Sprawl 1 – Den underkända erfarenheten (del 2)

Å andra sidan ligger det väl i linje med den ansvarsfulla “dokumentationen”. Samma slags dokumentation som Napoleon ägnade sig åt i Egypten eller rasbiologiska institutionen i Uppsala utförde på svenska samer. Kartläggningen är en urgammal förtryckarteknologi. Stockholms satelliter böljar med påståendet att förorten är “ett Stockholm vi inte kan beskriva”. Det är rent nonsens: vad är KSMB; Latin Kings; Feven; Peter Birro; Tony Samuelson; Hans Gunnarsson; Katarina Frostenson; eller mästerverket i genren Mitt år i ingenmansbukten av Peter Handke? ” Om historien hade en ‘delete-knapp “‘ är en återkommande formulering (bland annat s. 46 om Tensta), så ser den dokumentationen ut.

Söderlind säger sig vara för privatiseringar till gräsrötternas fromma. Så säger dom jämt. Mike Davis visar i Magical Urbanism att stadsplanerarna alltid i teorin är för gräsrotsinitiativ, men aldrig i praktiken. Någon vilja att låta de subalterna tala finns inte hos Jerker Söderlind, han vill ställa saker och ting till rätta. Stockholms satelliter avslutas ståtligt med en bild av Österåkersanstalten. (sic!) Jo, därinne sätter man de smutsiga hundarna.

Söderlinds slutsats av allt detta förakt är “skilj på arkitektur och stadsplanering” (s. 165 et al).

En helt annan vilja till offentlig diskussion har Ola Andersson i Svenska Dagbladet med sitt resonemang kring Utopier och Folkhemsbygget. Men också utopikritiken behöver skärpas, annars hamnar vi just i arkitekturens nattväktarstad. Det oavslutade är det moderna projektet. Utopin: oavslutad som hoppet. Utopierna är en del av arkitekturen vare sig vi talar om Bodys Isek Kingelez eller Albrecht Dürer. Frågan gäller en intelligent arkitektur, törs vi låta tanken vara bärande? Vi behöver en större, inte en mindre arkitektur, att koppla loss arkitekturen från stadsplaneringen leder oss rätt in i den neutrala administrationens dödsvila.

Nej man får ju inte önska böcker oskrivna. Men jag är helt enkelt sårad. För den skull känner jag mig inte anfäktad av något “teoriföraktande känslosvall” som Leo Gullbring och Maria Hellström (DN 26/6) skriver. Det är min erfarenhet som underkänns och jag är hjärtligt trött på alla svepande domar över förorten. I övrigt fångar de läget: den dystra vetenskapen är att arkitekterna, nu när bostadskrisen på nytt skapar rubriker, är sämre intellektuellt förberedda än någonsin. Just därför måste vi skärpa formuleringarna ytterligare. “En arkitektur som rymmer flera perspektiv och flera röster. / Staden som process”, kommer inte bara Gullbring, Hellström och Raattamaa utan också Tham, Söderlind och Fan och hans moster att skriva under på.

Lika viktiga som de inlägg omkring stadsbyggnad som dykt upp under sommaren är frånvaron av diskussion om byggnaderna själva. Skilsmässan mellan arkitektur och stadsbyggnad verkar redan ha genomförts. Den krympta erfarenheten och viljan till neutralitet har gett oss en anorektisk arkitektur: det finns en ohelig allians mellan space syntax och den rådande materialfetischismen. Postrationalism och Neominimalism förenas i sin ovilja mot komplexa tankegångar. Arkitekterna har marginaliserat sig själva och överlämnat en arkitektur som reducerats till blott hus. (Som en hyllning till Rudolfskys klassiska bok lär SAR: s nästa matrikel kallas Arkitekter utan arkitektur.)

Arkitekturen angår människor. Det är en tillgång och inte ett problem. Säg den författare eller konstnär som inte drömmer om att människorna kunde gå in i deras verk. Och omedelbart är beredda att axla det ansvaret. Ja, det förmätna i att påstå att arkitekterna skulle ha ett större ansvar än andra konstnärer är tecken nog för historielöshet och antiintellektualism.

Arkitekterna måste öppna sig för de konflikter som kallas diskussion, debatt, samtal. Luften i alla kulturella sammanhang. Man diskuterar om Mallarmé är avantgarde eller romantik, man debatterar om Duchamp är modernism eller postmodernism, men man frågar sig inte om bokstaven E borde uteslutas ur litteraturen eller om endast den blåa färgen skall räknas som konst. Arkitekterna undrar dock oroligt om det runda fönstret är tillåtet. Av rädsla för att påstå något utopiskt söker man sig till det estetiskt korrekta. Men vare sig arkitekten väljer äggoljetempera eller borstad rostfri plåt, bärande lerväggar eller gabioner, så återstår blott tomhet om tänkandet förbjuds att tänka. Och just i samförståndets språk visar förtrycket sitt fula tryne. De subalterna bringas till tystnad.

Page 4 of 5 | Previous page | Next page