Sprawl 1 – Den underkända erfarenheten (del 2)
(taget från Lars Mikael Raattamaas diktsamling Politiskt Våld)
> DEN UNDERKÄNDA ERFARENHETEN <
När jag var liten var klottret sällan särskilt avancerat. Ville man vara tuff kom en stulen spritpenna väl till pass – tjockast penna = tuffast. De flesta hade andra pennor. Med dem skrev vi: “Det finns en plats på jorden / där solen aldrig ler / Den platsen heter Väsby / dit vill jag aldrig mer.” Så lärde vi oss. Vi lärde varandra att vår erfarenhet ingenting var värd. Vi lärde oss ljuga ihop vår historia. Vi som kom från Upplands Väsby, Högdalen, Brandbergen, Hjulsta, Vårberg, vi kunde emellanåt kallas exotiskt kuriosa men vår erfarenhet var från början underkänd.
På sidan 90 i boken Stockholms satelliter finns en bild på ett hus där jag bott som barn. Texten lyder: “Tjotahejtiprincipen förverkligad.”
Författaren heter Jerker Söderlind, han är arkitekt, och jag önskar att han aldrig skrivit den boken. Ja, jag önskar att han aldrig skrivit någon bok över huvud taget, och jag hoppas att han tar sitt förnuft till fånga och aldrig mer skriver något. För demoniseringen av förorten måste någon gång få ett slut. Jag kräver en offentlig ursäkt. Och att du förstår att viktigare saker än tre månader av mitt liv förstörs, Jerker. Stockholms satelliter är inte bara föraktfull, det är också en dålig bok som om och om tuggar identiskt lika fraser. Bilderna är tömda på människor (klassiskt arkitektmaner förvisso) för att visa att i förorten sker inga möten, där finns ingen mänsklighet.
Klasshat, klasshat, klasshat. De sa att arkitektur är mått och material men min definition av arkitektur, våren 2001, är ett djupt klasshat. Klasserfarenheter, könserfarenheter, raserfarenheter är inte giltiga inom arkitekturen, sa de också. Inte rakt i ansiktet, det vågar inte arkitekter. Men ideologin, den förbannade tysta kunskapen som demoniserar en överväldigande majoritet av mänskligheten, sa det. Det har blivit comme-il-faut att tala om klassresor och bostadskarriärer men den egentliga klasserfarenheten äger inget rum.
Det får inte vara så att de som har sitt arkitektoniska bagage från förortens öppna stadsplaner, loftgångar och inomhuscentra, som vet hur man använder en säckgata eller ett impediment måste gå bakom ryggen på lärare och chefer med den egna erfarenheten. Jo, det händer faktiskt idag. Men demoniseringen måste någon gång få ett slut, Idris Demir kräver det av oss, Pela Atroshi kräver det, Hussein Kayris kräver det.
Liten skada vore skedd om Jerker Söderlind var en ensam röst i arkitekturöknen. Dessvärre är lärjungaskaran stor. Men magister Söderlind, förortens barn börjar växa upp nu, du går inte längre säker där bland adelsmän och rentierer.
Låt mig beskriva jordmånen. Stockholms satelliter bygger på en tradition där kunskapen utgörs av en räcka anekdoter. Så är 30-talsmodernisternas stridsskrift Acceptera uppbyggd, så har traditionen förmedlats av arkitekternas intellektuella tour de force Blandaren. De stora mästarna Lewerentz, Ahlsén, Celsing, Asplund, Anselm lämnade inget material efter sig som avslöjade deras geni. Och där står de vilsna uttolkarna och frågar varandra: Har du hört den där om Celsing och Elefanterna? Har du hört den där om Asplund och spottkoppen? Har du hör den där om Lewerentz och hatten?
Arkitektur är i Sverige lika med avsaknad av tanke och resonemang: En reklambyrå gör Niemayerutställningen på arkitekturmuseet; en konferens heter Form follows anything. När Dagens Nyheter skriver om arkitektur så kan man få reda på att “man kan bygga hur som helst”, medan arkitekter som John Hejduk och Peter Salter bemöts som akademiska. När Arkitekturmuseet invigdes ordnade tidskrifterna Divan och Mama ett samtal om arkitekturens betydelse. Arkitekterna Sune Malmqvist och Olle Rex skulle prata med konstnären Lars Bergström och litteraturvetarna Stefan Jonsson och Moa Matthis. Men de var fullständigt oförstående inför tolkningarnas spel: “Här ska ingen komma och tolka sönder mina fina solida hus”, ville Sune säga, allt rödare i ansiktet, och “Varför är ni så elaka”, – undrade en alltmer gåslik Olle. Den repressiva pragmatismens tolerans stod där som ett fån.
Men vi förortsbarn har läst på. Vi är överlägsna dig intellektuellt nu, massa Söderlind. Förra våren var trevligare, då läste jag Edward Sojas Postmetropolis. Ur begreppen Thirdspace, och Synekism, skriver han om stadens historia.
Page 1 of 5 | Next page