Sprawl 1 – Om det modernaste (del 1)

Första gången jag kollade igenom Politiskt våld såg Lars Mikael Raattamaas poesi bara ut som obegriplig dynga, och jag antog att essäerna i samma bok var ointressant dynga. Det är dom inte. Finnjäveln från förorten har här grävt ner ammunition för alla som vill tänka kring arkitektur, men inte vet vart de ska börja.

Sprawl 1 – tänkandets prosa är en starkt polemisk och lättläst introduktion till de samtida samtalen kring arktiektur; hur staden snart kan vara inne i en fjärde fas, där stadsplaneringen decentraliseras och förorterna tar över; om Thirdspace, Sprawl, Synekism, och New Urbanism; hur arkitektur är maktutövning; hur tanke- och arbetarfientlig det nuvarande arkitektoniska klimatet är; vilken jävla fitta Jerker Söderlind och hans polare är; hur stadsplanering och arkitektur ofta delas upp på ett falsk sätt.

Raattamaa skjuter fortfarande 95% av sin lyrik långt över huvet på mig, men essäerna är genomgående intressanta. Språksnacket i Förord till sveket går dock bort här. Inledande Om det modernaste lägger grunden för Raattamaas fortsatta resonerande, annars skulle det stycket behandlats på samma sätt. Avslutande Ord men inget språk viker även den av från arkitekturen, men är intressant då samma kommunistiska tänkande som förut behandlat arkitekturen här läggs ner över litteraturen.

***

SPRAWL 1
TÄNKANDETS PROSA

> OM DET MODERNASTE <

Det är en gammal visa men den tål att sjungas på nytt. I den tionde och sista boken i Stat visas poeten ut av Sokrates ty “diktaren inplanterar en dålig författning i den enskilda människans själ, genom att smeka den oförnuftiga delen i själen, som ej förmår att skilja stort och smått utan anser en och samma sak än stor och än liten”. Ibland är det en visa av lamentationer, ibland öppnas portarna på nytt och poeten välkomnas tillbaka, om så blott för en tid, med en önskan om tröst och hoppfullhet. Men låt oss varken gråta eller förlåta, frågan är allvarligare än så. Samtidigt som poeten visas ut så lär oss Sokrates en annan visa: dialogen.

Dialogen ersätter poesin, och fortsätter alltid att ersätta den. I Teaitetos talar Sokrates om dialogen som sin förlossningskonst. Han vill vagga in oss i en trygg värld, stadigt byggd av de bestämningar vi alltid burit inom oss och som Sokrates nu låter framträda. Den vedertagna bilden av dialogen är jämlikar i samtal, men lyssna ett ögonblick till Teaitetos repliker ur den berömda barnmorskepassagen: Jo; Ja gör det!; Ja visst; Det är sannolikt; Jo visst; Så är det; Nej det har jag aldrig hört; Nej, till samma; Nej det är ej troligt; Ja tydligen; Jo. Vårt eget fria tal är aldrig medskapare i dialogen. Sokrates, alla dialogers moder, vill i stället förlossa det som vi ändå redan visste. Förmodandet är den nya statens konst: sunt förnuft (en och samma sak kan ju inte vara än stor och än liten), common sense. Egentligen är vi ju alla överens.

Poesin vill något annat. Den som visas ut ur staten är Poiesis, en människa som tror sig kunna skapa något nytt. Poiesis kan förvisso vara vilken hantverkare som helst, det farliga är att vilja det nya. Men det är mot skriftkonstnären Sokrates vrede riktas. Mot poesin som envist söker vägar in i det nya. I dialogens regim är poesin – viljan att tänka annorstädes en omöjlig invånare.

Vi ges en bild av Poiesis i en dikt av Nelly Sachs, ur Glödande gåtor (Gunnar Ekelöfs tolkning).

Glimt av ljus kommer in i den dunkla versen
flaggar med fanan Förstå
Jag skall i grå fasa sökande gå
Finna är annorstädes -

“Jag skriver därför att jag inte vill ha de ord jag hittar först inom mig” säger Roland Barthes i I ordkonstens lustgård, och fortsätter med att göra en skillnad mellan det nya och nyheten: “Det Nya är ingen modesak.” En trend skapas aldrig av den som kommer först utan av tvåan. Det finns alltid ett element av tröst i trenden, det nya är däremot något monstruöst. Ekelöf översätter Nelly Sachs ord “Grauen” med “grå fasa”. Grauen betyder gryning, twilight, tveljus, men också gruvan, bävan. Det monstruösa ögonblick i uppvaknandet då allting tycks nytt; då allting tycks röra sig. Där går Poiesis: sökande i tvetydigheten; flyr framåt. Sådan är poesins sätt att förstå: sanningen är något ständigt komplext, en vägran att skilja mellan stort och smått; Grauen. Först när det nya frusit till ett enkelt, entydigt begrepp, bestämt av sin lika entydiga motsats, en stereotyp, framstår det som nyhet.

Dialogen vill framställa det främmande som något välbekant. Poiesis går motsatt väg. För att försätta sig ansikte mot ansikte med det främmande söker sig poesin genom det bekanta: ting; namn; rutiner. Genom att låta det främmande som alltid finns där i det välbekanta grå skina. Glimt av ljus kommer in i den dunkla versen. Men det gråa undgår på intet sätt att förvandlas till stereotyp, det intressanta är egentligen nyansen, mellanläget. När vi får syn på vanligheten på nytt där i mörkret så visar den sig vara byggd av starka nyanser. Finna är annorstädes – Ett hittande utan ljus.

Dikt 2 i avdelning II i Partitur av Gunnar Ekelöf:

En getabock med människohuvud
lever på litet men har makten att tänka
ett underligt grekiskt djur
eller ett djur från Tvåflodslandet
inte egyptier
då vore kroppen mänskans
och huvudet djurets
Bort det! Min kropp är av kättja
och över kättjan tänker jag
tankar som gjort min kättja till kärlek
Jag ser på dig! Tala kan jag dock intet
Jag glömmer min munfull tistlar
och ser på dig uppmärksamt
med den avlånga blicken
som jag valde att behålla
för att mitt kött skulle bli så segt
för naturligtvis skjuter du
Gåvan till din hemstads museum
av detta monstrum är dig mera värd än den
dubbla visdom mitt huvud verkligen
innehåller Ser du mig ser du dig prydd av
ordnar men du skall inte få mig Skjuter du
mig finns jag annorstädes och vad du i
triumf rusar fram till är bara din egen
fåfängas ruttnande lik: ett gethuvud med en
obscen kropp av människa

När vi rör oss på poesins fält så infinner sig gärna rädslan att någon har varit där förut; för att rörelsen inte är ny och ren. Det är en onödig rädsla som springer ur viljan att äga. Den vill ockupera land snarare än producera tid. När poesin rör sig i rummet så kan vi vara säkra på att någon annan har varit där förut – det är rummets rikedom; men när poesin rör sig i tiden så kan vi vara lika säkra på att ingen ännu varit där – det är tidens rikedom.

Det nya äger två former: det främmande men också återkomsten, den eviga vanligheten. Viljan till det främmande handlar om att våga se; återkomsten om att se sig själv som det monstruösa. Att se det snarlika i stället för det lika. Anagnorisis, igenkännandets klara vändpunkt, blir då att se sig själv återkomma, som det monstruösa, som det främmande. Det kusliga, Das Unheimliche, det ohemliga, det ohemlika. Ett gruvligt återvändande: det vanligas katatoniska vansinne. Upprepningen av det vanliga är en besvärjelse av det nya. Så erbjuder Poiesis sin hoppfullhet: inte den hemlika utan gryningens fruktansvärda hoppfullhet. Grauen. Det nya finns alltid där om vi vågar se det. En hoppfullhet utan hopp har den kallats. Poesin tvingar oss att se hoppet, det nya, som en operativ funktion snarare än som hemstadens museum. Hoppet är en plats där vi kan vistas men som vi inte kan äga. Vi måste tänka oss hoppet erövringen förutan.

Poesin har ingen hemvist i sig själv. “Hem är dit vi alla är på väg men där ännu ingen varit”, skriver Ernst Bloch. Poiesis längtar efter att skapa ett hem men lyckas aldrig fylla detta begär därför att själva hemmet, den trygghet som dialogen vill leda oss in i, blottas av poesin som något monstruöst, något främmande. Inte ens i språket tillåts vi att känna oss hemma. Vägen till det nya är att betrakta språket som något annat än ett kommunikationsmedel. Som kommunikationsmedel har språket – så fyllt av missförstånd – aldrig varit särskilt effektivt. Skylten, för att inte tala om elstöten, är många gånger tydligare.

Jag brukar betrakta språket som en katt: som en egensinnig varelse med en stark vilja. Om vi ger den grädde varje dag så kan vi kanske få dess gunst och uppmärksamhet. Den vill inte lyda när vi vill utan visar i stället sin vänlighet när vi som minst väntar oss det. Stundom kommer den fram, kelsjuk och varm, för att nästa stund klösa den smekande och vända sig om och gå därifrån. Sådana är de: kattens starka färger där i mörkret. Naturligtvis är det enklare att som dialogens barnmorska välja ett nallebjörnsspråk, eller till och med att använda orden som jongleringskäglor. Men den tryggheten erbjuder inte poesin. Jag vet inte om kattens vilja att låta en och samma sak vara än stor och än liten var orsak nog att visa ut den ur staten. Men katten är det modernaste djuret.