekelöf:

En getabock med människohuvud

lever på litet men har makten att tänka

ett underligt grekiskt djur

eller ett djur från Tvåflodslandet

inte egyptier

då vore kroppen mänskans

och huvudet djurets

Bort det! Min kropp är av kättja

och över kättjan tänker jag

tankar som gjort min kättja till kärlek

Jag ser på dig! Tala kan jag dock intet

Jag glömmer min munfull tistlar

och ser på dig uppmärksamt

med den avlånga blicken

som jag valde att behålla

för att mitt kött skulle bli så segt

för naturligtvis skjuter du

Gåvan till din hemstads museum

av detta monstrum är dig mera värd än den

dubbla visdom mitt huvud verkligen

innehåller Ser du mig ser du dig prydd av

ordnar men du skall inte få mig Skjuter du

mig finns jag annorstädes och vad du i

triumf rusar fram till är bara din egen

fåfängas ruttnande lik: ett gethuvud med en

obscen kropp av människa

När vi rör oss på poesins fält så infinner sig gärna rädslan att någon har varit där förut; för att rörelsen inte är ny och ren. Det är en onödig rädsla som springer ur viljan att äga. Den vill ockupera land snarare än producera tid. När poesin rör sig i rummet så kan vi vara säkra på att någon annan har varit där förut – det är rummets rikedom; men när poesin rör sig i tiden så kan vi vara lika säkra på att ingen ännu varit där – det är tidens rikedom.

Det nya äger två former: det främmande men också återkomsten, den eviga vanligheten. Viljan till det främmande handlar om att våga se; återkomsten om att se sig själv som det monstruösa. Att se det snarlika i stället för det lika. Anagnorisis, igenkännandets klara vändpunkt, blir då att se sig själv återkomma, som det monstruösa, som det främmande. Det kusliga, Das Unheimliche, det ohemliga, det ohemlika. Ett gruvligt återvändande: det vanligas katatoniska vansinne. Upprepningen av det vanliga är en besvärjelse av det nya. Så erbjuder Poiesis sin hoppfullhet: inte den hemlika utan gryningens fruktansvärda hoppfullhet. Grauen. Det nya finns alltid där om vi vågar se det. En hoppfullhet utan hopp har den kallats. Poesin tvingar oss att se hoppet, det nya, som en operativ funktion snarare än som hemstadens museum. Hoppet är en plats där vi kan vistas men som vi inte kan äga. Vi måste tänka oss hoppet erövringen förutan.

Poesin har ingen hemvist i sig själv. “Hem är dit vi alla är på väg men där ännu ingen varit”, skriver Ernst Bloch. Poiesis längtar efter att skapa ett hem men lyckas aldrig fylla detta begär därför att själva hemmet, den trygghet som dialogen vill leda oss in i, blottas av poesin som något monstruöst, något främmande. Inte ens i språket tillåts vi att känna oss hemma. Vägen till det nya är att betrakta språket som något annat än ett kommunikationsmedel. Som kommunikationsmedel har språket – så fyllt av missförstånd – aldrig varit särskilt effektivt. Skylten, för att inte tala om elstöten, är många gånger tydligare.

Jag brukar betrakta språket som en katt: som en egensinnig varelse med en stark vilja. Om vi ger den grädde varje dag så kan vi kanske få dess gunst och uppmärksamhet. Den vill inte lyda när vi vill utan visar i stället sin vänlighet när vi som minst väntar oss det. Stundom kommer den fram, kelsjuk och varm, för att nästa stund klösa den smekande och vända sig om och gå därifrån. Sådana är de: kattens starka färger där i mörkret. Naturligtvis är det enklare att som dialogens barnmorska välja ett nallebjörnsspråk, eller till och med att använda orden som jongleringskäglor. Men den tryggheten erbjuder inte poesin. Jag vet inte om kattens vilja att låta en och samma sak vara än stor och än liten var orsak nog att visa ut den ur staten. Men katten är det modernaste djuret.

Page 2 of 2 | Previous page