Sprawl 1 – O min stad! (del 3)
Ur sin läsning, Metropolis = moderstaden, skriver Soja stadens historia utifrån tre urbana revolutioner. Först stadens födelse i Çatal Hüyük och Jeriko 7 0006 000 f. Kr., städer på omkring 10 000 invånare med krukmakeri och viss konstnärlig verksamhet. Den andra revolutionen är kungastaden/gudsstaden. Den inleds med tvåflodslandets städer Eridu, Babylon, Ur, Uruk. Det är en vattenregleringsteknikens revolution, men också den tid då hjulet och geometrin (triangeln) uppfinns. Städerna blir ända upp till en miljon invånare.
Den tredje revolutionen är industrialismens städer Manchester och Chicago. Här börjar Kungastadens centraliserade form och byråkrati decentreras. Nya städer uppstår också väldigt snabbt. I samtliga dessa steg har förhållandet mellan maktens centrum (metro-, modern) och de kolonialiserade kringområdena, förorterna för att använda ett samtida språkbruk, spelat en avgörande roll för staden som arkitektur.Vad är då Postmetropolis? Just sin egen fråga. Vi kan inte ännu avgöra om vi gått igenom ännu en revolution, däremot har mönstret från den industriella urbana revolutionen förändrats. Det möjliga fjärde steget i denna de koloniserade stadsområdenas historia är frågan om vi nu bevittnar hur förorten tar över helt och fullt, polis utan metro, förorter utan innerstad. Stadens gränser löses upp, urb orbit muren rivs.
Thirdspace, det verkliga och föreställda rummet, synekismen och postmetropolis bildar en konstellation som visar på vikten av att lära sig se hur makten distribueras i rummet, eller kanske till och med skapar rummet självt i distributionsfasen.
En text där ett valv börjat slås mellan upplevelseteknologernas rumsligheter och föreställningsadministratörernas rum är Michel Foucaults Övervakning och straff. Arkitekter har börjat se hur makten agerar i och som rum. Vi ser panoptikonfigurer här och där. Foucault har den stora förtjänsten att en förskjutning sker från det historiska till det geografiska, från tid till rum. Rummet är distributionsformen för maktens tekniker, makten sprider sig och etableras i rummet. Men alltför ofta går man förbi Foucaults diskussioner om föreställningsteknologier. Hur makten etablerar sig i själen. Det är själen som behöver rum, inte kroppen. Hur makten skapar det rum den behöver för den distributionsform som krävs. Det föreställda rummet föregår ofta det verkliga rummet.
Edvard Soja följer Foucault tätt i spåren när han undersöker hur det verkliga och föreställda rummet arbetar. Och hur vi ska kunna förstå det. Vikten av Thirdspace beskriver han som förmågan att undvika å ena sidan realismens illusion och å andra sidan transparensens illusion. Ett övermått av realism får oss att stirra oss blinda på gaturum, torg, stadsmönster, skyltfönster och kyrktorn eller skyskrapor och tendera att glömma berättelsen om staden: Är vår värld närmare Gilgamesh och Sofokles eller Bibeln och Homeros?
Alltför stor tilltro till transparensen leder däremot in oss i en klar, enkel men abstrakt värld av siffror, förklaringar, gott och ont och andra dikotomier och får oss att glömma att parkeringsplatsen kan användas som fotbollsplan; att impedimentet bredvid motorvägen blir en svår cykelcrossbana och att offentliga rum kan etableras i såväl källarförråd som övergivna värmecentraler.
Med den bilden på näthinnan börjar striden mellan staden som artefakt eller naturfenomen framstå som två olika sätt dölja att rummet inte var något annat än maktens distributionsform. Men en skillnad mellan dem kvarstår dock: den naturligt framvuxna staden kan inte ställas till svars, medan artefakten, den mänskligt producerade inte bara inordnar sig i ett samtal utan ofta i själva verket genererar det.
Edvard Soja beskriver de senaste årens stadsbyggande/diskussion som en övergång från krisgenererad återuppbyggnad till en återuppbyggnadsgenererad kris. En alltför stor vilja att finna “naturliga” stadsbyggnadsmönster, stadens själ, har gett oss nya kriser där vi ännu famlar efter det samtal som motsvarar krisen.
En formulering som återkommer framför allt i den amerikanska stadsbyggnadsdiskussionen är “spacial justice”, rumslig rättvisa. Edvard Soja följer stadsbyggnadsteoretikern David Harvey och hans vändning från liberalism till marxism på 70-talet. Stadsbyggnadsteorin hade skakats av svårigheterna att förstå Wattskravallerna i Los Angeles 1965. Man hade över huvud taget svårt att förstå staden som krisfenomen. David Harvey började då läsa krisen som kapitalismens problematiska förhållande till rummet. Allt som är fast förflyktigas, samtidigt vill kapitalet försäkra sig om eviga värden. Kapitalet vill bygga sitt hus och det leder till en paradox eftersom det inte tillåter några fasta värden. Harvey kallade denna kapitalismens rumsliga dubbelmoral Spacial fix.
Page 2 of 3 | Previous page | Next page