Sprawl 1 – O min stad! (del 3)
Någonstans där påbörjas en förändring av stadsbyggnadsteorin, i USA talar man ibland om att man går från Chicago-skolan till Los Angeles-skolan.Viljan gäller just att förstå staden som krisfenomen, och gora det mot en bakgrund av den “spacial turn” som börjar anas inom humaniora och samhällsvetenskaper.
Är då Los Angeles en användbar bild för att förstå städer generellt? Är Los Angeles ett särfall eller ett typexempel? Edvard Soja talar om att bjuda in alla som intresserar sig för staden och rummet till ett nytt samtal som bygger på att staden och rummet är en komplex artefakt som inte låter sig reduceras vare sig till natur eller matematik. (Och i ljuset av detta framstår space syntax som alltför reducerad till erfarenhetstömda spelmönster för att kunna tala om rum – det är snarare tidsliga fenomen som diskuteras och alltför reducerad till neutrala binariteter för att kunna tala om syntax – den saknar exempelvis metrikens rytm.)
Den komplexa väv av tolkningsmodeller Soja lägger ut ser ungefär ut som följer: Postfordism: Frågan om vad som händer idag med den urbana industrialismen; Vad betyder kravet på flexibilitet för rummet; Hur förhåller sig specialisering och territorialisering till varandra? Kosmopolis: Vad är den globaliserade staden; Hur lokaliserar sig kapital, arbete och kultur idag; Är det i själva verket så som Saskia Sassen påpekat att platsen snarare har ökat än minskat i betydelse, att vi ser en ny centralism där decentrering vore möjlig? Exopolis: Frågan om förorten, om kantstaden; Staden vänder sig ut-och-in i en dubbel rörelse av decentrering och recentrering, en stad utan utsida; Är stadens renässans en rekonstruktion av innerstaden som regionalt köpcentrum? Den fraktala staden: Vi ser överallt en normalisering av ojämlikheter; Vi ser också en samtidig polarisering och hybridisering där gamla dikotomier mellan man -kvinna vit-svart ordnar sig i nya mönster men tenderar att osynliggöras i drömmarna om en naturlig stad; Klass, kön och ras är i dag lika viktiga stadsplaneringsinstrument som gata, fastighet och park. Den befästa arkipelagen: Slår en alltför stark vilja till säkerhet och trygghet tillbaka mot sig själv; Social reglering; Är drömmen om den varma täta socialiteten i själva verket en mycket sträng rumslig disciplinering? Simcity: Frågan om förnyelse av den urbana föreställningsförmågan; Det verkliga och det föreställda glider in i och ut ur varandra; En vardagslivets hyperrealitet kontra återuppfinnandet av det naturliga.
Staden liknar alltmer arkipelagen. Och vi måste vänja oss vid att förstå den som ett kontinuerligt krisfenomen som möjligen har sin enda substans i sångerna.
Page 3 of 3 | Previous page