Sprawl 1 – Den underkända erfarenheten (del 2)

Thirdspace först. Ett ord för att lösa upp den idiotiska dikotomin (alla dikotomier är idiotiska) mellan det upplevda och det tänkta rummet. Mellan konstnärers/arkitekters upplevelser och politikers/filosofers begrepp. Soja visar att vi alltid erfar rummet samtidigt som tanke och upplevelse. Så Synekism.

Ungefär: samlevnad, beroende. Metropol betyder moder-stad och Soja visar att staden inte är förstådd fullt ut om inte förståelsen av stadens “barn” inkluderas.

Stadens historia skrivs i Postmetropolis i tre + ett steg: 1. Stadens födelse med Çatal Hüyük och Jeriko 6 000 L Kr; 2. Kungastaden, gudsstaden, tvåflodslandets städer Babylon, Uruk (i en charmerande not ber Soja de stadshistoriker som ägnat sig åt Aten, Rom, Paris m. m. om ursäkt för att han går förbi dem, men de har egentligen inte bidragit med något utan är bara varianter på gudsstaden); 3. Industrialismens städer Manchester och Chicago. I samtliga steg har de kolonialiserade kringområdena, förorterna, varit avgörande för staden som arkitektur. Det möjliga fjärde steget i stadens historia är frågan om vi nu ser hur förorten tar över helt och fullt, polis utan metro, förorter utan innerstad. Vi kan i vart fall aldrig förstå arkitekturen om vi underkänner förortens erfarenheter. Hörde du det, Jerker?

Men i den svenska arkitektkåren finns det en kompakt vägran att erkänna att staden alltid har byggts upp av sina satelliter. Så ser en mental maktfigur ut. Stadsbyggnadskontorets nyligen lanserade årsringar har ingenting med husens verkliga ålder att göra, de idealiserar en befintlig ekonomisk struktur med hjälp av arkitektur.

För att utöva makt behövs neutraliserande verktyg, och arkitekterna finns till hands. Makten behöver förmågor som “bara är”, doers som avsvär sig allt beroende, all problematisering (och avsaknaden av tanke är ingen brist utan en tillgång bland arkitekter). Stadsbyggnadskontoret lär ha börjat använda sig av space syntax, en stadsbyggnadsteori som i Sverige introducerats som arkitektonisk anti-politik. Men teorins fader Bill Hillier lånar gärna Edward Sojas formulering: “Spacial justice”, inte så neutralt som somliga önskar sig. (Är det för intellektuellt för dig nu, patron Söderlind?)

Drömmen om det neutrala verktyget, Colonial grid, bär sin våldsamhet i själva kärnan av sin neutralitet. Den mal ner historiens sediment med sin steriliserande kraft. För att se klarare behöver vi då en mycket bredare erfarenhet än den som säger: “Det där provade vi på 60-talet och det vet vi ju att det inte funkade.” Detta ju är antiintellektualismens första ord. Men det är väl bara i sin ordning i ett land där professorn i stadsbyggnad, Kai Vartiafflen, vill lägga ner all forskning på arkitekturskolan.

Avsaknaden av tanke är själva inträdesbiljetten till arkitekternas slottsbal. En gång hörde jag en ung arkitekt säga: “Alla är ju egentligen överens om vad ett bra rum är.” Juet är också ordensväsendets första ord. De som inte tänker som oss hör inte hemma här. Och precis som alla andra ordnar närs arkitektkårens samhörighet av strypgreppsmyter och dolkstötslegender. l arkitekters fall heter fienden byggbranschen. Men sluta gnäll, O Arkitekter, ansvaret är helt och hållet ert. Och sluta förfasa er över demokratiska processer, det är inte någon som vill åt er “konstnärliga frihet”. Idéerna mår bara bra av arbete, orenheter och friktion. Av andras erfarenheter. Drömmen att finna entydiga idéer som sedan “kommuniceras “är en antidemokratisk drift som inte ser att konsten blir poesi just genom kompromiss, politik, brus. I blandningarna med andras erfarenheter blir arkitekturen värld.

Så dunder och brak, betongen slår tillbaks, hårdare än förr, sparkar in varenda jävla dörr. Nu får det vara nog med försiktighetsprinciper. Nu är det tid för de stora tankarna.

Viljan att bygga världar, utopier, står inte högt i kurs, vare sig hos överste Söderlind eller bland arkitekter i gemen. “Det där provade vi på sextitalet och det funkade ju inte.” Men vi kan inte undvika det. Arkitekter bygger alltid nya världar, vi förändrar människors liv och vardag. Så konfrontera verkligheten eller håll käften och var söt. Det bästa sättet att besegra demoniseringen av klass, ras och kön i arkitekturen är inte falska inbjudningar till ordensbalen utan att sätta igång och producera tankar på nytt.

Page 2 of 5 | Previous page | Next page